Om Goethe: Klara Johanson

Den författare som Klara Johanson nog skrivit allra mest om är Goethe. Om honom handlar den första av ”Det speglade livets” fyra huvuddelar under rubriken ”Goetheläsning”. I ”Det rika stärbhuset” är det främst essän ”Goethestadier” som Klara Johanson ägnar åt honom. Så här skriver hon i början av denna text:

Ett grant och stormigt och snabbt förbrusande liv hade han själv i sin hetaste ungdom utbett sig: raska på, postiljon Kronos, kör mig med rassel och brak till Orcus’ port, så det hörs att en furste kommer. Detta övermodiga hojtande tycktes ha misshagat gudarna; deras förmenta älskling fick böta med en mer än rimligt utdragen livslängd, som därtill i trots av små skandaler och små nederlag rullade fram för beskådarna i oförstörbart lugn och världslig välmåga.

Att Goethe på äldre dagar knappast lämnade sin plats åt nya förmågor, utan fortsatte att prägla sin tid genom sin aldrig sinande skaparkraft är något som Klara Johanson återkommer till flera gånger i essän, ofta med nog så drastiska formuleringar:

Denne överårige litteraturmonark nöjde sig nämligen inte med rollen av bekransad idol: han strävade vidare som om han hade ett rykte att erövra, och hade man någon tid hämtat tröst ur symptom på åderförkalkning i hans auktorskap satte han plötsligt ett nytt rekord att förtvivla över. Hur länge skulle man behöva tåla att en gengångare från det med blod och eld förgjorda tidevarvet hinsides revolutionen spökade bland dem som i naturens ordning hade övertagit rätten att leva?

Med några raska penseldrag svänger Klara Johanson ihop en karakteristik av Goehte liv och verk – se här Goethe i ett nötskal:

Som hans diktning, så hans liv. Obesvärad av idealtörst, okänslig för det översinnliga, oberörd av släktets nöd hade han i vackert väder och med konnässörens njutningskonst passerat genom säsonger, tills han slutligen i liknelse av epikureisk gud anteciperade odödlighetens privilegier.

Apropå klassisk harmoni och i polemik med Goethes förmenta dito skriver hon både mothårsaktigt och originellt klarsynt:

Olympisk harmoni, en grann omskrivning för åldersslöhet, slapp Goethe lyckligt undan. Hans ungefär alltgenomträngande visdom var innerst en klar och bitter vetskap om den mänskliga tillvarons erbarmlighet, hans levnadskonst gick ut på det fruktansvärt ansträngande balansprovet ”att känna världen utan att förakta den”.

Och hon fortsätter ett stycke längre fram på samma tema, för att så småningom låta texten övergå i en hyllning till Goethes diktverk West-östlicher Divan, av henne beskriven som ”ett litet universum för sig”:

Men också blomningar och föryngringar bidrog att avlägsna risken av klassisk ro. Goethe var närmare sjutti än sexti när han skapade den fenomenala diktboken West-östlicher Divan. Det var en ny debut, och den borde ha kommit alla samtidens unga poeter att känna sig gråhåriga. Om den erotiska berusningen, övermodet och yran hade anstått en grönare skald, så röjde likväl denna intill självklarhet lyckade sammangjutning av långväga exotism och närmsta verklighet en djupt förfaren mästares handlag och en vittbevandrad andes överlägsna spiritualitet. Lustgården West-östlicher Divan står som ett litet universum för sig i Goethes diktning, och den ensam skulle ha varit tillräcklig att säkra hans rang som lyriker.