Orfeus

Jag har just läst Ivar Harries essä om Orfeusmyten. På de första raderna talar Harrie om en inskrift på en plats där det en gång funnits ett Dionysostempel. Den lyder så här i sin svenska översättning:

Här för att hylla den man som var kamrat med Apollon,
ORFEUS, restes en skön dyrgrip av bildhuggarkonst.
Vilddjur och skogarnas träd och allt som krälar och flyger
kunde hans röst och hans hand spela till ro med musik.

Men statyn som texten talar om är borta, berättar Harrie. Här blir tomrummet mäktigt. Och kanske blir statyn ännu skönare av att vi måste skapa den själva med hjälp av orden om den.

Harrie

Harrie går undan för undan igenom olika delar av det sagostoff som finns spunnet kring Orfeusgestalten. Jag läser och funderar. Det står om motsägelsefulla myter – enligt en ska Orfeus till sist ha slitits i stycken av Dionysos’ menader. Så störtar liksom oförmedlat raderna om det blodiga sjungande Orfeushuvudet över mig och kastar mig med ett ryck tillbaka i urtid. Allt annat kom senare och verkar liksom tänkt och begripligt – Orfeus som förkunnare, Orfeus som förebild för den Gode Herden och Orfeus som älskar Euridike, som förlorar henne, återfår henne och förlorar henne igen. Det sjungande huvudet som kastades i havet liksom överröstar allt annat. Hjalmar Gullberg har skrivit om det:

huvud

Sjungande huvud

Sjungande huvud som drev till sjöss med hårets
svarta segel hissat, med släckta ögon…
Ingen hand att röra det strida regnets
harpsträngar, inga

kunniga fingrar kvar att beledsaga
denna odödliga stämma som blev slungad
från en thrakisk klippspets, Så berättar
sagan om Orfeus.

Honom slet vid pukors tumult i rökigt
fackelsken den larmande gudens kvinnor
sönder som en bock. När de rusigt sörplat
i sig blodet,

slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt
havet det ensamma huvudet som sjunger,
buret högt av vågorna mot sin fjärran
hamnplats på Lesbos.

Löst från lemmarnas tyngd, från buken och dess
bihang kommer här den slutlige Orfeus:
stympad, blind, en havsmelodi för måsar
-bara en spelmans

tvättade ansikte, bara en mun i sin na-
turliga infattning…

Orfeus – en havsmelodi för måsar…

5 tankar om “Orfeus

  1. Mycket suggestivt. ”bara en mun i sin naturliga infattning” skapar märkliga bilder i mitt inre. Annars tänker jag på människans fatala nyfikenhet, när jag hör namnet Orfeus. Han vänder sig om bara för att se om det verkligen är hans älskade Euridike som följer honom – trots att han inte får, Pandora som öppnar den ask hon fått – trots att hon inte får. Gudarna är oresonliga i grekisk mytologi och utsätter människor, halvgudar och andra gudar för stora frestelser, bara för att kunna utmäta ett orimligt hårt straff när den prövade inte lever upp till de orealistiska kraven. Grekerna var ju fatalister. Orfeus huvud som guppar avslitet på Medelhavets vågor, ännu sjungande sin ”havsmelodi för måsar”.

  2. En mycket gripande dikt, påminner starkt om den grymma, blodiga fanatism som härskat sen urtid. Associerar till berättelser från 30-talets Sovjet; Stalin mördade bestialiskt alla som på han på minsta sätt misstrodde. Litteraturen och konsten likriktades. Nånting som den statliga censuren inte kom åt var de gamla, blinda barder som fortfarande vandrade runt på stepperna i södra Ryssland. De hade ju inte skrivit ner något, de hade sen urminnes tid traderat gamla epos och myter, som den om Orfeus. Lösningen blev att författarförbundet kallade samman till en stor kongress för de blinda barderna. De kom vandrande från alla håll. När de väl samlats, mördades alla.
    Allt de mindes försvann i en mörk natt.

  3. Det skulle vara roligt att veta hur du kommer in på nya ämnen, nya böcker , nya språk varje dag? Är det för jobb du ska göra eller är det bara sånt som ”faller över dig” från recensioner, bloggar, andra böcker? Är du freelance?
    Jag åker iväg och jobbar varje dag och hinner inte intressera mig för allt jag skulle vilja, ändå anfaller nya intressen ständigt och bokhögarna växer och alla projekt blir inte klara(böcker blir inte alltid utlästa) Det är roligt med Grekland och jag återvänder nästan varje år till något grekiskt: historia, lyrik eller dramer. Gullbergs dikt är en av hans allra bästa. Jag är lite av en ”Gullbergexpert”, något som har att göra med mitt förflutna i Lund.
    Ikväll ska jag hjälpa min dotter att skriva en liten essä om den klassiska Olympiaden. Annars håller jag på med Gustav den tredje(plötsligt infall) Jag läser en underbar bok av den fina historikern Beth Henning. Vad mycket man får lära sig när man tar itu med något. I skolan var Gustav bara en pjatt som höll på med teater och var feminin och blev skjuten i höften på en maskeradbal. han var ju så mycket mer.
    Adam Zagajewski upptar fortfarnade min tanke,och det är ju din förtjänst. Igår var jag hemma och ägnade dagen åt hans samling Törst. Om du orkar kan du läsa om detta tilltag på min blogg. Skriv gärna vad du tycker!
    Kristina

  4. Tack för kommentarerna – som vanligt vidgar de perspektivet och ger mig annat mera att tänka på: Pandoras ask, de blinda barderna, Gullberg…

    Kristina: Lite kort kan jag säga att jag sedan drygt ett år frilansar och att vissa saker som dyker upp här har med arbete att göra, men en hel del har med funderingar på hundpromenader i skogen eller tittande i bokhyllorna här hemma att göra eller sådant jag har gjort förr eller läst tidigare eller nyss. Genom bloggen har jag fått ett ställe att säga saker på som kanske annars bara hade fladdrat förbi eller hamnat i ett skrivhäfte i en hylla.

    Om du vill veta mer kan du gå in i kontaktformuläret på själva hemsidan (det står ”yrkessidor”), så kan vi maila lite mer privat.

  5. Hej!
    Tack för kommentaren på min sida och jag återkommer gärna på mailen. Nu ska jag sluta med alla tankar och gå och sova. Bara en sak:
    Det citat om kapitäl som du hämtade från Zagajewski påminner mig återigen om Tranströmer.Vissa teman och tankar, ibland tom språkliga bilder går igen hos båda. Deras dikter liknar varandra men deras livserfarenheter skiljer dem åt.

Kommentera