Kroppsligen är jag tillbaka från Aten, men det verkar som om själen blivit kvar där nere bland oleandrarna och de doftande rosmarinbuskarna. Den strövar på den romerska agoran runt Vindarnas torn…
eller plockar i hemlighet apelsiner – visst kan själar plocka apelsiner, bara det sker i hemlighet – intill moskén som står i ena hörnet av agoran.
Men mest håller den till längst borta på den grekiska agoran invid det mäktiga Hefaistostemplet. Där irrar den omkring i halvdunklet inne mellan kolonnerna på platser där ingen människa får sätta sin fot.
Fast ibland kommer den ut i solljuset och lägger sig bland tempelhundarna vid muren nedanför templet. Den klär sig då i samma skyddsfärg som hundarna.
Välkommen tillbaka Bodil! Vilka underbara bilder du har idag, jag njuter av att se dem
Välkommen hem, Bodil !
Javisst är det så, kroppen reser, men själen hinner inte med.
Vindarnas torn, vilket vackert namn på ett ovanligt hus.
Tack Thomas, tack Martin!
Jag håller väl på att sätta ner själsfötterna också nu. Idag har jag varit i Göteborg och försvarat min italienska C-uppsats om Enzo Bettiza och hans förhållande till Thomas Manns ”Buddenbrooks” i ”Il fantasma di Trieste” och ”Esilio”.
Fast nog skulle jag gärna gå en runda bort mot Hefaistostemplet ikväll också eller sitta lite i uteserveringen strax intill Vindarnas torn eller bara titta ut ifrån mitt fönster mot Akropolis…