Fontaneresan – Hannover

I tisdags morse lämnade jag ett blötsnöigt Vänersborg. En bit ner i Götaälvdalen upphörde snön och jag lämnade ett Landvetter höljt i kallt gråväder:

Landvetter

När jag kom in från flygplatsen till Hamburger Hauptbahnhof – där jag för övrigt kände att luften nästan hade en fläkt av sommar i sig – tog jag mig en snabb titt i en liten pocketbokhandel på stationen. Jag tittade på bokstaven f och se, där fanns i alla fall en Fontaneroman – ”Der Stechlin”, den sista romanen han hann avsluta. ”Der Stechlin” är en fantastisk samtalsroman utan någon egentlig handling, fylld av levande och till stor del mycket egensinniga romanpersoner.

Stechlin

Men min första anhalt var inte Hamburg utan Hannover, så jag satte mig på tåget söderut. Ungefär en och en halvtimme tog den etappen. På stationen tog Doktor Storch emot mig med Frankfurter Allgemeine under armen som ett igenkänningstecken. Efter att jag hade ställt av mitt bagage i Hanns-Lilje-Haus, där jag skulle bo, gjorde vi en liten stadsvandring genom Altstadt.

Altstadt

Doktor Storch förde mig också utmed stadsmuren och längs floden Leine och jag passade på att fotografera den bekanta vyn med floden och Neues Rathaus-kupolen i fonden.

Leine

Platsen för mitt föredrag var Buchhandlung an der Marktkirche. Genom fönstren såg man Marktkirches mäktiga torn.

Marktkirche

Jag hade till varje stad letat fram en anknytning i Fontanes romaner. Hannover hör inte till de städer där han varit särskilt ofta, men jag hade i alla fall lyckats hitta ett ställe i romanen ”Irrungen, Wirrungen” där staden omtalas lite som hastigast i ett brev och det läste jag upp som inledning:

Der Aufenthalt hier in Hannover währt eine Viertelstunde, was ich benutzt habe, mir den unmittelbar am Bahnhof gelegenen Platz anzusehen: lauter erst unter unserer Herrschaft entstandene Hotels und Bier-Etablissements, von denen eins ganz im gotischen Stile gebaut ist. Die Hannoveraner, wie ein Mitreisender erzählte, nennen es die ”preußische Bierkirche”…

Hannover kom ju först 1866 under Preußen, så det döljer sig ett slags hannoversk protest i uttrycket ”preussisk ölkyrka”. Det hade jag läst, men nu fick jag detta bättre utrett av min mycket kunniga och alerta publik.

Efter föredraget, då jag en stund fick känna mig som en rikig celebritet, gick vi ut och drack öl på stadens äldsta restaurang. Den här entusiastiska stämningen som finns – har jag nu märkt flera gånger – i litterära sällskap i Tyskland, var än en gång en omtumlande upplevelse för mig, som mest strövar i Onsjöskogarna eller sitter vid köksbordet och läser eller skriver.

Morgonen därpå gick jag in i bokhandeln och tog en bild ungefär ifrån den plats där jag stod när jag höll mitt föredrag.

Buchhandlung

Och innan jag reste vidare gick jag lite längs Leine igen och sedan en bit på Nike de Saint Phalle-Promenade.

Nike

6 tankar om “Fontaneresan – Hannover

  1. Så vackert beskrivet och vackra bilder därtill! För mig, som tillhör den ofta lite sorgliga gruppen akademiker ut i fingerspetsarna är det en ren fröjd att läsa detta inlägg. Åh, vad jag önskar att precis just den typ av litterära/kulturella OCH sociala sällskap fanns i Sverige.

  2. Marita: Ja, den här resan har varit en riktig bildningsresa för mig och det har jag också sagt till mina åhörare. Jag har lärt mig minst lika mycket av dem som de av mig.

    Och så har jag lärt känna nya städer. Hannover var egentligen i det närmaste obekant för mig, men genom Doktor Storch har jag fått åtminstone en första överblick och jag har märkt att jag tycker om den här staden. Det är härligt att gå längs Leine. En liten extra dimension tillkommer dessutom genom att jag precis har läst (och fortfarande läser) den vitryske författaren Ales Razanaus dikter om Hannover…

  3. Hannover har hittills inte intresserat mig särskilt. Staden har en märklig icke-existens i mitt medvetande, som ett slags tysk ”genomsnittsstad”, mitt i landet, utan särskilda kännetecken. Men nu bör man kanske ompröva det.

  4. Agnes: Jag vet ju fortfarande inte mycket om staden, det behöver man mer tid för, men den tilltalade mig så här vid första mötet och den har fått ett ansikte för mig – ett milt och behagligt sådant. Och tänker jag på allt det Doktor Storch berättade, så förstår jag att det finns mycket kvar att upptäcka.

  5. Roligt att läsa detta reportage med trevliga bilder! Jag besökte Literaturhaus i Hamburg för ca 2 år sedan och det kändes som ett kärt återseende!

Kommentera