Jag vet inte vilken av de här två fåglarna som är jag, men visst flyger vi högt och visst bär våra vingar och nog kan vi nå bortom alla horisonter – våra blickar är riktade mot avlägsna ljuspunkter och mot det stora mörkret. Tar du mig under din vinge, så når vi nog fram och när du flackar eller tvekar så bär jag – världen – och luften bär oss även om vi störtar.
Just så Bodil! Det kan inte vara på annat sätt.
Mycket vackert!
Den hissnande bilden föder tankar hos mig som jag nog annars inte hade tänkt.
Vilken underbar bild!
kanske är vingarna så starka att de bär….