Försök till porträtt av Klara Johanson

”På mig kan jag applicera en gammal vitsvändning: Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare.” Så presenterar Klara Johanson en gång sig själv. Vem var hon då? Hon var en ovanligt rikt begåvad människa, en stor stilist, en blick så skarp som få, en egensinnig och enastående kämpe.

Klara Johanson (1875-1948) var en av Sveriges främsta litteraturkritiker under 1900-talets första hälft, förmodligen en av de främsta genom tiderna. Hennes omdöme var oförvillat av moden och trender och skarpsynt exakt och hon visste alltid vad hon talade om, för hon var som hon själv en gång sade ”en god läsare”. Hennes språk har en alldeles egen prägel; klart, rappt och ändå kan det vara mångbottnat. Det som kanske speciellt frapperar dagens läsare av hennes texter är hur lite de har åldrats, hur alldeles nya och fräscha de verkar. Så här okonstlat och originellt löser hon till exempel upp begreppet ”bildning”:

En mänska som bildar sig får med var dag allt lättare att lära och allt svårare att ”glömma”. Hon måste rymma massor av det som fåvitskt nämnes minneskunskap och som hos henne är något helt annat. En bildad mänska rör sig ledigt och med njutning i en värld som hon upptäckt och där hon jämt upptäcker nya trakter eller detaljer, som inte överraskar utan genast röjer sitt sammanhang med det redan genomforskade. Ett isolerat faktum finns inte mer för henne, varje okänd glosa berättar till vilket språk den hör.

Halmstad är Klara Johansons födelsestad. Där levde hon sin barndom och tidiga ungdom och hon blev den första flickan som tog studentexamen i staden. När jag läser de första kapitlen i den lilla essäsamlingen ”Fragment ur ett liv” framträder Halmstad i en gestalt som är alldeles ny för mig. Vilken lycka för Halmstad och halmstadborna att de här små texterna finns! I essän ”Resan till barndomen” (1909) beskriver hon ett besök i den gamla hemstaden så här:

Porten, vet jag, stadsporten, Norreport, passagen där mina drömmar dag som natt tåga ut och in. Där stod den förnämt vårdslöst på sned, obekymrad om stadsplaner, solande sina miltröda murar under luftiga lövkronors sakta fläktande svaj.

Det är också Norreport som pryder omslagen till Klara Johansons böcker. Om portens betydelse för henne som symbol för Halmstad säger hon en gång: ”Skulle jag koncentrera Halmstad i en representativ bild så valde jag varken flod eller havsbukt eller slott eller kyrka: endast Norreport gav sig som den träffande symbolen.”

Från Halmstad kom hon till Uppsala, där hon tillbringade några studieår och blev fil kand. Sedan flyttade hon till Stockholm och hon kom att bo där resten av sitt liv. Stockholm blev aldrig någon riktig hemstad för henne, utan hon betonade ofta att hon som hallänning inte kunde trivas där – varken staden eller landskapet omkring kunde mäta sig med hennes sydsvenska hembygd. En gång när hon är på återbesök i Halmstad beskriver hon det halländska havet så här: ”Detta är den riktiga kulören på havsvågor, konstaterade jag, vid östkusten har vattnet en misstänkt insjönyans.”

Klara Johanson var i början av sin bana under perioder knuten till Stockholms Dagblad och till Fredika Bremer-förbundets tidskrifter Dagny och Hertha. Senare kom hon att skriva allt mer på frilansbasis. Hon skrev recensioner och essäer, men detta skrivande var långt ifrån hennes enda verksamhetsfält. Under många år arbetade hon intensivt med utgivningen av Fredika Bremers brev (fyra volymer blev det). Hon översatte betydelsefulla litterära verk från danska, norska, tyska, engelska, franska och italienska. Dessutom ägnade hon sista delen av sitt liv åt en intensiv kamp för att få skulptrisen Sigrid Fridmans verk erkända. Över huvud taget lade hon ner mycket av sin energi på att hjälpa och inspirera andra, både författare och konstnärer. Under hennes livstid publicerades de två essäsamlingarna ”Det speglade livet” och ”Det rika stärbhuset”. Senare tillkom böckerna ”Brev”, ”K.J. själv” och ”Kritik”.

Aforismerna som finns i slutet av både de två essäsamlingarna och boken ”K.J. själv” har fortfarande kvar hela sitt djup, sin sälta och sin friska fräckhet. Här ett exempel ur ”Reflexer” i slutet av ”Det speglade livet”:

Vad är det man beundrar? Här går vi omkring och applåderar varjehanda specialiteter, kraftprov, trick, onödigheter kort sagt, som envar kunde utföra med övning och oförsynthet. En mänska, en själ, en ande låter sig inte beundras.

Eller detta lilla om tystnad som finns i slutet av ”K.J. själv”:

Gör tystnaden salongsmässig och den skall bli ett av de mest välgörande sällskapsnöjen. Man behöver inte frukta att världen slöar till eller blir trappistkloster. Det skall alltid finnas övernog av dem som gärna stöter konvenansen för huvudet bara de får ramla på och kallprata.

Få litteraturkritiker har varit så produktiva som Klara Johanson, ja, egentligen arbetade hon nästan jämt. Själv påstod hon att detta berodde på att hon inte kunde ”vila” och att hon inte hade talang för att ”roa sig”. Och ändå hånade hon ofta sin egen omutliga arbetsiver och såg med ett slags märklig misstro på det ständiga strävandet. Så här beskriver hon en gång detta för Sigrid Fridman i ett brev – brevet är för övrigt daterat ”Bokrummet 14.7.28”:

Jag håller alltjämt på att ”arbeta” på ett besynnerligt vis, utan ett spår ännu av synligt eller ens föreställbart resultat; det består – utom hopplockande av eventuellt material – i ett envist fasthållande vid tvångsidén att någonting måste göras i denna sommar. Jag får lov att gripa mycket hårt i denna fantasi för att kunna bevara den; stunderna av slappande är fulla av äckel. Om jag kunde vara min egen förläggare och tryckare ändå – det gör mig kallsvettig att utsättas för dessa grova världsligheter. Ja, jag vet vad du tänker nu, och du har absolut rätt, men det hindrar inte att jag sargas av mitt speciella lilla skoskav.

Första tiden i Stockholm levde Klara Johanson ensam i olika hyresrum, men 1912 flyttade hon ihop med Ellen Kleman. De två kom att leva tillsammans i 25 år. Klara kallade Ellen för Choice, för hon var den utvalda. I lägenheten på Vallhallavägen skötte Ellen allt det praktiska, Klara levde och arbetade mest i Bokrummet. Ellen var mycket berest och genom henne kom Klara att hitta vägen ut i Europa. I kapitlet ”Krigsfångenskap” i boken ”K.J. själv” får vi bland annat följande glimtar från Heidelbergs horisont av krigsutbrottet 1914:

I denna lustspelsmässiga miljö var det mig beskärt att utstå min första omdelbara kontakt med världshistorien, den färska och råa. Händelserna störtade över oss likt hagelskurar, tidningarna hann inte trycka extrablad utan skrek sina rasande nyheter från blåkritade affischer längs husmurarna. Ett par herrar som troddes viktigare än de var, Willy och Nicke, telegraferade ideligen till varandra i broderliga ordalag, och så var det färdigt: ena dagen krigstillstånd, den andra ”Mobilmachung”, den tredje krigsförklaring.

Och lite längre fram en glimt från Mannheim: ”Och så drevs vi i hastig marsch över bron med soldater vid sidan så tätt inpå att vi kände oss häktade; att se Rhen kom inte i fråga, vår utsikt var kaki.” Kapitlet slutar med en liten ironisk knorr: ”Vår praktiska kurs i världshistoria var över, och när vi någon dag i senare hälften av augusti återkom till Stockholm lät det som om alla härhemma visste bättre besked om kriget än jag.”

Som kritiker kom Klara Johanson att intressera sig för författare som Hjalmar Bergman, Vilhelm Ekelund och Elin Wägner. Hon var som recensent det samvetsgrannaste man kunde tänka sig – hon läste allt flera gånger och som avslutning till och med baklänges, påstår hon i alla fall själv på ett ställe. Dessa recensioner har kvar hela sin skärpa och lyskraft än idag. Hon går mycket nära texterna, ja, hon går in i dem och hon är aldrig rädd att stöta sig med någon, hon litar helt på sitt omdöme, det är hennes höga kall att ge ett rättvist och glasklart omdöme. Och visst har hon med sin kompromisslösa, djupa och frisjälade litteraturkritik mycket att lära våra dagars recensenter och litteraturkritiker. Hon kunde sätta fingret på det karakteristiska i hela epoker lika väl som i enskilda verk och rolig och kvick kunde hon vara mitt i all seriositet: ”Även den mest naturalistiska uppriktighet kan uppträda stiliserad, och den nakna sanningen har gärna, som kvinnofigurerna i franska skämtpressen, åtminstone underkläder på sig.”

Mycket av Klara Johansons essäistik kretsade kring den tyska romantiken och då särskilt kring Goethe. Hon tecknade ett otal originella bilder av honom och hans författarskap och hon hittade vägar att sammanfatta helheten i bara några få meningar:

Som hans diktning, så hans liv. Obesvärad av idealtörst, okänslig för det översinnliga, oberörd av släktets nöd hade han i vackert väder och med konnässörens njutningskonst passerat genom säsonger, tills han slutligen i liknelse av epikureisk gud anteciperade odödlighetens privilegier.

Hon gjorde inkännande nytolkningar av verk som Faust och Werther. I kapitlet ”Den unge Werther” i ”Det speglade livet” får vi bland annat den här fartfyllda introduktionen av Werther bland andra kända romanhjältar:

Hack i häl efter prins Hamlet och den ädeltosige spanske riddaren vandrar Werther genom tiderna, en yngre och spensligare broder, den rena prototypen för högsint rebellisk och dåraktigt anspråksfull ungdom.

Och lite längre ner fortsätter hon med en snabb och nästan självsvåldigt djärv analys av Wertherfiguren:

Det går genom figuren en fin och hemlig fog som förbinder två disparata naturer: en strålande och rik livserövrare, makters och mänskors gunstling, med en förgrämd, utarmad hypokonder. Goethe med Wilhelm Jesusalem!

Livet i offentlighetens ljus lockade henne inte alls, snarare skrämde det henne. Hon levde mest och helst bland sina böcker i sitt bokrum. Hon levde med för länge sedan döda författare, hon levde med Goethe, Fredrika Bremer och Kierkegaard som om de var hennes närmaste vänner. Och hon rörde sig hemtamt, ja som en hedersgäst, i Rahel Varnhagens och Malla Sifverstolpes sedan länge ur verkligheten försvunna salonger. Både tiden och rummet hanterade hon på sitt eget sätt. Man skulle kunna säga att hennes rum var Bokrummet eller Ingenstans och hennes tid Tidlösheten, för visst är hon – om vi läser henne på allvar – också vår samtida lika mycket som hon var Goethes. Hon var i mycket en främling, som levde i sin fantasis och tankes värld, men: ”Ingen har det tryggare än den som bor i luftslott.”