I gårdagens SvD läste jag en recension av Jonas Gardells bok ”Jenny” som liksom klistrade sig fast i mitt minne eller rättare sagt var det en bestämd rad i recensionen fastnade. Av texten framgår att recensenten inte tycker att det är någon riktigt lyckad bok, men det är inte det jag har kletande i hjärnan.
Jag läser bit för er:
”Jenny” är egentligen en mycket otäck historia. Jonas Gardell beskriver tonårstidens iskalla uppdelning i de som räknas och de som inte gör det, och blottlägger med sorgsen klarsyn utfrysningens råa mekanismer.
Nej, det var inte det här. Texten fortsätter:
Han hyser en stor och ömhjärtad medkänsla för de bespottade och förtrampade offren men sympatiskt nog också för de skyldiga.
Vad är det här? ”men sympatiskt nog också för de skyldiga”. Det är den här frasen som ringer i öronen på mig: men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga…
Texten går vidare:
Själva våldtäkten är grymt och skoningslöst skildrad, en scen som det borde vara svårt att värja sig mot.
Men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga, men sympatiskt nog också för de skyldiga…
Där hakar sig ett annat citat fast i din mening. Marianne Birthler som nyligen önskade att politikerna m a p DDR-tiden: ”die Diktatur Diktatur nennen, die Täter Täter und die Opfer Opfer.”
http://www.faz.net/s/Rub594835B672714A1DB1A121534F010EE1/Doc~E1AECAB23DB5E48BAB71E93B6F9337EB6~ATpl~Ecommon~Scontent.html
Tack Agnes, det är en verkligt intressant artikel. Jag citerar meningen som följer på ditt citat: ” Äquidistanz zu Opfern und Tätern ist völlig unangebracht.” Ett sådant beteende kan se ut som tolerans eller förståelse, men det är ett fruktansvärt hån emot offren – de offras liksom en gång till (som i recensionen jag citerade ur i inlägget).
FAZ-artikeln får mig dessutom att tänka på en passage i Erika Riemanns bok ”Die Schleife an Stalins Bart” (jag har übrigens ännu inte hittat något förlag för min översättning av den): Erika återvänder till ett av sina fängelser många år senare och uppsöker en av sin fångvaktare (en av de värsta plågoandarna) som bor strax intill detta fängelse. Vad Erika ville var att ställa denna fångvaktare inför sina handlingar och åtminstone få en ursäkt, men så blev det inte. Hon blev bortjagad med våld och hade sedan inte nerver att göra om försöket.
En annan sak: jag tänker – någon gång i mitten av juni – publicera en längre essä (i avsnitt) av Freya Klier om vad som hände den 17 juni 1953…
“die Diktatur Diktatur nennen, die Täter Täter und die Opfer Opfer.”
Hör nu, hur skulle det se ut om man gjorde det? Det vore alldeles för enkelt… :o)
Sympatiskt nog också för de skyldiga… Freudian slip? Nu kletar den där meningen sig fast också i mitt sinne. Folk säger så konstiga saker… Ogenomtänkt? Själv skyldig till utfrysning?
”Han hyser en stor och ömhjärtad medkänsla för de bespottade och förtrampade offren men sympatiskt nog också för de skyldiga.”
Jag blir inte av med det här. Om man förkortar meningen och lägger till det den syftar på så blir den förfärliga fjäskiga och beskäftiga politiska korrektheten (eller vad är det här för ett fenomen egentligen?) ännu mer iögonstickande eller grotesk:
”Han hyser sympatiskt nog en stor och ömhjärtad medkänsla med de skyldiga till den grymma våldtäkten.”