Bokmässor: Leipziger Buchmesse

Apropå Agnes’ Leipzigtext vill jag här plocka fram en text jag skrev om bokmässan i Leipzig i mars (alltså direkt efter mässan) i år. Den ger en liten återblick på årets mässa och samtidigt vill den blicka fram mot nästa års begivenhet. För den som tänker besöka mässan kan det för övrigt snart vara dags att boka övernattning, för det kan vara svårt att hitta något prisvärt alternativ redan om någon månad:

Intresserar sig svenska läsare eller svenska media för bokmässan i Leipzig? Inte särskilt mycket skulle jag tro och lite märkligt är väl detta om man tänker på att det bland annat finns ett speciellt nordiskt forum på mässan i år, där författare som Per Olof Enquist, Eva Ström och Gunnar D. Hansson gjorde framträdanden. En kanske ännu större orsak till speciellt intresse från Sveriges sida är väl att Slavenka Drakulic fick mässans stora pris för ”Europäische Verständigung” (ömsesidig inomeuropeisk förståelse) i år för boken ”Inte en fluga förnär”. Andra som fått detta pris är till exempel Imre Kertész och Hanna Krall. Två teman står i förgrunden i Drakulic’ bok: ondskans banalitet och terrorns psykologi. Kroatiskfödda Drakulic skriver visserligen inte på svenska, men hon bor i Sverige under delar av året i alla fall och vad som är viktigare: hon känd för en svensk läsekrets och ibland talas det om henne på ett sätt som om vi räknade henne till de svenska författarnas skara.

Men det är naturligtvis inte bara anknytningar till Sverige och svenska författare som borde kunna vara en orsak till svenskt intresse för denna mässa. Själva storleken på evenemanget i sig och dess mångsidighet borde locka till sig uppmärksamhet också från vårt land. Är det språket som hindrar? Är det så att det numera är så få i Sverige som kan tyska att vi därför inte har något möjlighet att ta till oss denna stora kulturhändelse? Kanske har jag fel i mina spekulationer, kanske är det så att man i Sverige helt enkelt inte känner till denna förnämliga bokmässa. Till nästa år kan det möjligen komma att se annorlunda ut om lite information sprids: Nästa års bokmässa i Leipzig pågår under perioden 16-19 mars. Mässområdet är lätt att nå till – ta till exempel spårvagn 16 som stannar direkt utanför Leipziger Hauptbahnhof. Resan till mässområdet tar ungefär en kvart och bussarna går var femte minut. Till Leipzig kan man ta sig med bil, tåg eller flyg – flygplatsen ligger 18 km nordväst om staden. Leipzig är dessutom värt ett besök för sin egen skull. Staden har en halv miljon invånare, med omland 7-800 000. Det var här frigörelsen från DDR-diktaturen hade sin början, det var här några av de största demonstrationerna som förde till murens fall ägde rum. Mycket i de centrala delarna är nybyggt eller nyrestaurerat, men staden har samtidigt en egenartad lite ruffig och sträv charm. Ett kvarter kan vara skinande nytt medan kvarteret intill ser ut som ett monument över gammal DDR-arkitektur eller som något som glömts bort sedan andra världskrigets slut. Denna blandning ger staden ett spännande utseende, fullt av överraskningar. Det är också väldigt tydligt att det här är en stad man verkligen lever i, det är ständigt något på gång, det finns mässor av alla de slag, teater- och musiklivet är mycket livligt och det finns mängder av barer och restauranger.

Den mest bekanta restaurangen heter ”Auerbachs Keller” och den finns omnämnd redan 1525. Här utspelar sig en scen ur Goethes Faust och på väggarna hittar den intresserade citat ur dramat. Restaurangen är mycket välbesökt, men eftersom den är så rymlig sväljer den ett oerhört stort antal gäster. Inte ens i bokmässetider, då den har extra många matgäster behöver man boka i förväg om man vill äta där. Och hundar är, som nästan överallt på tyska restauranger, välkomna. Vår labradortik Londi serverades sitt vatten innan min man och jag fick vårt öl.

Hur ser mässlokalerna ut då? Det finns fem jättelika utställningshallar – en i mitten som kallas för Glashalle, den har ett välvt tak och är helt genomskinlig – runt omkring denna är fyra fyrkantiga hallar belägna och de förbinds med glashallen genom passager på ett flertal ställen. Trots utställningsområdets väldiga omfång är det mycket överskådligt och det går förbluffande lätt att lära sig att hitta där. På otaliga punkter finns det tydliga översiktskartor som man kan orientera sig efter. Det existerar knappast några köer även om antalet besökare är ofantligt. När jag samtidigt med ett hundratal människor kom fram till huvudingången den ena dagen, så väntade jag mig en del köbildning, men allt flöt på så smidigt att jag aldrig hade mer än högst två, tre personer framför mig vid biljettkassan eller kappinlämningen. I glashallen finns en läktare som har ungefär en hästskos form. Här finns bland annat en serie rum där de olika TV-kanalerna håller till med sina evenemang. Jag räknade till minst tolv sådana rum. I ett av dem slog jag mig ner och såg och hörde en intervju med just Slavenka Drakulic. Det var kulturkanalen 3SAT, som samproducerar kulturprogram från Tyskland, Österrike och Schweiz, som hade sitt säte i det rummet. Den tysk-franska kulturkanalen Arte höll till inte långt därifrån. Jag hann se slutklämmen av ett program med översättning mellan fransk och tysk litteratur som tema. Författare och översättare bytte av varandra i läsandet av texter på de båda språken. På samma ställe lyssnade jag sedan på en intervju med den turkiskfödda författarinnan och skådespelerskan Emine Özdamar. Hon skriver på tyska och har vid det här laget en framskjuten plats inom modern tysk litteratur. En särskild sal i en av hallarna var reserverad för koreansk litteratur och där pågick läsning på koreanska med simultantolkning till tyska.

I en av hallarna, hall 4 tror jag det är, finns en stor mässbokhandel där böcker som behandlas under mässans olika arrangemang kan köpas. Inte heller där är det några köer att tala om, det finns tillräckligt många kassor och informationsdiskar för att få det hela att flyta harmoniskt. Alldeles innanför stora ingången finns ”Das blaue Sofa” och på denna soffa intervjuas kända författare och samtidigt kan man se det hela på en storbildsskärm och höra samtalen genom förstärkare. Här får man ett slags försmak av allt som sedan bjuds. Genom att det finns mycket luft och stora tomrum i lokalerna är det mycket sällan som det blir bullrigt. Det är lätt att höra det man väljer att lyssna på. Stora avdelningar är reserverade för barn- och ungdomslitteratur och fackböcker av olika slag har också sina speciella sektioner. Dessutom finns det en stor avdelning för serier.

För mig blev höjdpunkten på mässan mötet med den tysk-ryska författarinnan Irina Liebmann. Hon läste högt ur två av sina böcker. Den första var ”Letzten Sommer in Deutschland”, som handlar om en resa lite på måfå genom Tyskland en sommar på nittiotalet. Stilen i boken är en blandning mellan reportage och fri vers. Hennes läsning ur den gjorde ett mycket suggestivt intryck och både platserna och människorna hon mötte kom mig mycket nära. Den andra boken, som är hennes senaste, heter ”Die freien Frauen”. Den är dels en modern Berlinskildring, dels handlar den om en medelålders kvinnas vägval och väg. Språket beskrivs i recensioner som magiskt och Irina Liebmann som en språkmagiker. Dessutom befinner sig den här boken i ett slags intertextuell dialog med en bok av den tjeckiske författaren Jiri Kratochvil. Jag är bara i början av boken, så mer kan jag inte berätta om den…

Nästa vår i Leipzig då….

PS Jag var lite slarvig och glömde att lägga in en länk till nästa års bokmässa i Leipzig. Klicka här om ni vi se program eller annat mässrelaterat.