Gissar jag rätt om jag säger att Yoko Tawada är en ganska okänd författare i Sverige? Hon skriver på japanska och tyska och hon har visst skrivit en bok på engelska också. Klicka på hennes namn så hittar ni upplysningar om henne både på tyska och engelska.
Jag sitter här med essäsamlingen ”Talisman” i handen. 1982 kom Tawada som 22-åring från Tokyo till Hamburg. De flesta av texterna i samlingen handlar om hennes förhållande till tyskan, det nya språket. I mitten av boken finns en text som heter ”Das Wörterbuchdorf” (Ordboksbyn) och den är tryckt både på japanska och tyska – varannan sida på det ena språket varannan på det andra. En text handlar om Paul Celan och om att hans dikter inte bara är möjliga att översätta till japanska utan att de faktiskt som Tawada säger ”blickar in i det japanska”.
En essä beskriver människor i Tokyo som läser i tunnelbanan eller på pendeltåget. Tawada tittar noga på dem och säger:
De håller böckerna alldeles för nära ansiktet. På det viset får man lätt en känsla av att böckerna är till för att dölja ansiktena. De är masker som ger de läsandes ansikten ett andra namn och en titel.
Sista texten i boken heter ”Über das Holz” (Om träet). Jag översätter slutpartiet av den, så att ni får ett litet smakprov till av Tawadas sätt att skriva:
Det finns en tysk vana som jag tycker särskilt mycket om: Man knackar tre gånger på trä för att undvika olycka. Antagligen är varje träbit en dörr som förbinder vår värld med trägudarna. Man knackar på dörren och ber trägudarna om beskydd. Särskilt ofta knackar man på trä när man sitter vid datorn och arbetar, till exempel efter att man har sagt något i stil med: ”Hoppas nu bara att texten inte försvinner!” För just när man arbetar med datorn överfalls man ofta av en olycka som verkar oundviklig och oförutsebar som en naturkatastrof. Då kan bara trägudarna hjälpa oss. Om datorn står på ett skrivbord av trä kan man knacka på bordets träyta. Men vad gör de kontorsanställda som har datorerna på metallställningar? Jag tycker att det vore meningsfullt att montera in en trätangent i tangentbordet. När man märker att en olycka är på väg, kan man i så fall alltid trycka tre gånger på den tangenten.
Hon kommer till Göteborg och läser den 25/4 i samband med kursen om henne på Institut für deutsche Gegenwartsliteratur und Deutschlandstudien. Kanske det är en turné?
Ville, tack för upplysningen! Det hade jag ingen aning om – jag gick bara och plockade lite i bokhyllorna här och så läste jag av en slump lite här och där i ”Talisman”, som jag läste mer på riktigt för kanske sju-åtta år sedan.
Då ska jag försöka komma och lyssna på henne.