Kleist – non è mai per fame che i poeti si uccidono

![Kleist](/wp-content/177424.JPG.jpg @alignleft)För någon vecka sedan fick jag ett brev från en god vän i Florens. Tillsammans med brevet hade hon stoppat en bunt tidningsurklipp i kuvertet. De flesta av dem handlar om tysk litteratur. Jag väljer ett idag. Det är från Corriere della Sera (1.9 2005) och handlar om en nyutkommen Kleistbiografi ”Un inquieto batter d’ali” av Anna Maria Carpi. Om Kleist har jag för övrigt skrivit en liten sak här tidigare – om någon vill titta…

Tidningstexten börjar med hans död, självmordet vid Wannsee tillsammans med Henriette Vogel. Sedan rullas verket upp – Der zerbrochene Krug, Die Marquise von O…, Michael Kohlhaas och ett par till – och hans olyckliga liv, avsaknaden av litterära framgångar. Min blick fastnar på några rader i andra spalten:

Sebbene opprimente e umiliante, decisiva non fu tuttavia l’indigenza: non è mai per fame che i poeti si uccidono, bensì per mancato riconoscimento di sé.

(Även om [fattigdomen var] deprimerande och förödmjukande, så var den likväl inte avgörande: det är inte på grund av hunger som poeter begår självmord, utan på grund av brist på erkänsla.)

Artikeln fortsätter med att Kleist inte var hemma i sin egen tid, att han först kom att nå sina verkliga position i den tyska litteraturen och i världslitteraturen någon gång under mitten av 1900-talet.

Kanske är Kleists verkliga tid nu.

För den som vill lära känna Kleist snabbt och ändå på djupet föreslår jag en läsning av den ultrakorta novellen ”Das Bettelweib von Locarno” (3 sidor!). Här finns hela den Kleistska dramatiken samlad på en knivsudd och tempot som texten kräver av läsaren är så högt att läsningen går på några minuter – om man känner att man behöver det, kan man förberedelseläsa först innan man störtdyker genom texten.

Kommentera