Jag läste Edith Södergran under kvällen igår och sparade den här dikten i minnet:
Solen gick ned över havets skum och stranden sov
och uppe på bergen stod någon och sjöng…
När orden föllo i vattnet voro de döda…
Och sången försvann bakom tallarna och skymningen
förde den med sig.
När allt var tyst, tänkte jag blott
att där låg hjärteblod på den kvällskumma klippan,
jag anade dunkelt att sången var
om något som aldrig återvänder.
jag anade dunkelt att sången var
om något som aldrig återvänder.
Och hur nordiska berget och klipporna än verkar och även om blodet var hjärteblod, så tänker jag på Orfeus’ sjungande blodiga huvud…
Åh. Underbar dikt.
Jag har läst för lite Södergran, tror jag.
Det har nog jag också, så jag har inlett en liten Södergranperiod nu…