Leipziger Buchmesse igen

Leipziger Buchmesse är en mäktig upplevelse, ärligt talat blev lördagen där något övermäktig. De jättelika hallarna sväljer massor och åter massor, men lördagens anstormning nötte ändå lite på gränsen. Jag rekommenderar alltså torsdag-fredag till er som funderar på ett besök där nästa år.

Halle

Mellan hallarna och den stora dammen hade Brockhaus i år ställt upp en rad maxistora uppslagsböcker von a bis z. Jelena valde att ställa sig bredvid volymen som innehöll uppslagsord i spannet GOTT-HEG. Och det var ju inget dåligt val.

Jelena

I Salongen har jag redan berättat en del om evenemangen jag var med om, men jag återvänder i alla fall genom en bild till förra årets vinnare av det stora paneuropeiska litteraturpriset Slavenka Drakulic – här tillsammans med tolken Alida Bremer. Drakulic samtalade med den ungerske författaren Peter Esterhazy om Europa och om förhållandet mellan Kroatien och Ungern.

Drakulic

Årets pristagare Jurij Andruchovytj från Ukraina höll ett tacktal som är värt att läggas på minnet. Han fick alltså priset för att "hans verk på ett betydelsefullt sätt bidragit till att stärka de inomeuropeiska banden", men i talet tog han artighetsbladet från munnen och sa att just hans land Ukraina hade blivit kvarlämnat utanför den europeiska dörren. Här är ett utdrag:

Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?

(översättning Jelena Selin, hela talet i svensk översättning finns i Salongen)

Andruchovytj

En central plats i denne bokmässevärld är ”Das blaue Sofa”. Jag valde att fotografera den när den var tom, för annars är det svårt att tränga sig fram. Här intervjuades under mässans lopp den ena prominensen efter den andra och för dem som inte lyckades tränga sig tillräckligt långt fram fanns det hela på bildskärmar. En sådan här blå soffa har allt sin magi. Den gömmer kvar det som händer i den i sitt blåa tyg.

Sofa

De olika TV-stationerna har sina krypin ”på andra våning” uppe under det välvda glastaket: Härifrån sänds intervjuer, läsningar och simultanöversättningsäventyr. Arte är en tysk-fransk kulturkanal och förra året lyssnade jag till en maratonläsöversättning där: fransk lyrik lästes på franska och sedan på tyska, tysk lyrik lästes på tyska och sedan på franska, dikt efter dikt efter dikt….

Arte

Naturligtvis besökte jag också Messebuchhandlung och jag köpte med mig tre böcker. Jag hade i förväg bestämt mig för att inte lassa på mig för många – jag har alldeles för många böcker hemma som väntar på att bli lästa – fast jag köpte några på ett av mässantikvariaten också. Nu tänkte jag läsa lite ur den ena boken för er. Den heter ”Die Enten, die Frauen und die Wahrheit” och författaren heter Katja Lange-Müller. Jag har skrivit något om boken i Salongen, men jag ska inte upprepa mig, jag tänker titta in på ett annat ställe.

Lange-M

Den kvinnliga huvudpersonen vandrar med märkligt lätta eller ska jag kalla det frikopplade steg omkring i en djurpark i Moskva. Hon har passerat en speciell åldersgräns (detta sägs inte så här direkt i boken) och rör sig därför i en annan dimension, där den enda möjliga faran finns inne i henne själv. Hon är sorglös för att sorgen har löst upp sig och blivit tunn och genomskinlig och en del av luften. Hon är allvarlig på ett flytande och lätt sätt. Hon tittar på sparvarna och tänker på något som den tyske författaren Durs Grünbein en gång sagt:

och jag måste ge Durs Grünbein rätt, i det han skrev om att ansiktena hos vissa sparvar i Moskva påminner om kamrat Lenins ansikte.Och i Moskva, det måste Durs Grünbein ge mig rätt i, lever många fler sparvar än i Berlin. Och ja, Durs, alla de här sparvarna ser ut som Lenin – det vet jag nu, men det gör kanske inte du -, också de i Berlin. Är det kanske så att samtliga sparvar på hela vårt stora jordklot bär Lenins drag? Och om det är så, vad skulle det kunna betyda?

2 kommentarer till “Leipziger Buchmesse igen”

  1. Hej Bodil!
    Den boken skulle jag verkligen vilja läsa- du får ta och översätta den till svenska. Ja, jag läste i Salongen också. Redan boktiteln fascinerar mig.
    ”Sorgen har löst upp sig och blivit tunn och genomskinlig och en del av luften” Fint!

  2. Hej Kristina!

    Jag har inte hunnit läsa hela boken ännu (eftersom jag som alltid läser flera böcker samtidigt och den ena tränger sig före den andra), men den verkar innehålla en mängd överraskande och märkligt fria bilder, allt tecknat med lätt hand, en hand som liksom INTE LÄNGRE HÅLLER FAST. (Jag tror du förstår vad jag menar med det.) Så småningom tänker jag skriva något mer om den här boken i hopp om att kunna locka någon förläggare att vilja publicera en översättning av den.

    En annan författare vars böcker jag skulle vilja se översatta till svenska är Irina Liebmann och då särskilt (men inte alls bara) ”Letzten Sommer in Deutschland”…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *