Rübezahls Riesengebirge

Riesengebirge

Riesengebirge är Rübezahls hemtrakter. Pausträdets läsare har mött den sorgsne jätten förut. Ingen har återgivit honom så väl som Moritz von Schwind. I min värld är von Schwinds Rübezahl Rübezahl:

Rübezahl

Räknade han verkligen rovor eller är det där med rovräknandet bara förtal och människofantasier? Ni anar hans ansikte utan att se dess uttryck. Han bär all världens sorger på sina sneda axlar och han vet inte vad han ska göra av dem för han kan inte tänka alls och han är inte god.

Några av de knöligaste och underligaste formationerna i Riesengebirge verkar avbilda hans stora knotiga kropp och dess vanmakt, dess aviga strävan:

Rübezahltopp

Ofta döljer sig jätten bland dimmorna och dimmorna höljer in hans förstånd sedan alltid:

dimberg

Han har ingen vän och han finner ingenstans att tömma ut sin väldiga kraft. Utom någon gång – är det vart hundrade år? – då han låter stenblocken rasa nerför branterna, ni vet de där mjukt sluttande obranta branterna som bara finns här i Riesengebirge.

stenblock

Någon har beskyllt honom för skogsdöden här, men den är inte hans verk. De gråa trädskeletten är hans olyckliga bröder.

trädskelett

En tanke om “Rübezahls Riesengebirge

  1. Åh, så fint att ha hittat hit!
    Min barnsliga förtjusning med just dessa och inga andra berg på jorden får sig ett senkommet erkännande…
    Den tjeckiska sidan är okänd för mig, då det – när det begav sig på 60-talet – genast dök upp socialismens väktare med k-pist och hund, så snart man befann sig mer än 20 meter på fel sida om ”gränsen”.
    Stenformationerna har jag nu också glömt namnen på, trots att jag som yngling kunde orientera efter dem, kände igen dem på mycket långt håll.

    En liten lustighet betr. de döda träden: jag minns de apokalyptiska larmrapporterna i svenska medier om ”skogsdöd”, ”Krakows sjuka befolkning” osv… Det var innan ”ridån” vittrade sönder.
    ”Plötsligt” – dvs till följd av svenska miljösatsningar där nere – kan vi idag läsa om den rika och vackra polska floran, uppmuntrande turistguider…
    Kul att se i detta ljus att träden dör här och där i världen, de gör det bäst det faller sig, medan schurrnalisterna ger sig ut på jakt efter nya mål att kacka på, prisa öknar och dissa skogar.
    Tja, dessa de mest tragiska, av försörjningsbördan misshandlade orakel har uppenbart en hel del problem med sin integritet. På så sätt är de representativa för sin tid.

Kommentera