Nej, jag har inte lämnat Klara Johanson bakom mig – kanske kan det ha sett ut så det senaste veckorna här under pausträdet – egentligen kämpar jag hårdare än någonsin med mitt Klara Johanson-projekt: Jag vill göra henne känd som den hon är i sina texter, inte som en representant för en rörelse, en tidsålder eller ett kön. Hon är en stor själ, hon är unik och hon får inte ”användas” för att säga något ”angeläget”.
För den här dagen har jag valt att titta in i kapitlet ”Revolution och litteratur” i ”Det speglade livet”. Slutraderna lyder så här:
Ty till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad inte den tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker. Rangordningen må lämnas därhän: handla eller skildra, det är, som Emerson menade, ett val mellan ”soft and turbulent dreams”. Men litteraturen har sista ordet och promenerar i livets väldiga stärbhus som den lycklige arvingen.
För eventuella nytillkomna läsare som intresserar sig för Klara Johanson har jag nu gjort en sammanställning av de texter om henne jag publicerat här i pausträdsvärlden:
Rahel Varnhagen: Klara Johanson
Brev till Sigrid Fridman 14.7 1928
Else Lasker-Schüler: Klara Johanson
Första världskrigets utbrott: Klara Johanson
Benedetto Croce: Klara Johanson
Och här följer de texter som tillkommit efter den första sammanställningen:
Försök till ett porträtt av Klara Johanson
Ur "Eftertankar"- Klara Johanson
Faust: Gretchentragedin, del 1
Faust. Gretchentragedin, del 2
Klara Johanson-renässans på väg…
K.J. var en stor kritiker. I sin bok om svensk litteraturkritik, Kritik av kritiken, rangordnar Tomas Forser henne som nr 8 under 1900-talet.
Oskar: Intressant – nu kan jag inte låta bli att undra vilka de sju namn som Tomas Forser ställt före Klara Johanson är.
1. Fredrik Böök
2. Bengt Holmqvist
3. Olof Lagercrantz
4. Karl Vennberg
5. Knut Jaensson
6. Anders Österling
7. Erik Hjalmar Linder
8. Klara Johanson
9. Birger Bæckström
10. Erik Lindegren
11. Stig Ahlgren
12. Madeleine Gustafsson
Jag vet inte om jag håller med – skulle nog själv sätta Holmqvist överst och Ahlgren högre. Och Lagercrantz och Vennberg lägre. Men intressant, hursomhelst.
Hm… skulle vara siffror med där men de försvann. Jaja, man ser ju ordningen ändå.
Tack Oskar, jag ska begrunda detta.
Jag känner ju till bakgrunden till detta och vill gärna kommentera det du säger så här:
”Jag vill göra henne känd som den hon är i sina texter, inte som en representant för en rörelse, en tidsålder eller ett kön. Hon är en stor själ, hon är unik och hon får inte ”användas” för att säga något ”angeläget”.”
När det inte längre är möjligt att skriva en essä om en intressant författare, kritiker eller annan personlighet som är kvinna utan att uppmanas sätta in hennes texter i ett könsperspektiv, trots att hon själv inte tematiserar det, kan man bara kalla det för perverterad politisk korrekthet. Och det är ett vänligt epitet.
Jag vänder mig inte mot feministisk kritik av t.ex. litterär kanon. Men i fallet Klara Johanson (så vitt jag förstår det) handlar det om en kritiker som inte själv velat problematisera dessa privata roller. Förvisso ör jag ganska bevandrad i feministisk teoribildning, men just därför kanske tycker jag att det blir till ett slags ytlig åsiktskontroll, en standardisering av den offentliga debatten som ska passa in i den gender mainstreaming som ingen vet vad den har att betyda men som dyker upp i alla möjliga sammanhang. Och oavsett detta finns det väl plats för olika perspektiv på Johanson? Det är nu en gång så att verkligt bra texter blir könslösa, eller snarare ligger bortom könen, inbegriper dem båda, på ett sätt som vi verkar ha glömt existerar. Det samma gäller verkligt insiktsfulla möten mellan människor, men det är en annan historia.
Det är ett komplext tema och jag vill inte sälla mig till de feministkritiker som frekventerar bloggosfären i Sverige, men återigen finner jag mig stå utanför båda lägren. Den ideologiska blicken på snart sagt allt kommer att leda till en utarmning av den kulturella diskursen (!) Sverige, det finns ingen plats för personliga betraktelser, berättelser utanför den politiska fåran. Sådana skribenter riskerar att bli inordnade i kategorier som de inte hör hemma i.
Agnes: Jag tror att både Klara, du och jag och många med oss gärna vill/ville komma ut ur våra burar, kategorier och fack både när det gäller våra liv och våra texter. Att helt enkelt få vara och räknas i första hand som människa och som just den människa man är, ger mycket större möjligheter till en öppen och fri kommunikation mellan individer.
PS Ofta grips jag av en stark lust att tala UTMANANDE LÅGMÄLT om människor och företeelser.
Agnes och Bodil, ville bara säga att ni båda gör mig som man, kritiker, författare och läsare lycklig över era resonemang. Du Agnes säger bl.a. ”Det är nu en gång så att verkligt bra texter blir könslösa, eller snarare ligger bortom könen, inbegriper dem båda, på ett sätt som vi verkar ha glömt existerar.” Så har jag känt under de fem år jag gjort mina långa samtalsessäer med kvinnliga författare (som f.ö. utkommer i en rikt illustrerad volym efter nyår). Och du Bodil sammanfattar fantastiskt bra med dina ord: ”Ofta grips jag av en stark lust att tala UTMANANDE LÅGMÄLT om människor och företeelser.” Tänk om man kunde ha det som motto för varje ny dag?! Thomas