Jag har rotat lite på dolda ställen i en bokhylla igen och bland annat hittade jag några gamla nummer av Jakobs Stege, som det här från 1981:
Som bilden antyder finns det något av Roland Barthes här. ”Le plaisir du texte” heter texten i original och i Malou Höjers svenska översättning heter den ”I ordkonstens lustgård”. Jag väljer inte något med ”plaisir” utan jag fastnar direkt vid det lilla stycket om långtråkigheten – det känns så barthskt/bekant:
Det hjälps inte: att ha långtråkigt är ett komplicerat tillstånd. Man kommer inte ur det med en otålig eller avvisande gest. Långtråkigheten är lika dubbelbottnad som njutningen. Den infinner sig inte självmant och utan dolda motiv. Blir jag led på en babbel-text som man bett mig läsa, så är det egentligen därför att uppgiften inte tilltalar mig. Hur skulle det kännas ifall jag var förtjust i att åta mig den (ifall jag trivdes med att spela en sådan moderlig roll)? Långtråkigheten: en grådaskig spegelbild av vällusten, sedd från njutningens stränder.
Vad är det då som gör det här med tråkigheten och Barthes tillsammans så bekant för mig? För några år sedan läste jag hans självbiografi ”Roland Barthes par Roland Barthes” ( i engelsk översättning) och där fanns ett slags grundtema om tråkigheten – så minns jag det i alla fall. Jag bläddrar lite och hittar det här:
As a child, I was often and intensely bored. This evidently began very early, it has continued my whole life, in gusts (increasingly rare, it is true, thanks to to work and to friends), and it has always been noticeable to others. A panic boredom, to the point of distress: like the kind I feel in panel discussions, lectures, parties among strangers, group amusements: wherever bordom can be seen. Might boredom be my form of hysteria?
Bredvid den här passagen finns ett foto med den lilla texten: Boredom: a panel discussion.
Vad är det i det Barthes säger om tråkighet, som plötsligt för mig får tillståndet uttråkning att verka så alarmerande och samtidigt hissnande? Hur kommer denna sprittande dramatik in i segheten och trögheten? Eller hur blir detta förfärande, förlamande statiska så förskräckande, hotfullt dynamiskt?
Tristess, att ha långtråkigt – kommer dessa kategorier alls att vara kända för morgondagens människor?
För det finns allt fler vapen i kampen mot tristess. Internet, dvd, en uppsjö av ständigt tillgängliga underhållningsapparater.
Jag minns tristess som något som uppstod i min barndom, i provinsen, en söndag när ingenting alls fanns att göra och jag inte hade lust att läsa. Den tristessen smyger sig på allt mer sällan. Nuförtiden faktiskt aldrig. Den är nära besläktad med intigheten, misstanken om att det ingenting finns som i grunden är värt att ta på allvar. Att varat är ett stort trist hål som snart ska tona bort ur medvetandet.
Det är naturligt att vi har uppfunnit alla dessa avledande medel och faktum är att jag är oerhört förtjust i att nästan aldrig ha tråkigt. Däremot undrar jag om inte tristessens förvinnande betyder att vi fjärmar oss från livets svarta sidor, eller snarare från den filosofiska hållning som varit så produktiv för många tänkare.
Kanske innebär det här med ledans försvinnande – eller den döljande inpackningen av ledan i tusen lager av blänkande intryck – att livet går fortare. Och vi hinner ingenting för vi måste ständigt rikta om vår uppmärksamhet.
Kanske innebär detta nya tillstånd också en koncentration på ytan i stället för på djupet.
Man kan misstänka det.
Agnes, nu blev jag så inspirerad av din fåordighet att jag måste tillägga både det ena och det andra.
Först – det kanske inte är så roligt att inte ha tråkigt.
Jag tänker också på en liten situation som utspelade sig för rätt många år sedan. Alexandra, Rudolf och jag var i stan, alltså i Vänersborg och det pågick en löptävling, ”Fridaloppet”, tror jag den heter. Två flickor sprang i högt tempo förbi oss, svettiga och röda i ansiktena. Alexandra, då kanske fem år, tittade upp på mig (numera tittar hon ner) och frågade: ”Hinner de inte?” Jag hajade till lite inför frågan och samtidigt blev jag full i skratt och tänkte mig hur det skulle vara om jag frågade de två duktiga löpartjejerna: ”Hinner ni inte?” Lite dröjande svarade jag något i stil med: ”Nej, det kanske de inte gör…”
Kanske hör det här med att kunna ha genuint tråkigt barndomen till. Kanske har det ett samband med att inte känna till begreppet ”hinna” helt och hållet.
Kanske behöver man oändligheter av ofylld tid för att kunna ha så där gränslöst och räddningslöst tråkigt. Men vi som inte längre är barn eller har kvar barnets oändliga tid längtar väl inte efter att ha tråkigt, det vi ibland längtar efter är väl möjligen förutsättningen för att kunna ha riktigt tråkigt.
Men Barthes då, han plågades ju ibland av en förfärlig leda också
som vuxen, på föreläsningar (sina egna), vid paneldebatter och på fester med obekanta, säger han själv. Var detta ett barnets leda som han liksom hade konserverat? Jag tvivlar på det. Kanske har leda med både ändlös tid och trång tid att göra. Både oändligheten och råttfällan skapar tristess. Den vuxnes leda har kanske mer med den trånga utvägslösheten att göra.
Bodil Snodil, amatörfilosof
Bodil, din fråga hade ju en biavsikt, eller hur ? Ditt intresse för ledan, beror kanske på att du misstänker att det trots allt går lite för fort idag ?
Min reaktion är följande till Barthes ord: För det första är ju långtråkigheten, som han beskriver ett spécifikt franskt problem. Visst finns den i andra kulturer – men fransmännen är på sätt och vis specialister på ledan – tänk på Camus, på alla gamla franska filmer som skildrat helvetet i hemmen, den stela uppfostran, auktoritetstron, stenhårda könsroller osv.
Jag har ju bott i frankrike i perioder och jag kan verkligen uppfatta detta som just ett franskt problem. En fransk småstad är totalt död på kvällen, La Morte – men i en tysk småstad sitter i alla fall pensionärerna och spelar kort på den lokala kneipen….
Sen håller jag helt med dig i ditt förmodade antagande (?)att särskilt barn missar något idag, eftersom de inte kan eller får ha tråkigt längre. Tråkigheten är ju en mäktig inspiratör till dåd, tankar, helt enkelt en av kreativitetens starkaste källor.
Detta bidrog bl a till att människor förr i tiden skämtade på ett annat sätt, de var på samma gång originellare och skojsammare…. vet du vad jag menar med detta sista ?
Själv uppsöker jag hela tiden tråkigheten, för att samla kraft och lust, utan tråkighet vore livet utan sälta…
Jo, där gick jag kanske för långt – eller vad tycker du ?
Martin, jag vet inte just om jag har så mycket avsikter, jag låter tankarna vandra lite på måfå kring fenomenet tristess med utgångspunkt från Barthes’ ord.
Jag tror nog inte att leda är en specifikt fransk företeelse. När du talar om Camus tänker jag vidare på ”La noia” (i svensk översättning ”Ledan”) av Moravia. Den finns både här och där, naturligtvis kan den ha kulturella förtecken, men det finns nog också något allmänmänskligt i att ha långtråkigt. Se bara Agnes’ kommentar här ovanför, där hon berättar om trista söndagar i den svenska provinsen.
Jag tror inte att jag medvetet uppsöker ledan, men jag är å andra sidan inte noga med att alltid ”ha något på programmet” och det kanske är ”passiv form” av att uppsöka ledan, fast jag är inte säker på det…
Jag är ganska säker på att du, liksom många kreativa människor, uppsöker tystnaden, och skyr alltför många distraktiva appointments. Men det är ju inte detsamma som att ha långtråkigt, snarare tvärtom, som Barthes reflektioner visar.
Det gemensamma i barnets och författarens känsla av ”bordom”
är en av andra påtvingad tråkighet; man styr inte över situationen, man tvingas till trista saker.
Bodil Snodil: Från en amatörfilosof till en annan – visst är det konstigt, att ungefär samtidigt som vi började tro att det är viktigt att göra allting så fort som möjligt, blev vi också livrädda för att ha tråkigt? Barnen underhålls ideligen av sagor, dataspel, organiserad sport och lekar o.s.v. Om ett barn säger att det har tråkigt, lägger föräldern omedelbart uppgiften att förströ barnet på sig själv. Jag tror, att om man aldrig i hela sitt liv haft tråkigt, har man heller aldrig fått tillfälle att stimulera fantasin i form av egna, påhittade berättelser, lekar eller spel. Vi gör inte våra barn en tjänst i detta bråttomsamhälle, när vi inte tillåter dem att ha tråkigt ibland.
Som alltid – ett klokt citat, den här gången av Gandhi: ”Det måste finnas någon större mening med livet än att öka farten.”
Marita Tavelkrita (lätt att sudda om jag ångrar mig och tycker något annat i morgon)
Bodil, bara en sak till innan du helt försvunnit i pausträdets krona: Tråkigheten Barthes talar om tror jag har att göra med tvång – andras tvång. Som Marita påpekar utsätter alltså den moderna typföräldern barna för ännu mer tvång idag än förr
Det är jag säker på. Jag minns min egen barndom som ett enda paradis – fritt från föräldrar, från tvång, från nån som la sig i.Vi bodde på landet, verkliga landet i en liten by. Mycket djur och sjö och hus och intressanta saker. Man gick in och åt gröt nån gång, det var ett tvång, sen dess äter jag aldrig gröt – men vilken otroligt skön tid – en enda upptäcksresa, titta, känna, fantisera. Vid 7 års ålder tog det tvärstopp: Skolan började. Tråkigheten började. Livet var slut, tillfälligt slut.
Martin, nu är jag här nere igen.
Det du säger om tvång påminner mig om det jag sa (några kommentarer upp, fast jag då syftade på vuxnas uttråkning) om
”den trånga utvägslösheten” om jag nu ska hålla på och ”tolka mig själv” här…
Jag hade också en till stora delar glatt äventyrlig barndom (om jag minns rätt) med stora mått av frihet utom just det där att jag måste komma hem och äta och sova någon gång emellanåt. Ingen forslade mig till några ”aktiviteter”.
Det där sista du sa, tycker jag är väldigt intressant, med en barndom som får vara ifred på något sätt. Har du nått förslag på text som kanske diskuterar detta ?
Nej, någon text som diskuterar det vet jag inte, men det finns ju en hel del texter som är det här eller avbildar det här. Många barnböcker, inte minst lite äldre sådana, handlar ju om fria barndomsliv.
Själv vill jag nog inte diskutera den fria eller fredade barndomen – det här är ingen pik – jag vill nog bara gömma den, så att ingen kommer och släpar bort de sista resterna av den.
Så är det Bodil, just så är det. Vissa saker vill man ha i fred.
GOD JUL och fortsätt med din hemsida eller vad det heter.
Du har läsare som gillar, stimuleras och hittar ett alternativ hos dig – en fredad zon i allt marknadsgyckel,
TACK från
Martin
Martin, då passar jag på att önska dig en God Jul… fast jag håller på här i bloggen en del över julen också, tänker jag mig.