För någon vecka sedan kom det här kortet från min syster som var på skidresa i Spindl i norra Tjeckien:
Jag tittade på bilden av de mjukt böljande bergen och tänkte något om att den där bergskedjan heter Riesengebirge på tyska och på att det finns en sång som börjar med ”Ach du, mein Riesengebirge”. Gubben med påken funderade jag också lite över – vad gör han där? Och varför är han så stor? Ja, och så plötsligt kom jag på det eller kanske snarare tyckte jag att jag mindes något lite vagt. Gubben måste vara jätten Rübezahl från sagan, fast här på kortet ser han mycket mer alldaglig ut.
Egentligen vet jag nästan ingenting om Rübezahl, men han är en del av min barndoms mytologi. Jag vet att han är en sorgsen jätte som alltid bär på en stor påk och att han bor högt uppe i Riesengebirge och ibland blir fruktansvärt arg – för att han är så ensam och olycklig? – och då kastar ner jättstora stenblock från berget. Jag tror att jag måste ha sett Moritz von Schwinds målning av Rübezahl väldigt tidigt i livet för de där trätofflorna, det röda skägget, det halvt bortvända ansiktet och de stora knöliga trädrötterna verkar sitta bergfast ihop med något av mina första minnen – ett minne som jag inte minns längre, om ni förstår vad jag menar…
Se på honom här – bär han inte all världens smärta i sin stora klumpiga gestalt och detta utan att vara vad man kallar god? Är Mårran i muminvärlden kanske hans syster?
Vad betyder namnet Rubezahl ? Finns det någon motsvarighet i svenska sagor ? Han verkar mera vara en vildman, en skogsman, än en jätte.
Jag tror att det ska betyda ”Rübenzähler” alltså ”rovräknare”. Förmodligen kan man hitta information om Rübezahl på internet och då kanske det här med rovräknaren blir mer begripligt, fast jag tror också att det finns/har funnits många olika sagor om Rübezahl, så det kanske blir en rad motstridiga upplysningar.
Kanske är det von Schwinds bild som gör att du ser honom mer som en vildman än som en jätte. I sagan var han nog en jätte, fast vad är en jätte?
Du har nog rätt – jättarna bär världens smärta utan att vara goda. På något vis, sätter de alltid krokben för sig själva och blir straffade av livet eller av ”de goda”. Loke, som såg till att godhetens och kärlekens gud Balder dog av en mistel genom att lura den blinde Höder att avfyra en mistelförsedd pil mot honom. Som straff blev han för evigt (till Ragnarök) fjättrad vid en sten med en orm ovanför huvudet, som droppade etter i ansiktet på honom. Hans fru samlar in ettret i en skål och när hon tvingas tömma den mellan varven, faller en droppe i ansiktet på Loke och det gör så ont, att han slitter i sina fjättrar och orsakar jordbävning i Midgård.
Som barn kunde jag inte begripa varför Loke var så elak, när han visste att Oden och Tor inte skydde några medel för att bevara jämvikten i Asgård. Tja, jag begriper det inte riktigt än. Han är ond för ondskans skull och kan på sätt och vis inte hjälpa att han måste bära detta hemska öde på sina axlar. Inga psykologiska eller sociala orsaker finns till jättens ondska – han bara är ond och funderar inte på saken. Är det därför som också jätten Rübezahl ser så nedtryckt ut?
Marita, tack för din Lokeutvikning.
Om jag tänker på Rübezahl, som jag alltså inte har något egentligt VETANDE om, utan bara vaga minnen från barndomen eller fantasin, så menar jag när jag säger ”utan att vara vad man kallar god” egenligen inte att han är just ond heller. Han lider och han är ensam och han är varken ond eller god. Och här på Moritz von Schwinds tavla är han oerhört fascinerande för mig – man ser inte hans ögon och centrum i bilden verkar vara bakom Rübezahlgestalten – inåt i tavlan. Jag vill hela tiden se honom från andra hållet.
Ur minnets skafferi ramlade denna ut:
KOMIK
Herr Rübezahl jagar en fjäril
— det månde vi skratta åt!
Herr Rübezahl jagar en fjäril
och brister i hjälplös gråt.
Snopna stå vi och stumma,
dumma stå vi och glo:
den väldige jätten gråter,
— det kunde vi aldrig tro!
(Ur Goggles av Nils Ferlin)
Agneta,
tack, vad fint, det var inget dåligt ”minnets skafferi” – så även Ferlin har funderat över Rübezahl. Och jag tycker allt att jag känner igen jätten väl i den här dikten:
”den väldige jätten gråter,
– det kunde vi aldrig tro!”