Pseudodialogen i ”Effi Briest”

Imorgon bär det av till Tyskland och imorgon kväll ska jag tala om Fontanes berättarteknik för Fontane-Gesellschaft i Hannover. Dagen därpå är jag i Flensburg. Och tredje dagen är Fontanesällskapet i Hamburg mina åhörare. För att gå igenom stoffet på ett nytt sätt och för att pröva om jag kan hitta ett rimligt svenskt uttryckssätt, tänker jag nu dra ut en tråd ur väven för att servera er den här. (Under de närmaste dagarna kommer jag alltså inte att lägga in något nytt här under pausträdet.)

Om Fontane i allmänhet har jag talat tidigare här under pausträdet, så det gör jag inte nu. Däremot tror jag att det kan vara bra att ge en liten resumé av ”Effi Briest”, den roman som jag tänker tala om här idag. Här följer ett litet självcitat:

Den roman som kom att ge Fontane världsrykte skrev han med en del avbrott under åren 1889-1894. Romanen, som är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten, heter ”Effi Briest” efter sin huvudperson och är en skildring av ett äktenskap. I första kapitlet möter vi Effi, knappt sjutton år och ovanligt leklysten och barnslig för sin ålder, mitt i leken med väninnorna. Samma dag, två korta kapitel senare är hon förlovad med baron Innstetten – hon känner honom inte och han är drygt 20 år äldre än hon och en gång i sin ungdom hade han friat till hennes mor, får läsaren veta. Redan här anar man mycket av det som ska komma. Effi får svårt att inordna sig i sitt liv som fru von Innstetten. Kessin, staden vid Östersjön dit paret flyttar, har knappast alls något spännande eller roligt att erbjuda henne, Innstetten ägnar sig mest åt sitt arbete – han har en prestigefylld politisk position i staden – och Effi har tråkigt. Tiden går, de får en dotter, men Effi känner sig ändå inte till freds med livet i Kessin och när charmören major Crampas dyker upp, låter hon sig så småningom lockas till en kärleksaffär med honom. Allting ser ändå ut att ta en lycklig vändning, när Innstetten blir utnämnd till ministerråd i Berlin. Familjen flyttar dit, Effi trivs mycket bättre och Innstetten är glad åt att hon finner sig till rätta i den nya hemstaden. Sex, sju år går och allt verkar lugnt och relativt harmoniskt, då historien plötsligt tar en våldsam vändning. Innstetten upptäcker av en händelse en bunt gamla brev från Crampas till Effi. Han läser några på måfå valda ställen i dem och – hans värld rasar samman. Allt går sedan mycket fort: Innstetten dödar Crampas i en duell, Effi förskjuts inte bara av Innstetten utan också av sina föräldrar. Hon får leva ensam i en liten lägenhet i Berlin och först efter att flera år har gått öppnar fadern föräldrahemmet för henne igen. Sina sista år lever hon på godset Hohen-Cremmen, där hon tillbringat hela sin barndom. Romanen slutar med att hon dör i en lungsjukdom eller kanske av ”brustet hjärta”.

En hel del av Fontanes speciella sätt att kommunicera en stämning och ett innehåll till läsaren består i mycket små berättartekniska glidningar. Jag har bestämt mig för att prata lite om något som jag kallar ”pseudodialogen”:

Huvuduppgiften för en romandialog är att skildra kommunikationen mellan romanfigurerna, men väldigt ofta förmedlar dialogen också annat. När det gäller de dialoger i ”Effi Briest” som jag kallar pseudodialoger, så utmärker de sig för att de knappast alls bidrar till kommunikationen mellan figurerna. De är så gott som helt livlösa som dialoger och först tänkte jag att här har Fontane haft en svacka eller – ”Kan han inte skriva?”. Men ju mer jag grävde i det kapitel där de förekommer och runt omkring detta, desto säkrare blev jag på att dessa dialoger är konstruerade på det här underliga sättet med avsikt.

Det rör sig om två dialoger och båda befinner sig i andra delen av tjugonde kapitlet (för den som har romanen till hands). – Nu ska vi se om det här är genomförbart utan att jag tråkar ut er till döds. – Den ena är mellan Effi och Innstetten och den andra är mellan Effi och Roswitha, barnflickan. I den första berättar Effi mycket pedantiskt (och väldigt olikt henne själv i vanliga fall) om varför hon inte följer med till middagsbjudningarna hos vänner och bekanta på landet. Hon säger också att hon kan följa med sin man en bit på vägen varje gång och så går hon in i långrandiga beskrivningar av var hon skulle kunna tänka sig att stiga ur droskan – där eller där eller kanske där. Innstetten är ganska lik sig själv i dialogen, men hans roll är å andra sidan mycket begränsad. Den andra dialogen är konstruerad så att det bara är Effis röst vi hör. Roswithas röst är borttonad och uppträder bara i indirekt form. Också här är Effi påfallande tråkig och tjatig. Ämnet för samtalet är var Roswitha ska hämta henne efter hennes skogspromenader (som henns läkare har ordinerat henne) och Effi ger enformiga beskrivningar av olika ställen i skogen där de skulle kunna mötas – där eller där eller där eller ”förresten kan du vänta på mig hemma”.

Är ni kvar?

För att förstå vad de här underliga lama dialogerna egentligen kan ha för funktion i romanen har jag tittat på handlingen i stora drag och på deras placering i denna. En ”brännpunkt” i romanen är Effis affär med Crampas och den pågår i just detta kapitel. Till saken hör att Fontane aldrig skildrar erotik direkt; här arbetar han med antydningar och ”beslöjade” beskrivningar och detta gäller för alla hans romaner.

För att skapa lite mer klarhet (med risk för att slutgiltigt knäcka en och annan läsare) ger jag en liten resumé av handlingen i kapitel 19 till 22:

19: Kapitlet slutar med att Effi och Crampas åker släde genom en nattmörk skog. Han rör vid hennes hand, viskar hennes namn och tar sedan hennes hand och täcker den med kyssar. Mer står inte i texten om vad som händer mellan dem. Resten får läsaren tänka sig.

20: Först finns en kort sekvens där Effi och Innstetten talar om Crampas. Sedan kommer ett avsnitt om nyårsbalen och ett flyktigt möte mellan Effi och Crampas. På detta följer ett slags intermezzo som handlar om ett engelskt fartyg som gått på grund utanför staden och hur sjömännen räddas. Sist i kapitlet kommer de två pseudodialogerna.

21: Först får vi veta att Crampas kommer tillbaka från en liten resa och att Effi då återupptar sina skogspromenader. Efter det kommer ett samtal mellan Effi och Roswitha, där Effi varnar Roswitha för att inleda ett förhållande med kusken, ”han är faktiskt gift”. Till sist kommer ett samtal mellan Innstetten och Effi. Innstetten berättar att han blivit befordrad och att de därför ska flytta till Berlin: Effi ser detta som en räddning ur förhållandet med Crampas (hon klarar inte av hemlighetsmakeriet längre) och i sitt uppörda tillstånd är hon nära att avslöja sitt dubbelliv.

22: I börja av kapitlet lämnar Effi Kessin för att leta efter en lägenhet i Berlin.

Då är bakgrunden uppmålad. Vi ser att pseudodialogen är inlagd just på det ställe i handlingen där kärleksaffären mellan Effi och Crampas pågår. Och som sagt: Fontane skildrar inte erotik öppet eller närgånget: På något sätt måste han dock visa vad som pågår, för ett fullständigt förtigande av kärlekshistorien skulle ställa alltför stora krav på läsaren och en risk för missförstånd skulle uppkomma. Att låta berättarrösten redogöra för förloppet skulle säkert riskera att bli alltför tydligt (enligt Fontanes sätt att se det och det skulle innebära ett stilbrott i romanen). Därför skapade Fontane pseudodialogen, tänker jag mig, eftersom den på en gång visar och döljer förloppet.

Så här tror jag att man skulle kunna beskriva pseudodialogens olika funktioner:

• Läsaren blir informerad om platsen/platserna för handlingen.
• Läsaren blir antydningsvis underrättad om Effis dubbelliv.
• Läsaren får veta något om Effis sinnestillstånd – det är bara hennes röst som låter onaturlig.
• Ett slags slöja sveps om händelseförloppet, en slöja som visserligen låter allt skina igenom, men ändå inte tillåter att något syns för tydligt eller blir för påträngande.

Slutligen kan man säga att pseudodialogen är ett sätt för berättaren att tala med läsaren över romanfigurernas huvuden.

Fontanes berättarstil bygger mycket på de fina nyansernas konst, på subtila antydningar och på det outsagda. Han arbetar mycket med glidningar – mellan berättarrösten och romanfigurernas röster, mellan olika grader av vetande och insikt hos berättaren och mellan romanfigurerna i deras samtal med varandra – vem missförstår vem hur? En följd av dessa glidande rörelser i texten blir att denna liksom smyger sig på läsaren och ibland når förbi det medvetna och in i det undermedvetna.

Tillägg: Det finns 14 avdelningar av Fontane-Gesellschaft i Tyskland. Dessutom finns det Fontanesällskap i både England och Polen. Elva av Fontanes romaner är översatta till ungerska medan det bara är "Effi Briest" som finns i svensk översättning.