Dags för lite Klara Johanson igen:
”Charlotte Perkins Gilman, stor formuleringskonstnär, har betecknat den nutida civiliserade mänskligheten som ’oversexed’.” Denna mening inleder det korta kapitlet ”Sexualsystemet” i boken ”Kritik”. Större delen av detta kapitel handlar om Klara Johansons inköp av ett bläckhorn. Jag återger hela bläckhornsepisoden här, eftersom den är så mördande komisk:
Jag önskar exempelvis ett kristallbläckhorn och framställer naivt i en förnämligare pappershandel min begäran att få se några prov på denna vara. Av så obestämda uppgifter föranledes ingen åtgärd. Expediten ser på mig kallt och otåligt och frågar:
Ska det vara till en dam eller en herre?
Naturligtvis rycker jag smärtsamt till vid denna skamlösa inblandning i mina hjärteangelägenheter, men man har sagt mig att en kund i Stockholm bör vara ödmjuk, och jag svarar utan att röja mitt själstillstånd:
Till ingendera delen utan till en bättre person.
Expeditens ögon blir, om sådant är görligt, än uttryckslösare. Han (eller hon, ty vad angår mig varelsens kön?) låter mitt yttrande passera som en hostning och börjar demonstrera sina sexuella bläckhorn. Min snabba intelligens genomskådar inom tio minuter att könsdifferentieringen står i samband med formatet.
Därmed är saken dock inte uppklarad, och jag undrar intresserad:
Går det mindre bläck åt för damer än för herrar?
En tom snedblick från expediten och ett något indirekt svar:
Stora bläckhorn får inte plats på damskrivbord.
Så fick jag då på köpet en fängslande upplysning om skrivbordens könskaraktärer, och jag lyckönskar mig till min oförsagda vetgirighet.
Komiskt!
När jag skulle köpa bil för några år sedan, gick jag in i en affär för sådana. Den manlige försäljaren lyssnade inte alls på vad jag bad om, utan log förbindligt och nickade medan jag talade om vilka detaljer som var viktiga för mig. När jag talat klart, drog han in andan, slog ihop händerna och visade mig sedan mot en viss bil i utställningen.
”Annars kanske du tycker om den här”, sa han vänligt. ”Den är ju så röd och fin. En riktig tjejbil!”
Jag köpte ingen bil av honom.
Marita: ”Röd och fin, en riktig tjejbil” – en perfekt synonym till ”stora bläckhorn får inte plats damskrivbord”!
Tja. En kvinna jag känner fick inte köpa en bil – eftersom hon inte hade en man med. De tog henne inte på allvar helt enkelt: det var en dyr MANLIG bil….
Hon lyckades övertala en manlig vän att följa med och nu gjordes affären snabbt upp.
Sverige är jättejämställt vad gäller bläckhorn och bilar!
Skrivbordens könskaraktärer lär ju ha varit utpräglade under den viktorianska eran (den förra alltså) då man, åtminstone enligt myten, iförde damskrivborden skyddande benkläder. Fråga: har det inte blivit för slappt nu?
Bengt: ”Skyddande benkläder”? Vem skyddades på detta sätt – damen eller skrivbordet?