Palmanova – en matematisk önskedröm

Som jag skrev härom dagen är Palmanova en fästningsstad som byggdes efter en totalplan omkring år 1600. Stjärnformen är inte bara dekorativ utan först och främst strategiskt ändamålsenlig. Ingenstans i staden kommer man ifrån den här formen. Utifrån varje ”ekergata” har man en nästan identisk blick över det vidsträckta sexkantiga torget. Och alla sektorerna avslutas utåt med likformiga befästningsvallar.

I Palmanova är det svårt att vistas särskilt länge åt gången (om man inte bor där eller känner någon där eller har ett särskilt ärende där). Staden som i det närmaste absolut regelbunden geometrisk figur tränger sig på och mig ger den varje gång efter en stund ett lätt obehag, en känsla av att här kan man inte leva. Alla linjer är räta och i alla fall i området kring torget är allt kliniskt rent och välordnat och alla oregelbundenheter verkar liksom vara bortstädade.

Också människorna verkar bortputsade eller så glider de fort förbi och kastar långa skarpa skuggor på den vita marken. Som i en målning av Giorgio de Chirico:

Palmanova för också tankarna till Luciano Lauranas ”La città ideale”:

Eller, om jag ska skruva det ett varv till: Tänk på ”La Città del Sole” av Tommaso Campanella – denna matematiska fantasiskapelse över ett (o)mänskligt samhälle:

Men vad händer här? I ett obevakat hörn av denna città ideale stiger en svart hund – vem är det? – likt en vålnad upp ur det kristallklara i vattengraven som omger den centrala hexagonen.