Idag den fjärde juni sätter jag in min sista (bland dem jag tyckte var publicerbara) dagboksanteckning från min tid i Greifswald. Tillsammans med den för jag också in den nästsista från den 13.5 1982 som jag visserligen publicerade här förra året, men eftersom jag tycker att den hör hemma i sammanhanget får den vara med en gång till. Och till sist har jag lagt in ett slags epilog som jag skrev ihop för kanske tio år sedan. Epilogen bygger på utdrag ur en Stasiakt och kan säkert te sig främmande och underlig för er som läser det här:
13.5 1982
Jag får inte leva som om jag redan hade allt detta bakom mig! Varför tiger jag så ofta, varför kämpar jag inte längre? Jag får inte reducera det här året till en ”intressant erfarenhet”. Det finns människor som för alltid lever under det här trycket, som aldrig kommer att komma ut.
Hur är det möjligt att jag varje gång jag lämnar det här landet, om så bara för en dag, börjar glömma det och nästan inte kan tro att det verkligen finns något sådant?
Min dagbok har nästan kommit att bli löjligt viktig för mig. Sedan Jan lämnade DDR i mars (han stod inte ut längre) har jag ingen som jag kan dela min erfarenheter här med. Med östtyskarna måste jag alltid se upp så att jag inte råkar berätta något om den ene för den andre, för man vet ju aldrig. Och när jag berättar om det här landet för människor i Väst så blir mycket inte trott eller i alla fall uppfattat som överdrifter. Kan man över huvud taget berätta för någon om det här landet, hur det verkligen är? Kommer jag själv att i framtiden tro på det som står här?
4.6 1982
På stranden vid Wiek finns det nu nya stängsel och skyltar med texten ”Sperrgebiet”. Ingen kan tala om för mig vad detta har för innebörd…
•
•
•
Sommaren 1982 lämnade jag Greifswald och även om jag under mitt år där hade kommit att lära känna några ”outsiders” bland studenterna, så avbröt jag av försiktighet alla kontakter med dem när jag reste.
Efter ”Wende” har jag emellertid återsett några av dem. Genom de samtal vi fört om vår gemensamma tid i Greifswald har mycket om de dåtida förhållandena på universitetet där blivit klarare för mig.
B, en av dessa ”outsiders” har sedan också skickat mig delar av sin Stasiakt. (Akten omfattar 800 sidor; 170 av dessa behandlar hans studietid i Greifswald.) Här är några utdrag ur Stasiakten (på ”Stasispråk”):
”Med anledning av ett konkret informationsbehov som uppkommit den 23.9 1981 genomfördes genom KD i Greifswald i samarbete med HVA en IM-insats beträffande personen B.
Som resultat av denna tillkännagavs att ett disciplinmål nu ska inledas mot B på grund av:
• politiska oklarheter
• kontakter med personer med tidigare anknytning till Greifswalds universitet, som 1981 på olaglig väg lämnat DDR
• strävan efter kontakter med kyrkan
• underlåtande av rapporterande om kontakter med västtyska medborgare
(…)
Vidare åtgärder:
- Efter disciplinmålets slutförande kommer nödvändiga beslut beträffande det fortsatta handhavandet av det operativa materialet att fattas.
a) Fortsätter han sina studier och alltså inte blir struken ur studentmatrikeln kommer ett meningsutbyte att föras med honom för prövande av den operativa använbarheten av hans kontakter till operationsområdet.
b) Blir han struken ur universitetsmatrikeln och inleder en verksamhet i distriktet R förbereds också ett meningsutbyte.
c) Blir han struken ur universitetsmatrikeln och flyttar till ett annat distrikt kommer det fortsatta handhavandet av frågan att överlåtas till vederbörande tjänsteenhet.”
Utdrag ur en IM-rapport från den 21.3 1982:
”B:
Huvudmotivet med hans studier är språket. I diskussioner av aktuella politiska frågor är han inte öppen. Längre diskussioner har emellertid visat att han inte är kapabel att genomskåda den manipulation som vi genom vårt studium av nordeuropeiska pressalster är utsatta för. Detta märktes speciellt tydligt tex då den sovjetiska u-båten gick på grund på svenskt farvatten.”
”Genom undertecknad föreslås att ett meningsutbyte genomförs med personen B den 25.11 1982 klockan 10.00. (…)
Visar sig B redan från början av meningsutbytet trotsig och ovillig att besvara enskilda frågor, då kommer samtalet redan från början att gestaltas offensivt och han kommer att utsättas för anklagelser.”
Det kom att dröja ända till DDR-statens sammanbrott 1989 innan B slapp ur Stasis klor.
Hur gestalar sig livet mentalt idag, för dem som växte upp inom det här systemet? Har du någon aning? Jag föreställer mig att det måste ta väldigt tid att ”få det ur sig”.
Att svara på det går nog inte på en sådan här begränsad plats. Om jag går efter vad jag själv undan för undan fått reda på i samtal under åren som gått efter 1989, så ser jag att det är mycket olika. Olikheterna beror till stor del på vilket förhållande man hade till regimen – det handlar om hela skalan från rena offer till rena bödlar. Förutom inställningen beror det också på vad som konkret hände – den som har suttit länge i fängelse för sin åsikt och sedan räknas på samma sätt som angivaren kan naturligtvis vara bitter. Den som hade en hög position i systemet och nu har förlorat sin samhällsposition tycker förstås att det var bättre förr. Men det finns tusentals varianter på det här. En sak som är viktig är också i vilken fas av livet en människa var när Wende kom. Det är inte så lätt att börja om när man är till exempel sextio.
Jag tror att det är oerhört viktigt – när man tittar utifrån på människorna som levde i DDR – att tänka på de här stora skillnaderna. Om drar alla över en kam och tycker att östtyskar är så eller så, då är man helt säkert på fel spår.
Jag vill bara passa på att tacka dig för dina dagboksanteckningar. Det har varit väldigt intressant läsning, och jag tycker att jag förstått mycket mer än förut.
En lite snabb fråga: har du något tips på Berlinförfattare som finns översatt till svenska? Någon som rör sig i själva staden, så man får en känsla av staden. Reser dit för första gången nästa vecka, och beblandar oss med några miljoner andra fotbollsfans, men tycker alltid det är roligt att läsa något från själva området först. Det enda jag har i bokhyllan nu är En kvinna i Berlin, om ryssarnas intåg och våldtäkterna. Jag tror den är bra men… ja, inte kanske semesterkänsla.
Tack själv, Susanne. Någon gång framöver tänker jag samla länkarna till alla mina Greifswaldtexter på en sida så att det hela blir överskådligare och lättare att komma åt.
När det gäller Berlinförfattare översatta till svenska så stupar jag på det där med ”översatta till svenska”. Jag kommer bara på Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz”, men den är ju närmare åttio år gammal, fast en del kan man allt känna igen genom den. Vad gäller moderna Berlinromaner så kan jag föreslå ”Eine Frau in Berlin” eller ”Die freien Frauen” av Irina Liebmann, men de är alltså inte översatta till svenska.
Jag ska fundera lite till…
Synd att jag inte lärt mig tyska, det hade jag velat kunna.
Men visst är det märkligt hur extremt anglosaxiskt dominerad bokutgivningen är? Ni behövs verkligen, ni som kan andra språk.
Det tråkiga med svensk bokutgivning är att man när kunskaperna i andra språk än engelska sjunkit ihop till en tummetott inte bryr sig om att satsa något nämnvärt på översättning från dessa ”andra språk”.
En översatt barnbok som rör sig i Berlin – dock för länge sedan – är Kästners »Emil och detektiverna«
Å, Emil och detektiverna! De lästa jag alltid hemma hos min mormor när jag var barn, undrar var den tagit vägen nu?
Jag minns hur han nålade fast sina pengar i ett kuvert inuti jackan… på så vis kunde han sen bevisa att pengarana var hans när tjuven försökte påstå att det var hans – alla sedlar hade små hål efter nålar i sig.
Vad roligt att bli påmind om den!