Cesare Pavese lite till

Den här texten är tätt sammanflätad med gårdagens. Jag är inne bland Cesare Paveses dikter (romanerna får ligga den här gången). Jag tänker också tillbaka på den tiden när jag bodde i Norditalien – det var i mitten av sjuttiotalet – då levde ännu myten om Pavese, kanske lever den än lite här och där. Mycket med den hängde kanske samman med hans olyckliga liv och hans självmord, men förstås också med det han skrev i dikterna och romanerna. Jag minns brottstycken av en sångtext av Francesco de Gregori:
•
•

Cesare perduto nella pioggia
sta aspettando da sei ore
il suo amore ballerina
e rimane lì
a bagnarsi ancora un po’
e il tram di mezzanotte se ne va

Ungefär så här på svenska: Cesare förlorad i regnet väntar sedan sex timmar på sin älskade ballerina och han stannar kvar för att blöta ner sig lite till och midnattsspårvagnen ger sig av…

Jag läser i den sista diktsamlingen ”Verrà la morte e avrà i tuoi occhi”, som gavs ut efter hans död och som är en sammanställning av de opublicerade dikter som man hittade i hans hem. Två är på engelska (Pavese läste mycket amerikansk litteratur och översatte till exempel verk av Steinbeck och Dos Passos till italienska. Dessutom skrev han sin doktorsavhandling om Whitman.) och jag väljer en av dem, så behöver det inte bli obegripligt för de flesta av er som kommer hit:

Last blues, to be read
some day

’T was only a flirt
you sure did know –
some one was hurt
long time ago.

All is the same
time has gone by –
some day you came
some day you’ll die.

Some one has died
long time ago –
some one who tried
but didn’t know.

Det här är den sista dikten i samlingen. Nu kommer till sist dikten som fått ge namn åt samlingen. Jag försöker inte översätta den, utan jag låter den stå här för dem av er som vill läsa den i alla fall, antingen ni förstår orden precis eller inte.

Verrà la morte e avrà i tuoi occhi –
questa morte che ci accompagna
dal mattino alla sera, insonne,
sorda, come un vecchio rimorso
o un vizio assurdo. I tuoi occhi
saranno una vana parola,
un grido taciuto, un silenzio.
Così li vedi ogni mattina
quando su te sola ti pieghi
nello specchio. O cara speranza,
quel giorno sapremo anche noi
che sei la vita e sei il nulla.

Per tutti la morte ha uno sguardo.
Verrà la morte e avrà i tuoi occhi.
Sarà come smettere un vizio,
come vedere nello specchio
riemergere un viso morto,
come ascoltare un labbro chiuso.
Scenderemo nel gorgo muti.