Jag läser Moravia igen – pliktläsning. Nu är det ”La noia” (Ledan) jag är i och även om jag känner en viss leda vid Moravia, i alla fall för tillfället, så verkar den här romanen gripa mig mer än ”Gli indifferenti” som jag läste för inte så länge sedan.
”La noia”, inte minst romanens prolog, får mig att tänka på Gombrowicz och närmare bestämt på vissa av mina associationer kring Markowskis bok om Gombrowicz ”Svart ström”. Markowski talar om det ”demoniska” och det ”kusliga” som två grundkomponenter i Gombrowicz’ författarskap och liv. Och det jag associerar till är en ofta återkommande barndomsmardröm – drömmen om ”ojämnt” eller om alltings sönderfall. (Om ni följer länken så hittar ni min text om ”Svart ström”, ”det kusliga” och ”ojämnt”.) Själva ledan i ”La noia” verkar var besläktad med Gombrowicz’ kuslighet, särskilt prologens kyliga inventering av vad leda är för mina tankar direkt dit och naturligtvis också till min barndoms skräckdröm om tingens sönderfall.
Större delen av romanprologen är en beskrivning av ledan som huvudpersonen nästan ständigt plågas av och ett slags analys av vad leda egentligen är. En av resonemangskedjorna slutar med de här orden:
Oppure, terzo paragone, la mia noia potrebbe essere definita una malattia degli oggetti, consistente in un avvizzamento o perdita di vitalità quasi repentina; come a vedere in pochi secondi, per trasformazioni successive e rapidissime, un fiore passare dal boccio all’appassimento e alla polvere.
(Eller, en tredje jämförelse, min leda skulle kunna definieras som en sjukdom hos tingen, som består i ett plötsligt vissnande eller en förlust av vitalitet; som att se en blomma inom loppet av några sekunder förvandlas från knopp till vissnande och stoft.)
De här raderna påminner mig på ett starkt och obehagligt sätt om drömmen om alltings sönderfall. De framkallar också en vag och luddig känsla av illamående.
Moravia talar också om hur han, eller rättare sagt romanens huvudperson, som barn inte alls kunde besvara sin mors frågor om vad det egentligen var med honom vid de här attackerna av livsleda. Han visste bara att det inte gick att göra något för att komma ur tillståndet.
Ma come avrei potuto spiegare a mia madre che il sentimento di noia di cui soffrivo non poteva essere alleviato in alcun modo? Ho già notato che la noia consiste principalmente nell’incomunicabilità.
(Men hur skulle jag ha kunnat förklara för min mor att känslan av leda som jag pinades av inte kunde lindras på något sätt? Jag har redan sagt att ledan främst består i oförmågan att kommunicera.)
Också det här att det inte går att beskriva tillståndet är olustigt bekant för mig. Jag kunde inte heller göra klart för någon vad det var som var så hemskt med den där drömmen om ”ojämnt” (det var det ord jag använde som barn och fortfarande tycker jag att det är det mest adekvata ordet, även om jag vet att jag inte når någon annan med det) eller för att uttrycka det normalare sätt: drömmen om tingens sönderfall.
Mot slutet av första kapitlet får vi ännu en beskrivning av ledan och av ett väl fåfängt sätt att hantera den:
la vita, in fondo, era proprio questo continuo cambiare di posizione, come in un letto scomodo nel quale è impossibile dormire a lungo sullo stesso fianco.
(Livet är i grund och botten just detta fortlöpande ändrande av kroppsställning, som i en obekväm säng, där det är omöjligt att sova på samma sida någon längre stund.)
Det här sista textstället är kusligt på ett smygande sätt för att det som skildras skenbart inte är särskilt hemskt. Det otäcka kommer krypande när man märker att detta ”halvhemska” aldrig upphör.
”La noia” det betyder väl ”noja” på miljonsvenska?
(Avd. cyniskt bloggklotter för att dölja den egentliga reaktionen på denna ”otäcka” för att inte säga ”sorgliga” text.)
o, ja – nu blir jag lite nojig, men de skojar vi bort: Jag tar min hoj, är du en boj? Ahoj!
Seriöst bloggklotter( inte så lätt att åstadkomma efter det här fjanteriet – inte ens på klotternivå – och ännu svårare att uppnå någon form av trovärdighet): Jag undrar om det inte finns ett helt fält inom litteraturen som handlar om leda-kuslighet-äckel-livsäckel, en genre nästan, förutom att det förstås finns ett sådant här tillstånd i livet som man kan fastna i eller ta sig igenom, beroende på vad Fortuna ger eller tar …
Kanske skulle man kunna ställa upp ett slags litterär äckelkanon?
Hm, för min egen del sätter jag upp Coetzee högst på äckelgenrelistan. Lyckas aldrig ta mig igenom fler än cirka 50 sidor i hans romaner eftersom illamåendet blir för starkt. Jag kan ju se att det är bra litteratur, men jag tål den inte – rent bokstavligt alltså.
Aniara, benone, då kanske vi kan börja bygga:
Gombrowicz, Moravia, Coetzee…
Kanske Sartre – tja ”La Nausée”; jag läste den på italienska (La nausea) under min första tid i Italien innan jag egentligen kunde italienska, så jag kan ha missförstått en del ( ganska mycket kanske). I alla fall minns jag något obehagligt med en ciottolo, en sten som förlorade sin verklighet.
Det du benämner ”tingens sönderfall” kan jag relatera till. Särskilt som barn hade jag ibland drömmar av det slaget, en sorts febriga hallucinationer, synnerligen obehagliga, i vilka allting liksom ”skevade” och ”drog sig undan”.
Jag kände inte till Moravia men citaten ovan attraherar mig på något motsvarande, motbjudande vis. Det ”halvhemska” som kontinuum… Brr. Finns det ö h t något värre? (F ö den sortens verkan jag förknippar med kinesisk vattentortyr: droppe efter droppe på samma punkt i pannan…)
Så tack för tipset. Boken slumpades bort för en hundring på antikvariat.net och är nu beställd. Jag bävar redan.
Till äckelgenrelistan vill jag föra Lovecraft.
Elmo,
oj, nu blir jag lite exalterad här – du känner alltså igen tillståndet! ”Skevade”, ”drog sig undan”… Tittade du förresten in i min länk till Gombrowicz- ”ojämnt”-texten? Där finns i alla fall mer om detta obehagstillstånd, fast jag kanske inte ska förfölja dig med detta.
Jag uppdaterar min äckelkanon:
Gombrowicz, Moravia, Coetzee, Sartre, Lowcraft…
Jag känner igen tillståndet — och svårigheten att bekriva det. Men ”kusligheten” hos Gombrowicz är ett bra exempel. Jag kommer att tänka på ett avsnitt i Dagboken som tar upp mängdens betydelse i sammanhanget:
Morón som förr var spatiöst är nu uppstaplat, kvavt och urbant. Mängden! Jag går till busstationen, ställer mig i kön, från baren på hörnet — en sötaktig lukt, bakom mig och framför mig personer, bakar och näsor, anemi och eksem, ena handlarn säger till den andra att till tre komma hundrasjutittiofem procent, ena kärringen till den andra att fem och trettio, har gått upp, och från en fickradio hörs: ”När du ska tvätta är Tarko enda rätta.” En grabb knäpper sig på näsan. Soligt. Kvalmigt. Här står vi i kö och bara traskar och traskar, var kommer alltsammans ifrån, jag är ju två mil från Buenos Aires centrum! Och ändå passerar de och passerar, ständigt dyker de fram runt hörnet och går förbi och dyker upp och går förbi och dyker upp tills jag kräks. Jag kräktes och han som stod framför mig bara tittade, för vad var det med det! Trängsel.
En gestaltad torgskräck som möjligen kan tyckas motsatt ”allt drar sig undan”. Men själva känslan är för mig densamma: Mängden. Trängseln. Fortgåendet.
Eller om man så vill — sönderfallet?
Elmo, nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga, men något vill jag ändå säga. Det blir så här:
Trevligt att råkas, trevligt att skaka hand över en avgrund.
Tack detsamma.
Bara som motgift mot Moravia – läs om du får tag i den Elsa Morantes lilla ”essä” Diario 1938 som kom i serien ”Saggi brevi” hos Einaudi 1991 – fast den borde väl snarare kallas ”nattbok” eftersom den nästan uteslutande handlar om drömmar. Hon skrev den när hon var 26 år och ännu inte hade debuterat, långt före ”La Storia” som kom -74; här är hon ännu fattig och okänd, dricker för mycket, kämpar med sitt ännu trevande författarskap och med det komplicerade förhållandet till Alberto Moravia (som däremot redan är framgångsrik och berömd).
Madeleine G.
Tack Madeleine, det är förstås klokare och friskare att söka ett motgift mot ledan och kusligheten än att försöka stapla sådana här nausea-böcker på varandra med målet att forma en privat/halvprivat äckelkanon.
Elsa Morante intresserar mig, men det är länge sedan jag läste något av henne – väldigt länge sedan, om jag tänker efter – och ”Diario” har jag aldrig läst. Jag ska leta upp den. Din beskrivning av den lockar mig.
”fattig och okänd, dricker för mycket”
Oemotståndligt.
Det bästa med ”la noia” är när han sitter o äter med sin mamma. De har inget att säga o han tänker på varför det änns så stelt att sitta där o äta. Då säger mamman: ”du äter för fort, du måste tugga mera, vet du inte att matsmältningen börjar redan i munnen.” Enorm igenkänningsfaktor!
Johan, det finns en hel del ställen i ”La noia” som hakar fast i mig, men som sagt är jag lite Moraviatrött för tillfället. Lite vid sidan om kan jag berätta att jag ”tjuvläste” romanen när jag var tretton och då tyckte jag att den var oerhört farligt spännande – allt var sugande förbjuden mark…