Räcker det med ett känt författarnamn?

Jag har gått och gnagt på det här inlägget i snart en vecka och jag vet egentligen fortfarande inte om det är klokt att publicera det här. Man ska inte kasta sten om man själv sitter i glashus, säger jag till mig själv. Å andra sidan tänker jag att det mycket väl kunde bero på feghet om jag teg. Å tredje sidan är det kanske fel att skriva detta, eftersom det kan innebära obehag för någon som inte gjort mig något illa. Men nu har jag satt skeendet i rullning…

Nyligen läste jag en roman av en känd och aktad författare. Jag läste den inte på originalspråk, så den har gått genom en översättares mellanhand. Läsupplevelsen skulle jag kunna beskriva som en blandning av överraskning, leda och irritation, ett slags förvånad störning, om det låter begripligt.

Jag funderar nu på om det är så att om en författare är känd och har skrivit några erkänt stora verk, så blir allt han skriver intressant att publicera och läsa, även om det ena eller andra inte alls är på nivå med det han blivit känd för. Eller kan en översättning förvränga en text så till den grad att en bra text blir dålig? Så kan det säkert vara, men är det så här? Jag har hört översättaren som tolk och tyckt att han gjorde ett övertygande intryck. Visst – tolk och översättare är två ganska olika yrken och uppgifter, man kan vara skicklig som tolk utan att vara riktigt gedigen som översättare. Fast hur stor kan skillnaden vara? Eller hänger det ihop med att översättare får så dåligt betalt, att de (oftast) inte kan fördjupa sig i texten på allvar.

Jag går ett varv till runt det här med översättare och tolk: Vilka är de viktigaste egenskaperna hos en god översättare? Hon/han ska behärska målspråket perfekt och egentligen själv vara en driven skribent på det språket. Språket man översätter från ska man naturligtvis också behärska mycket väl, men det räcker alltså med mycket väl. Om man jämför tolken med översättaren, så är den största skillnaden att tolken bör behärska båda språken så väl som möjligt och dessutom är snabbhet viktigt här. Tolken bör alltså kunna båda språken lika bra, men han/hon behöver inte vara en konstnär på det ena språket – det bör däremot översättaren vara.

Kanske kan det vara så att ursprungstextens brister och ojämnheter har gjort översättarens arbete i det närmaste omöjligt.

Jag tänker nu citera en knapp sida ur den här romanen, så att ni – åtminstone till en liten del – kan se vad som är upphovet till det här utbrottet:

Var hade han tagit vägen?

För Majas del var det en fråga om liv och död. Hon måste finna honom, förstå hur han hade kunnat göra det, konfrontera honom. Hon var nära att bryta ihop. Bara hon fick se honom, förstå eller få en förklaring…

Hon tog spårvagn nummer nio i ett tillstånd av fullständig utmattning när mannen mitt emot henne plötsligt sade:

”Ursäkta mig, unga dam, men har ni någon aning om vad ni håller på med?”

Hon såg förvånat upp och fick se en gråsprängd herre, väl över femtio år, med ett osedvanligt klokt ansikte.

”Vad jag håller på med?”

”Om ni fortsätter så där kommer ni att riva sönder hela tröjan.”

Maja märkte att ärmen var helt sönderriven. Hon var så nervös att hon hade börjat trasa sönder den helt omedvetet. Den äldre herren log och lyfte på hatten.

”Mitt namn är Hincz”, sade han.

Hon ryckte till. Det var namnet på Warszawas mest ryktbare klärvoajant, som ofta fått huvudstadsborna att häpna över sina osannolika förmågor. Han kunde läsa brev i förseglade kuvert. Han återfann försvunna personer och föremål.

Några gånger hade han rent av lyckats förutsäga ett och annat även om många av hans profetior aldrig slog in. Han var i alla fall ingen bondfångare utan såg verkligen ut att kunna något som var oåtkomligt för vanliga dödliga.

Till saken hör att författaren i samband med skrivandet av den här romanen sagt något i stil med: ”Det verkar vara minst lika svårt att skriva en dålig roman som att skriva en god.” Och i efterordet står det att författaren inte riktigt såg verket som ”fullvärdigt”: ”Han skrev aldrig om det och nämnde det knappt för någon.” Jag kan också tillägga att det i efterordet och i förlagets text om boken finns en del att läsa – i uppskattande och lite ”kittlande” ordalag – om bokens blandning av högt och lågt och om författarens intresse för det ”låga” och populära. Detta kan man se som ett sätt att förklara och motivera utgivningen, men räcker det verkligen? För mig kvarstår ändå frågorna om varför boken alls publiceras och vad som är ursprungligt dåligt och vad som är nytillkommet dåligt.

26 kommentarer till “Räcker det med ett känt författarnamn?”

  1. Mycket intressant fråga, det skall bli spännande att se vad dina kommentatorer skriver. Själv vågar jag inte ha några åsikter i sakfrågan men menar nog att det är så att om en författare skrivit ett mästerverk så trycks allt h/h skrivit därefter. Ett typiskt exempel är Umberto Eco: ”Rosen” var ju verkligen ett mästerverk men efter det verkar han bara ha ansträngt sig som 17 utan att ha kunnat leverera mer än en massa text. ”Baudolino” bygger ju på ett briljant uppslag men han verkar inte kunna göra mycket av det utan drunknar snart i absurditeter.

    En annan sak, som troligen inte alls hör hit, är att författare som Tolkien och Orwell varje år till jul kommer ut med nya böcker trots att de varit döda så länge. Eviga följeslagare skulle man kunna säga. Jag säger det.

  2. Bengt, först en liten krumbukt: förvägrar du mig äran att räkna dig bland ”mina kommentatorer”?

    Efter denna något teatraliska inledning vänder jag mig till ämnet: Du skriver att ”inte vågar ha några åsikter i själva sakfrågan”. Hm. På något vis tycker jag ändå att en åsikt skiner igenom, visserligen inte på det principiella planet, men väl när det gäller enskilda författarskap. När det gäller Eco så verkar du tycka att en del av hans verk kunde ha lämnats otryckta eller övertolkar jag här?, kanske betyder det du skriver att du konstaterar att ett mästerverk av en författare banar vägen för ett publicerande av verk av betydligt lägre halt av samma författare och detta faktum ställer du dig neutral till?

    När det gäller själva inlägget så har jag tvingats krångla till saken något, eftersom boken jag talar om är en översättning. Det finns alltså (och det har du naturligtvis sett, men jag tycker om att förtydliga) två frågor (minst) inbakade i texten. Dels: Publiceras en del böcker (den här till exempel) bara för att deras författare skrivit något annat som är av värde? Dels: Är det översättningen som är dålig? Eller har ”dåligheten” åstadkommits i samverkan mellan original och översättning? Ytterligare: Är det kanske ändå försvarbart att publicera en sämre/dålig bok av en stor författare, helt enkelt för att man vill genomlysa ett viktigt författarskap från så många håll som möjligt? Och igen: Hur förhåller det sig med översättningen i ett sådant här fall? Är det viktigt att den görs så väl som någonsin är möjligt eller är det, eftersom det inte rör sig om något viktigt verk, av mindre betydelse?

    Håkan: Ja. Har du läst den här boken och vad tycker du i så fall?

  3. ”Sakfrågan” som jag såg den gällde översättningens roll och där vet jag för litet för att försöka svara på dina frågor. Men i övrigt: visst, jag tror att det är vanligt att mycket publiceras bara för att författaren skrivit något annat av stort värde. Är det försvarbart? Tja, det beror på alternativkostnaden (i överförd bemärkelse naturligtvis) och kanske på vem det är. Det finns några författare av vilka jag läser varenda rad trots att inte allt håller måttet men alltid hittar jag ett par guldkorn och jag ser det i relation till ’mästerverken’ dvs. i ett försonande ljus.

    Ett litet exempel kanske:

    Mona Lisa, Mona Lisa
    ingenting jag kan
    giva dig om ej en visa
    men tillräckligen dig prisa
    kan blott annor man –
    vänd dig till en ann!

    eller, från ett annat språkområde:

    Sitz ich allein,
    Wo kann ich besser sein?
    Meinen Wein
    Trink ich allein

    Hade väl aldrig publicerats om det inte vore skrivet av…ja, det behöver jag väl inte tala om.

    Men allt detta har ju ingenting med översättningens roll att göra.

  4. Bengt: Det andra citatet tror jag mig kunna identifiera, men ”Mona Lisa”, vem har skrivit den? En ann?

    I övrigt väntar jag mig en skräll eller smäll från något håll för mitt tilltag, men kanske tycker ingen det är mödan värt…

  5. Är det inte så att alla författarskap, eller de flesta, innehåller såväl höjder som dalar och att det för en läsare kan vara på sitt sätt berikande, att ta del av helheten?

    Huruvida det du citerade beror på förlagan eller översättningen är svårt att veta. Jag har aldrig läst något av Gombrowicz och ditt citat fick mig inte nyfiken på honom.

    Av Bengts strofer ovan gissar jag på Goethe respektive Fröding.
    Men ”annor man” förefaller lite mer ålderdomligt än Fröding, så kanske
    är det Almqvist eller någon helt annan.

  6. Agneta, nej det där citatet lockar väl inte till läsning direkt och jag förstår att det inte går att yttra sig om frågan om det ligger i originalet eller i översättningen om man inte alls har läst boken.

    I och för sig kan det halvklantigt skildrade stönandet och handduksfladdret och allt tuggande på farliga pennor vara roligt under ett tjugotal sidor, men inte över 300 sidor.

    Jag väntar på att någon som har läst boken ska komma hit och säga något – i den ena eller andra riktningen.

  7. _Håkan: Ja. Har du läst den här boken och vad tycker du i så fall?_

    Nej, det var en gissning. När du skrev ”en känd och aktad författare” tänker man förstås genast ”vem?”, precis som när man ser en kvällstidnings löpsedel. Efter lite funderande gissade jag på honom.

    _Publiceras en del böcker (den här till exempel) bara för att deras författare skrivit något annat som är av värde?_

    Naturligtvis! Bengt: äntligen de rätta orden om Eco, som folk verkar uppskatta för att de vill tro att varje ny bok är lika bra som ”Rosens namn”. Man får en känsla av att ingen vågar säga det först.

    _Är det kanske ändå försvarbart att publicera en sämre/dålig bok av en stor författare, helt enkelt för att man vill genomlysa ett viktigt författarskap från så många håll som möjligt?_

    Tja, kanske det. Eller för att det finns pengar att tjäna.

  8. Håkan: Jag hade hoppats att du läst ”De besatta”, för då hade vi kunnat fundera lite tillsammans kring vad som kan vara originalets slappheter/konstigheter och vad som kan ha tillkommit i omvandlingen till svenska. Men det hade du alltså inte och ingen annan heller som visat sig här. Jag avvaktar då – ibland händer saker vid helt andra tidpunkter än man väntar sig eller hoppas.

    Jag tror i och för sig att en dålig bok av en skicklig skribent kan var bland det värsta tänkbara att översätta – den måste vara full av ojämnheter, briljanta krumsprång som oförmedlat höjer sig över smeten än här än där. Vad är vad? Och hur bra man än översätter så blir resultatet inte bra utom kanske punktvis på irriterande sätt, som får resten att se ännu sämre ut.

  9. Hursomhelst, det är en intressant fråga. Du gjorde rätt när du inte nämnde författaren vid namn – därmed blev det en principiell fråga om översättning (sorry att jag genast drog ner det till personnivå).

    Kanske borde du prata med Martina på [O-tidskrift](http://www.otidskrift.se). Hon gillar Gombrowicz och har säkert läst det mesta.

  10. Jag har läst ”De besatta”, ja. Och gillat den, ja. Och nej, inte för att jag kan polska, men jag tror att det du inte uppskattar ligger mer i Gombrowicz egen stil än hos översättaren.

    Eller, såhär: ”De besatta” är skriven för att vara sensationslitteratur. Inte god litteratur, utan skräpläsning, kioskroman, spänningsföljetong, något med prefixet populär-. Som jag förstått det ville Gombo undersöka om han var förmögen att skriva även den sortens litteratur (ungefär som om Annika Korpi skulle besluta sig för att följa upp Hevonen Häst med en RIKTIG hästbok och skriva kontrakt med B. Wahlströms förlag, eller Fredrik Nyberg sluta med svårbegripliga blomsterreferenser och istället ge ut en ”Vilda blommor i staden och på landet”-flora) eftersom han fascinerades så av just populärlitteratur och ofta använde sig av motiv därifrån i sin ”riktiga” produktion.

    Alltså: ”De besatta” är inte högtstående litteratur, och inte avsedd att vara det heller. Däremot tycker jag att den funkar rätt bra som skräckroman – jag läste den i ett sträck (en mörk kväll), och blev faktiskt riktigt rädd på flera ställen – den där läskiga handduken! Och dessutom, förstås, och kanske framförallt, som en parodi på hela den tidens skräckgenre. Plus att det är intressant att jämföra med de andra böckerna, eftersom vissa teman återkommer, osv… Ungefär som om man hittat bögporrnoveller av Proust.

  11. Martina, först tack för att du antog min inbjudan. Sedan: Det där om att G. velat skriva en kioskroman för att pröva på genren – som han själv sedan delvis/tidvis tog avstånd ifrån – tror jag att jag har skrivit i själva inlägget. Det är inte det jag vänder mig emot eller överraskas av. Det är två saker som stör mig, dels tycker jag inte att historien är spännande, för mycket omtagningar och tjatiga scener (men det är förstås en smaksak), dels är det språkets hackighet och hjälplöshet som sticker i ögat och kombinationen av de två irriterar mig kraftigt.

    Även om det kanske är opassande, så vill jag nu ge en rad exempel (är det för få så kan det verka som rena tillfälligheter) på knaggliga eller konstiga textställen (jag gör en snabbgenomgång av bokens första 50 sidor och plockar in vad jag hittar), annars är det meningslöst att komma med den här typen av kritik. Detaljerna måste fram för att det ska bli tydligt vad jag menar:

    I denna blandning av lyx och billigt skräp satt en lågväxt, liten och skröplig gamling och slumrade med huvudet mot en broderad kudde, hans kläder var osannolikt gamla och han hade en stor lapp på knäet;

    Med ens nyste den ståtlige gamlingen till och slog upp ögonen (sid 8)

    Om Du verkligen känner dig vid honom, handlar det då inte snarare om en likhet i Er omättade strävan efter nöjen? (sid 11)

    Den vidsträckta vattenspegeln som öppnade upp sig för rättsrådets blick hade kunnat kallas för en sjö om det inte hade skjutit upp enstaka rön, vassruggar och videsnår på de mest oväntade ställen. (sid 15)

    Professorn som nyligen beskyllt Walczak för att vara obehärskad hade själv svårt att behärska sig. Han var nästan tårögd. En obehärskad gamling jämte en obehärskad ung man, men de kunde inte förstå varandra. (sid 31)

    Walczak fick kalla kårar då han tänkte på de hundra någonting rum som tillföll slottets invånare, hertigen, sekreteraren och betjänten, tre personer som drev omkring i de öde salarna bland vittrande konstskatter… (sid 33)

    Då fick han syn på ett skåp genom den halvöppna dörren och det slog honom att det måste vara där som pengarna låg gömda, över tusen zloty.
    Om det ska vara så!
    Om hon tänker håna mig, då snor jag de där pengarna. (sid 36)

    Maja gick in i skogen, mellan barrträden som stod svarta i natten. Hon visslade och stegade jäktat genom skogens nattliga hemligheter och detta fick henne genast på bättre humör. (sid 49-50)

    Men när hon kom ut ur skogen vid de stora träsken intill slottskullens fot ryste hon till. Hopplösheten i landskapet var gripande. (sid 50)

    Bakom de igenväxta buskarna låg en smal trappa. (sid 51)

    Hon visste också att Cholawicki hoppades på att få ärva ett dussin lantgårdar som var det som återstod av ättens ägor, ägor som inte var fullt lika nedgångna som man trodde. Allt det kunde man svälja. (sid 54)

  12. Tja, jag tror som sagt att hackigheten, tjatigheten och stilbrotten till stor del är avsiktliga och en del av parodin. (Jag tycker också att många av styckena du citerar ovanför är väldigt roliga.)

  13. Det behövs nog någon som kan polska – och svenska – som skulle kunna se mera i det här. Är den polska versionen lika hackig och konstig (igenväxta buskar, nedgångna ägor, Och det ska vara så!, lågväxt gamling etc etc det här är ju bara en bråkdel av konstigheterna), undrar jag ändå.

  14. Nu bläddrade jag lite i ”Kosmos”, också av Gombrowicz, samma översättare. Den är mycket konstigare, kan jag säga, även om konstigheterna är konstnärligare. Rekommenderas som jämförelsematerial. (Och för att den är mycket, mycket, mycket underhållande, förstås. Å andra sidan, om du inte tyckte att ”De besatta” var rolig lär du inte gilla ”Kosmos” heller.)

  15. Jag bläddrar i stället i ”Dagboken 1-3” som jag läste 1991 (jag har det uppskrivet) första gången. Den har jag läst flera gånger och också ”hit och dit” ganska nyligen. Den tycker jag mycket om – den har en annan översättare (min favoritöversättare från polskan), kan jag säga vid sidan om eller kanske inte så väldigt vid sidan om… Den innehåller i och för sig också märkligheter/besynnerligheter men inte i form av grus i skon som den här. Sedan har jag läst någon bok på tyska också, men det var visst innan jag börja föra anteckningar över min läsning, så jag minns bara något otydligt om något illamående – som kanske inte alls fanns i boken utan hos mig vid läsningen – detta inte i betydelse av någon kritik mot boken, utan som en hänvisning till ett minne av ett enkelt, kanske helt fristående, illamående.

    Jag envisas – med risk för att tråka ut dig eller bli till grus i din sko – med att önska mig ett samtal med någon som ser igenom båda språken…

  16. Ja, och så hörde jag efter med min bästis, som jobbar på förlaget ifråga. Hon hälsar att Anders Bodegård hårdredigerat översättningen av ”De besatta”, så jag misstänker att Det ska vara så!

  17. Ja, om du väntat dig något i stil med Dagboken förstår jag att du blir besviken. (Ungefär som att få Eliots ”De knepiga katternas bok” i händerna när man just läst ”Det öde landet” – eller vice versa.) Dagboken skulle ligga på min fem-i-topp-boklista, om jag höll mig med en sådan, men den skiljer sig mycket från hans övriga författarskap.

  18. Egentligen väntade jag mig inget ”i stil med” Dagboken, eftersom jag ju läst efterordet om bland annat G:s syn på boken och även förlagets presentation.

    Jag tycker att historien är ganska tjatig och att romanpersonerna inte riktigt finns – detta kan jag i och för sig ta som ja, ett slags prövning. Det som gör att läsningen blir riktigt segsliten är det här ytspråkliga underligheterna (i kombination med det andra). Vad det här ”hårdredigera” innebär vet jag inte, men i alla fall är det inte Bodegårds översättning.

    ”Hon var röd i ansiktet och såg ner på bordet, läpparna var liksom förvridna, HÄNDERNA HÄNGDE SLAPPT LÄNGS KROPPEN.” Jag tror inte att det står så i originalet. (Och jag vet hur förhållandet mellan ord för hand och arm ser ut på tjeckiska, därför misstänker jag att det kan vara på liknande sätt på polska.)

    Än en gång jag är inte ute efter översättaren som individ, men jag kan inte på ett effektivt sätt tala om texten och vad som stör mig i den utan att ta upp exempel. Ett sådant här exempel ser naturligtvis småaktigt ut, men jag tror det räcker med exempel nu…

  19. Kroppsdelar hos Gombrowicz är i och för sig ett eget kapitel. Det är en läpp hit och en nacke dit och hela tiden delen framför det hela, metonymier drivna långt bortom rimlighetens gränser, så det skulle inte förvåna mig om handen gjorde vad armen brukar göra… Nå, jag ska inte driva det vidare, bara konstatera att så gott som all Gombrowicz jag läst på svenska (= all Gombrowicz som finns på svenska) frånsett Dagboken och Testamente kryllar av ytspråkliga underligheter, oavsett översättare.

  20. Jag ska bara avslutningsvis förtydliga det sista om handen och armen. Det jag ville säga (nu är vi långt ifrån huvudfrågan, det medger jag gärna) om tjeckiskans – och med stor sannolikhet också polskans – hand och arm är att det finns åtminstone ett ord som täcker båda. Alltså vad jag menar är att det i originalet helt normalt står ”handarmarna” – det är på svenska det har blivit konstigt – med händer som hänger slappt längs kroppen.

    Jag ser mycket väl att du är mer hemma i Gombrowiczvärlden än jag och att du läst fler av hans texter. Samtidigt vill jag ändå signalera att jag är bekant med en värld av textytor och att jag – av ren lust – alltid betraktar dem mycket noga.

  21. Citat ur kataloginformationen Opac: ”Romanen skrevs under pseudonym och gick som följetong i dagspressen 1939, strax före krigsutbrottet. Verket publicerades först 1973.”

    Tänk om han helt enkelt behövde pengar? Sedan kanske berömmenlsen gjorde att allt grävdes fram igen?

  22. Jag snubblade över er diskussion om min översättning av De besatta och tänkte att jag skulle bidra till den med några kommentarer.

    Bodil har rätt att många formuleringar i boken är märkliga, rent av klumpiga och kan kännas som grus i skon. Vissa av dem kan jag personligen vara skyldig till, men i de flesta fall är meningarna som tas upp närmast exakta återgivningar. Några av dem skrattar jag fortfarande åt för att de inte sällan kändes som en rebus när jag försökte återge dem i samma märkliga form som jag fann dem. Men jag överlämnar åt läsare och kritiker att bedöma hur väl jag klarat den uppgiften. Den polska texten har aldrig redigerats i någon egentlig bemärkelse och ska ses som den spretiga tidningsföljetong den faktiskt är.

    Mycket riktigt har Anders läst översättningen innan den publicerades och hjälpt mig med en del svåra överväganden. När man översätter Gombrowicz finns det snarast en risk att man slätar ut och normaliserar alla konstigheter. Han har även tagit en extra titt på prepositionerna. Precis som hos många andra i min generation (70-talist) är de en akilleshäl. Här kan det säkert finnas brister som jag är skyldig till, men jag hoppas att Anders och redaktören snappat upp alla ickeidiomatiska avsteg som inte motiveras av den polska texten.

    Händerna som du tar upp är ett gränsfall. Det är precis som du antar utifrån tjeckiskan, men samtidigt har händerna en särskild plats hos Gombrowicz och lyfts ofta fram. Han leker med idiom genom att byta funktion på kroppsdelarna och det gör han även i denna text. Just i det här fallet kan jag kanske ha läst in en betydelse där den inte fanns, men jag vet inte helt säkert. Du kan säkert hitta grus som jag är skyldig till. Någon har påpekat att De besatta skrevs för att tjäna en hacka och just så var det. Därför är den en spännande inblick i hans tidiga år för oss som intresserar oss lite mer för Gombrowicz och förhoppningsvis ett stycke underhållning för andra.

    Det är lite olyckligt att Bodil läst De besatta utan att känna till hans mer kända prosaverk som Pornografi eller Kosmos eller den ypperligt översatta novellsamlingen Bakakaj (översättaren heter David Szybek) som också ges ut på Modernista i år. Den rekommenderar jag varmt.

  23. Tack Stefan för din kommentar,

    som du såg i början av min text, så var det först efter ett slags inre strid som jag – ännu ansatt av tvivel – valde att publicera mina tankar kring ”De besatta”.

    Jag har nu läst igenom din kommentar noga och jag tycker att den ger mig ett vidare perspektiv på hur uppgiften såg ut från översättarens, det vill säga din, sida. Dessutom fick jag veta lite mer om originaltexten.

    Det enda som jag vänder mig emot i kommentaren är det du säger i slutstycket om att ”det är olyckligt” att jag inte läst ”Kosmos”, ”Pornografi” och ”Bakakaj” innan jag läste ”De besatta”. En bok – om den inte är till exempel del två i en trilogi – måste kunna stå på egna ben. Dessutom har jag svårt att tänka mig att min reaktion på/mot ytspråket i ”De besatta” hade uteblivit om jag läst någon av de andra böckerna innan. I alla fall tar jag till mig din rekommendation av ”Bakakaj” – den ska jag läsa.

  24. Det ”olyckliga” är bara att du inte haft möjlighet att lära känna Gombrowicz som den lysande prosaist han är i sina centrala verk. Man lär dessutom känna hans speciella stil i sin utvecklade form. Givetvis ska De besatta gå att läsa fristående som ett populärlitterärt experiment och tidsdokument.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *