Om en kyrktornsknopp och ett hönsägg

Just nu läser jag en bok med en mycket vacker landskapsbild på omslaget. Den heter ”Abseits. Liebeserklärung an eine Landschaft” (Avsides. Kärleksförklaring till ett landskap), så visst passar bilden bra:

Abseits

Författaren heter Günter de Bruyn. Han föddes 1926 i Berlin och bor idag i den lilla byn Görsdorf sydöst om Berlin. Det är Görsdorf, byarna omkring och landskapet där de ligger, som är föremål för kärleksförklaringen. Tålmodigt, systematiskt och med ett lågmält tonfall kammar de Bruyn igenom allt som har med marken där Görsdorf ligger att göra: historia långt bakåt i tiden till germanstammar under folkvandringatiden, till de första slaviska bosättningarna, till själva byns tillkomst. Han vandrar omkring längs gamla vägar, tittar ut över markerna, studerar detaljkartor, läser i kyrkböcker och väver sakta men säkert sin textgobeläng.

Jag känner på något vis igen mig i det han gör, fast jag väl inte alls gör det med samma oeftergivliga stillsamma intensitet – jag tänker på mina egna vandringar här i skogen bland de lämningar som är kvar av torp och gårdar. Och jag känner en stor sympati för hans varsamma noggrannhet och tålamod.

Ett av kapitlen bär namnet ”Von einem Kirchturmknopf und einem Hühnerei” (Om en kyrktornsknopp och ett hönsägg) och det är just vad det handlar om. 1846 reparerades kyrkan i Görsdorf och bland annat byttes knoppen högst upp på kyrktornet ut. Den gamla knoppen togs alltså ner och många nyfikna samlades kring knoppen – man ville veta vad som kunde finnas inuti den och man hoppades på något slags meddelande från människorna som levde i Görsdorf då den sattes upp 127 år tidigare. Men nej, där fanns inget meddelande, det enda man hittade i knoppen var ett intorkat men annars väl bevarat hönsägg.

Byborna funderade på om det kunde vara någon symbolisk betydelse i ägget eller om det helt enkelt var ett skämt – jag tycker det är något hissnande med ett skämt som ligger på lur i en tornknopp i 127 år innan det släpps loss. I alla fall valde människorna som levde i Görsdorf 1846 att ge knoppen ett annat och mera begripligt innehåll. På ett pappersark skrev den dåvarande läraren Herr Ekkert ner bybornas namn, ålder, familjeförhållanden och yrken och lite fakta om byn i övrigt. Sist på listan stod namnet på en fattig, gammal kvinna som försörjdes av församlingen och bodde tillsammans med herden och hans familj. Allra längst ner i texten var en förhoppning formulerad, en förhoppning om att de människor som hundra år senare eller ännu längre fram i tiden skulle komma att läsa texten, skulle tänka på de människor som bott i byn före dem med kärlek.

1945, 99 år senare störtade tornet samman och texten i knoppen blev hittad och läst.

14 kommentarer till “Om en kyrktornsknopp och ett hönsägg”

  1. När man läser din beskrivning av denna bok, känner man ett starkt sug av Heimat. De flesta som skriver om sin hembygd, gör det kanske utan någon litterär träning, liksom fotona ofta är lite väl amatörmässiga. Det måste vara en bra fotograf som tagit bilden på omslaget.
    Så jag tror du har en uppgift, Bodil. Och fotona kanske du kan ta själv ?
    Förresten, såg du tredje serien av Reitz Heimat på tv ?
    Ytterst egendomlig, måste jag säga, stereotypa karaktärer, var det en parodi ? Ett sorts grovt foklustspel. Ingenting fanns kvar av första seriens lågmälda poesi.

  2. Berättelserna Görsdorf låter som mikrohistoria med bäring utanför själva byn. Trist att min tyska är obefintlig. Har bara läst en bok av Günter, Buridans åsna, finns fler översatta.

    Gillar Buridans åsna som gavs ut 1968 (i översättning av Christina Wollin 1979). Om medelålders kärlek och otrohet i DDR med en bibliotekarie i huvudrollen… De Bruyn har ju jobbat som bibliotekarie och lärare precis som undertecknad och Buridans åsna behandlar också bibliotekarieyrket i DDR. Rätt hierarkiskt och många böcker på marxismsignumet!

  3. Hej Martin,
    nej, jag har inte sett tredje serien av Heimat. Den första såg jag en del avsnitt av jag fick ett slags litet förhållande till Huhnsrück och till hur människorna talade där då i alla fall – egentligen känner jag inte alls till den delen av Tyskland.

    Jag vet inte om jag kan skriva om den här bygden, mer än lite grann för bloggen kanske. Till våren eller till sommaren tänker jag ta lite bilder vid ruinen av det gamla tegelbruket vid Norskens brygga, så det kanske jag skriver lite om.

    Nu har jag bara två korta kapitel kvar i de Bruyns bok och jag liksom drar mig för att läsa ut den för jag trivs så bra i den…

  4. Prisutdelningen i översättning av Karin Mossdal finns också på svenska (tryckår 1980). Inte fel att översätta honom igen. Nåt för dig?

  5. OJ Peter, nu ”skrev jag förbi” dig eller snarare tvärtom väl. Tyvärr vet jag inte om någon mer bok av de Bruyn än ”Buridans Esel” har översatts till svenska.

    Den här boken kom ut förra året och den är alldeles säkert inte översatt.
    Jag är rädd att en bok som har Görsdorf som centrum inte uppfattas som angelägen för svenska bokförläggare.

    Och ja, ”mikrohistoria” är nog ordet för det här.

  6. Peter: Det här blir ett lustigt sicksacksamtal: Tack för upplysningen om Prisutdelningen. Och som sagt precis här ovanför så vet jag inte vilken förläggare som skulle låta sig lockas av den här boken. Jag hör redan: ”Sådant intresserar inte en svensk publik”. Fast den är väldigt bra och den borde översättas.

  7. Bodil, en sådan bok bör få ta sin tid, sånt kan man inte jäkta fram. Låt allt mogna, se det som en lustfull uppgift, som, liksom
    Bruyns bok skall räcka så länge som möjligt. Arkivstudier tar ju också sin tid.
    Trakten jag bor i, Ydre, är kärleksfullt beskriven, men så är det också en arketypisk, sagoaktig natur med stora sjöar, berg och dalar, där alla gårdar ligger där de ligger, sen tidig medeltid, ja folkvandringstid. Råås gård och kvarn är ett sådant ställe, nu byggnadsminnesmärkt.
    Ydre ligger i södra Östergötland, kring sjön Sommen, på sluttningen av småländska höglandet. I söder skyddat av milsvida urskogar, i norr och öster av den stora, mytiska sjön Sommen, där Rödingen leker om våren, i väster avgränsat av berg mot Tranås och Eksjö.

  8. Martin, har du skrivit om Ydre själv? Gårdar som ligger där sedan folkvandringstid är ett svindlande perspektiv.

    Nu anar jag att en liten flik av en Östergötlandskarta jag hade uppe här tillsammans med Himladrottningen i Heda för några dagar sedan kanske nästan snuddade vid Ydretrakten – eller är Östergötland kanske större än jag föreställer mig?

  9. Ja, så är det. Ydre ligger långt söder om kartan du visade. Som en säck i södra östergötland, men landet tillhör egentligen ”de små landen”, är alltså topografiskt och historiskt en del av Småland. De gårdar som ligger närmast mig heter Holma, Dalby, Bubbetorp, Hovetorp, Rödje, Ramfall och Sunnanå.
    Gamla namn alla, Bubbe och Hove var förkristna namn.
    Ydre härad har namn av det yttre, det yttersta, jordens ände.
    Vid istidens slut, för 10.000 år sedan låg Ydre på gränsen till det baltiska ishavet, som täckte hela östgötaslätten och mellansverige. Man kunde inte komma längre norrut . De första invånarna bosatte sig här, och traktens myter och berättelser går ända tillbaka till denna tid, som myten om Urkon, Sommakoa. Men det tar vi en annan gång.
    Godnatt !

  10. Martin: Är Urkon och Sommakoa döttrar till Audhumbla kanske? Och Bubbe och Hove – jag tycker mycket om sådana här hemlighetsfulla urgamla ortsnamn.

    Godnatt! Eller en sak till, fast den passar egentligen inte just här, men den hänger ihop med Abseits. Jag läste just ut nästsista kapitlet där och det handlar om de människor som tidigare bodde i det hus där de Bruyn flyttade in. Sist bodde där en änka som väntade och väntade på att den ende sonen skulle komma hem från kriget. Han kom aldrig tillbaka och hon levde ensam i många år under hårda villkor och det sista brevet från henne – ett lågmält rop på hjälp i yttersta nöd lyder så här:

    Ich bin nicht sehr auf dem Posten könnte einer nicht herkommen ich kann mir nichts zu Esen holen und große Kälte ist auch hier grüßt die andern alle von Charlotte Bahr.

  11. Ett litet tips om SOFI
    På tal om ortsnamn så händer det att jag försjunker i de listor som SOFI tillhandahåller å nätväven:
    http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/index.htm

    Särskilt denna från Haurida socken i Norra Småland — inte så väldigt långt från Ydretrakterna. Listan tar upp såväl äldre som upptecknade bebyggelsesenamn och naturnamn. Delar av just Hauridatrakten känner jag väl men det är ändå fascinerande att ta del av alla namnen, somliga med rötter långt bak i tiden. Varje namn är försedd med en uppteckning från olika inventeringar.

    Haurida socken
    http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/s1fx001/224204a1.htm#A_Haurida%20|%20by

  12. Hej Agneta, säger du också ”nätväven”? Lustigt sammanträffande. Och när det gäller Haurida, så är det ett ord jag inte hört sedan min barndoms småländska somrar. Jag har aldrig varit i Haurida, men jag hörde om Haurida som ett ställe som man borde känna till. Sex somrar tillbringade jag i en by som heter Ingeryd ungefär mitt emellan Gränna och Jönköping. Brötjemark heter/hette den närmaste större orten, tror jag. Och i Bunn har jag badat många gånger…

  13. Kälte ist auch hier…nichts zu Essen… det påminner mig om Der Ole. Ole aus Nussdorf am Attersee.
    Ole bodde i Helsingborg, hans mamma var från den lilla byn i Österrike, en liten fattig by vid den berömda sjön, pappan dansk, död sen många år i kriget. Han själv uppvuxen i Sverige.
    Ole Weistrup. Av lite oklar extraktion kan man säga, Ole visste nog inte riktigt om han var dansk, svensk eller – österrikare.
    Hans tankar kretsade mycket omkring pengar. Pengar, det betydde det samma som att spara. I hans lilla kalla tegelhus i Helsingborg eldade han alltid med rivningsvirke, tomten såg ut som en sopcontainer. Grannarna slängde in vad de ville bli av med; Ole eldade upp det.
    Så en dag skulle han visa mig Österrike och sin by, vi åkte en dimmig vintermorgon från Helsingborg i min gamla BMW 2500, och kom sent på aftonen till Attersee och den lilla byn Nussdorf. Högst upp på berget bodde änkan. Ole rusade in i huset, hälsade inte på gumman, hans mor, utan gick direkt till elmätaren, läste av och skällde ut henne. Det var fruktansvärt kallt i huset. Nästa dag gjorde den gamla modern upp en eld i köksspiseln, och – det glömmer jag aldrig – eldade med de skrumpna skalen från de torra potatisarna hon nyss skalat.
    Det brann inte så bra.
    Vi åt under tystnad.
    Det var 1978. Det kunde varit 1948. Eller 1928.
    Godnatt !

  14. Martin, det var också en historia, en hård historia…

    Nußdorf finns säkert på många ställen, men jag tänker på Nußdorf am Bodensee. Nußdorf som finns med i Martin Walsers ”Ein springender Brunnen”. Vägen till Nußdorf. Är inte Walser själv därifrån eller är han från en by eller stad i närheten? Nej, nu far visst tankarna kors och tvärs, så jag säger också godnatt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *