Moravia: Gli indifferenti

Många år efter den första läsningen har jag nu läst om Alberto Moravias ”Gli indifferenti”.

Gli indifferenti

Det som oroar mig mest med den här romanen, som verkar vara skriven av en desillusionerad och utlevad gammal vivör, är vetskapen om att den skrivits av en mycket ung man – Moravia var knapp tjugo år när han skrev den.

Hela skeendet är sammanträngt på något som påminner om en teaterscen. Det finns bara fem personer och de är fastlåsta vid varandra genom olika sexuella och ekonomiska bindningar – ingen slipper någonsin ut ut sin egen kalkylerande egoism (kanske säger någon emot mig här) och förhållandena mellan dem saknar värme och äkthet. Huvudpersonen Michele – om han nu verkligen är huvudperson mer är de andra – plågas eller plågas kanske just inte på riktigt av sin allt överskuggande likgiltighet och handlingsförlamning.

Under större delen av romanen hasar sig händelseförloppet fram som en serie likartade scener: trista måltider, gräl, känslolösa och ofta lite perversa sexscener (det ska gärna ingå en kvinna med jättestora bröst och överrunda höfter som kräks eller kränks). Nästan identiska scener upprepas eller varieras om och om igen. Grundkänslan är utvägslöshet och instängdhet. Man är inne i en burk och fyller den helt.

Plötsigt i sista kapitlet börjar det hända saker som radikalt eller skenbart radikalt bryter med romanens grundmönster. Michele grips av desperation eller iscensätter ett slags desperationsmim. Han köper en pistol, går hem till Leo, moderns och systerns älskare, och börjar skjuta mot honom, men då visar det sig att han har glömt att ladda pistolen. Det här är den enda scenen i boken som har någon form av liv eller i alla fall nerv, men det rör sig om en kort episod. Strax efteråt är allting lika kvalmigt och trångt igen och boken rinner trött ut i en ännu en lögn eller ännu ett svek…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *