Le stelle fredde

Just nu sysslar jag ganska intensivt med den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza och hans verk. Idag läser jag en intervjubok med Bettiza skriven av Dario Fertilio. I kapitlet om hans förebilder räknar Bettiza först upp Tolstoj, Dostojevskij, Thomas Mann, Musil, Slataper, Svevo och Saba, men säger egentligen inte så mycket om var och en av dessa. De hör till kanon och behöver så att säga inte försvaras eller förklaras (beträffande "kanon" finns en liten diskussion här). I stället tar han upp Guido Piovene, en internationellt relativt okänd författare som dessutom åtminstone delvis har fallit i glömska i Italien. Bettiza talar om Piovenes sista roman ”Le stelle fredde”, en roman om en livskris, om en kris i skapandet, om en flykt från livet in i ett limbo där huvudpersonen samtalar med levande och döda, bland andra med Dostojevskij. Detta kalla dödsrike är ett slags metafor för skrivandet och samtidigt krisens hopplösa lösning.

Jag går till bokhyllan, för jag känner igen den där titeln ”Le stelle fredde” och hittar boken – vi har skönlitteraturen i bokstavsordning i det här huset. Jag tror jag läste den någon gång när jag var lite över tjugo år. Jag bläddrar och ser att jag strukit för ett antal små stycken. När jag läser de här förstrukna ställena känner jag igen dem, de är egenligen lite som ett utdrag ur en bortglömd dagbok. Nu väljer jag ut några av dem åt er att läsa. Ni får dem både på italienska och svenska, så att ni kan se om jag skulle förvränga något (översättningarna behöver i alla fall putsas något, det ser jag):

”Si può sapere perché sei venuto qui?”
”Sinceramente non lo so. Può darsi che ognuno sia in cerca di un proprio modo di morire.”

(”Kan man få veta varför du har kommit hit?”
”Ärligt talat så vet jag inte. Kanske är det så att var och en söker efter sitt eget sätt att dö.”)

Mi dice sempre: oggi si è così soli, che non si può nemmeno adattarsi a morire…

(Han säger alltid till mig: idag är vi så ensamma att vi inte ens kan finna oss i att vi måste dö…)

”Ti sembra che io abbia la faccia di un assassino?”
”Gli assassini non hanno una faccia speciale.”

(”Tycker du att jag har en mördares ansikte?”
”Mördare har inget särskilt ansikte.”)

Sapevo che era qui. Lei fa come gli insetti che vogliono sfuggire a chi li guarda rimanendo immobili e facendo il morto.

(Jag visste att ni var här. Ni gör som insekter som försöker undkomma den som ser på dem genom att sitta blickstilla och låtsas vara döda.)

Le emozioni più forti cominciano solo quando non ci si accorge più di averle.

(De starkaste känslorna uppkommer först när man inte längre märker att man har dem.)

Vi trovavo tutto, mio padre, mia madre, maestri, compagni di lavoro, letture, fantasie, i miei animali, le mie piante, Ida, le accuse di cui avevo sofferto. Non più però come una volta, quando vedevo questo dalla parte mia. Adesso lo vedevo dalla parte dei fatti, non senza passione ed amore, ma era la passione e l’amore delle cose e dei fatti per la propria esistenza. Giocavo su un altro scacchiere, il loro non il mio.

(Jag fann allt, min far, min mor, lärare, arbetskamrater, böcker jag läst, fantasier, mina djur, mina växter, Ida, anklagelserna jag lidit under. Men det var inte som förr, då jag såg allt från mitt håll. Nu såg jag allt från själva händelsernas sida, inte utan smärta och kärlek, men det var en sakernas och händelsernas smärta och kärlek inför den egna existensen. Jag spelade på ett annat schackbräde: deras inte mitt.)