Jag har allt emellanåt funderat lite över den självbiografiska komponenten i den ena eller andra romanen. Jag har frågat mig om det alls finns några helt påhittade romaner (som är bra). Är många, kanske de flesta, romaner i första hand ett slags bearbetning av den egna biografin? Sedan kan man vända på det (och bita sig sjäv i svansen – hårt!) och fråga sig om inte det eventuella påhittade också är en del av författarens biografi, ett spån ur biografin över författarens påhitt(ighet). Så, nu har ni snart tröttnat på mig och jag passar därför på att ge ordet till någon annan. Jag ger ordet till Enzo Bettiza. Så här säger han angående detta till Dario Fertilio i intervjuboken ”Arrembaggi e pensieri. Conversazione con Enzo Bettiza”. (Den här gången ska jag inte trötta er med en dubbel text, utan ni får bara min översättning.):
Jag tror inte att någon författare kan bortse från sin egen biografi. Självbiografi i vidsträckt bemärkelse, en självbiografi som inte bara behandlar författarens privatliv, utan också de förhållanden omkring honom som han låtit strömma in i verket, miljön han växte upp i, språken och dialekterna som han talade och mycket annat.
Bettiza fortsätter sedan med att gå igenom några stora europeiska romaner och peka på deras mer eller mindre tydliga självbiografiska komponenter. Han avrundar det hela med de här slutorden:
Självbiografin är för den autentiske författaren alltså inte något minimalististiskt, privat, känslomässigt: den är – antingen den uppträder i direkt eller förtäckt form, antingen den är förkortad eller utvidgad – hans kreativa måltiders dagliga bröd.
Jag föreställer mig att det finns en del mer att säga om det här…
På något sätt måste väl ändå författarens eget liv och upplevelser alltid finnas med i allt en författare skapar – även om det blir i en förklädnad.
De bästa romanerna är oftast de där detta inte syns allt för tydligt.
Eller om det väldigt medvetet syns, som i Aino Trosells senaste roman. Den är helt underbar förresten.
Hur är det med den uttalade självbiografin? Är inte självbiografier på många sätt egentligen snarare självbiografiska romaner? Eller ska man tala om ett slags kontinuum av gradskillnader som sträcker sig mellan självbiografin och romanen med mycket få spår av författarens biografi? Tenderar jag-romanen mer åt det självbiografiska hållet än romaner som ser huvudpersonen/huvudpersonerna utifrån? Är förresten det fiktiva inte ofta bara ett slags förflyttning eller omkombinerande av det upplevda?
Det beror väl på vad man menar med självbiografi- Ska man uppfatta Gösta Berlings saga självbiografiskt? Selma Lagerlöf hade ju kommit i kontakt med detta värmländsla stoff under sin uppväxt, men direkt självbiografisk kan man väl knappast kalla det.
Jag kommer att tänka på ett yttrande om teatern . allt är lögn, men känslorna är sanna. Något liknande kan man väl säga om litteraturen. Sen har vi förstås också den stora frågan om intertextualitet, hur texter talar med varandra och formar genrer och nätverk bortom det personliga. I all formaliserad diktning finns ju detta drag, där det indivudella pressas ner.
Som författare gäller det ofta dock, att försöka översätta en personlig händelse till någonting ”likvärdigt”. Det är inte fråga om något kamouflage utan egentligen just detta översättning av känslor. Om detta är överhuvudtaget möjligt är något som jag inte kan låta bli att fråga mig.
I det kontinuum jag talade om här ovanför finns det väl kanske vissa hack. Ett tror jag bildar ett slags (inte alltför tydlig) gräns mellan självbiografi (till självbiografin hör bland annat just det uttalade) och självbiografisk. Och sedan finns det ett annat hack mellan det självbiografiska och det klart ”omstöpta”.
Att jag tog upp det här beror på att jag behöver lite tankehjälp. Det här med självbiografier och självbiografiska drag i romaner kan ju te sig ganska banalt eller självklart och lätt att identifiera, men ju mer jag funderar desto grumligare blir det. Jag hoppas alltså på något i stil med en vandring från inbillad/banaliserad klarhet via erkänd grumlighet mot i alla fall en viss klarhet.
Man kan nog springa ifrån jaget i skrivandet i ungefär samma utsträckning som i livet – d.v.s. inte alls. I en självbiografi får man ju chansen att tillrättalägga fakta om livet och väva samman dem med fiktion, för att på så sätt framstå i bättre dager eller rent av i ett förklarat ljus. I självbiografiska romaner behöver ju ingenting egentligen vara sant, men som Eva Ström säger, är med all säkerhet känslorna som förmedlas sanna. Charles Dickens och hans ”David Copperfield” sägs ju vara en självbiografisk roman, men hur mycket som faktiskt är taget direkt ur Dickens eget liv exakt så som det var är väl osäkert.
Jag kommer att tänka på ett avsnitt ur Göran Sonnevis nya diktsamling Oceanen. ”Arkimedes punkt finns inte. Inte ens i utplåningen.” Hela avsnittet lyder:
Jag önskar mig toplogisk suveränitet
Varifrån ser jag topologierna De fritt
svävande systemen, jag såg som
ung människa Och jag själv någonstans
utanför, svävande, som en gud i mörkret
Var det då virbeln tog mig? Från det
som är utanför mig själv Arkimedes
punkt finns inte Inte ens i utplåningen
Ja någon punkt utanför finns ju inte. I den meningen är ju allt som skrivs självbiografiskt, förankrat i en tid, en kultur, till och med en geografi. Allt som skrivits i media, böcker som läses, blir en sorts andlig föda. Allt som kommer upp i skrift har på något sätt nedlagts.
Samtidigt finns det genrer, konventioner, former som på något vis ekar mellan sig själva. Också självbiografien är ju en form, som ekar av andra självbiografier. Just nu läser jag Lars Lönnroth Ljuva karneval som föresatt sig att skriva en bok om Bellman och fullständigt lämna allt självbiografiskt, och i stället just granska olika typdikter, rolldikter, rollspel. Och det blir faktiskt väldigt givande. Till sist avtecknar sig ändå en skrivande person, en uttrycksform, som blir väldigt tydlig, om än inte direkt självbiografisk. Man måste också fråga sig – vad är det som tänder den skapande impulsen? En vilja att också försöka, själv försöka ofta i någon form som redan finns, ungefär som att mer eller mindre lustfyllt och skickligt utföra en kullerbytta.
Om vi talar om olika litterära genrer, så ser jag romanen som den som mest är sydd efter människans eller kanske snarare människolivets mått. Den har genom detta mer gemensamt med den explicita självbiografin, åtminstone potentiellt.
Lyriken rör sig egentligen helt fritt mellan ett slags mikrokosmos där vi möter själsmolekylerna och ett makrokosmos med oändlighetsdimensioner. Någon gång emellanåt tar den ett grepp om en människas liv, men då i en form som är avlägsen från den uttryckliga (konventionella) självbiografin.