Andrzej Stasiuk – Världen bortom Dukla

Om en stund åker jag till Varberg och stannar där ett par dagar, men på nyårsafton hoppas jag att sitta på min plats under pausträdet igen. Eftersom jag vet att en del i den här läsekretsen tycker om Andrzej Stasiuks böcker, så tror jag inte att det gör något om jag stoppar in en lite ”äldre” men Stasiukanknuten text här idag. Den handlar om romanen ”Världen bortom Dukla” och den publicerades i Hufvudstadsbladet förrförra sommaren:

Kanske kan man bäst beskriva ”Världen bortom Dukla” som en betraktelse över tiden och rummet, över materian och existensen eller över ljusets vandring bland tingen: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet”, säger berättaren på ett ställe i början av boken.

Andrzej Stasiuk är en av det nutida Polens främsta författare. ”Världen bortom Dukla” kom att bli hans genombrott både i hemlandet och på många håll utomlands. Flera av hans romaner och berättelser är idag översatta till ett antal olika språk och hemma i Polen är han en erkänd storhet.

Under de inledande 20-30 sidorna i huvudberättelsen ”Dukla” är det inte helt lätt för läsaren att få fäste – det vilar något svårtillgängligt ja, nästan oåtkomligt över den värld man ställs inför, men så småningom vinner berättaren själv gestalt och ger historien värme och liv. Om man ville ange en exakt punkt där historien liksom tar tag i läsaren, så är det väl sommarnattsscenen med dansbanan nere vid floden: ”På avstånd trettio-fyrtio steg bort, liknade sommardansbanan en gyllene grotta som grävts ut i ett blågrönt mörker. Ungefär som om natten hade spruckit just här och visade sitt varma, hemliga inre som gav ifrån sig en kvav förlamande doft helt olik världens lukter.” Här nere i det gröna mörkret får berättaren syn på en flicka som dyker upp från ingenstans: ”Och sedan kom den där flickan ut ur mörkret och blandade sig med de dansande.” Nu följer läsaren berättaren motståndslöst, även om historien undan för undan kommer att röra sig i helt andra riktningar än de kanske väntade.

I bokens värld befinner vi oss i den lilla staden Dukla eller någonstans på vägarna till eller ifrån denna, i ett hörn av södra Polen på en utlöpare till Karpaterna inte långt från gränsen till Slovakien. Det händer inte mycket – de skeenden som beskrivs är små episoder kring en förälskelse i berättarens tidigaste ungdom, en ganska ”grabbig” bilresa i Slovakien, påvens besök i Dukla och berättarens olika återkomster till den lilla staden. Stort utrymme upptas av ingående skildringar av vädret, av årstidernas växlingar och av himlens utseende: ”Vi var slutkörda. Djur och människor. Värmeböljan hade varat i två månader. Juli och augusti smälte ihop till en dubbelmånad, och vi vadade fram i den oändligt långa och heta tiden som flugor i en honungsburk.” ”Himlen hade bränt upp spegeln den hade speglat sig i hela sista månaden.” ”Luften stod stilla i total spänning och inget ljud kunde gömma sig där. Det som annars brukade tystna efter hand tog nu aldrig slut, för en sådan frost fryser även tiden, smälter ihop den med ljuset och luften. Denna nya materia klingade som metall.”

Hissnande formuleringar som ”dagen halkar fram på tidens yta” eller ”världen är bara en tillfällig störning i ljusets fria flöde” kan ibland hota att göra texten alltför abstrakt eller till en renodlad tankekonstruktion kring tillvarons kemi och fysik, men om och om igen bryts den kyliga perfektionen av små beskrivningar av berättarens ofta mycket vardagliga och jordnära förehavanden: han kör lite bil, väntar, dricker lite öl eller vodka, småpratar med sina vänner, minns det ena eller andra som hänt honom. Eller så tänker han med ömhet och medkänsla på människor och djur eller till och med saker: ”en gammal bil som stolt kör framåt av egen kraft men inte vet att den är på väg till skroten.”

De korta berättelserna i slutet av boken med titlar som ”Storkarna”, Kräftorna” och ”Regnet” har likheter med små bildserier eller kortfilmsnuttar. De bildar små avrundade helheter, men egentligen skiljer de sig inte på något mer markant sätt från titelhistorien vad gäller stil eller innehåll. Också här ägnar sig berättaren ofta åt funderingar över livets villkor eller sammanhang: ”Och ingenting mer finns i detta landskap förutom landskapet självt, och jag försöker hitta något bevis för min individualitet, men det är omöjligt mitt i natten när alla sover.”