![Baricco](/wp-content/baricco.jpg @alignright)”Senza sangue” av Alessandro Baricco är en formfulländad miniatyrroman, ett slags sinnrikt utsnidad silhuette. Romanen är möjligen lite livlös, eller för att anspela på titeln, lite blodlös i sin perfektion, men den är utan tvivel ett litet konstverk.
Navet som berättelsen kretsar kring är en hämdaktion, ett mord eller snarare två som förövas i anslutning till ett sedan en tid avslutat krig, möjligen rör det sig om spanska inbördeskriget. Inbördeskriget nämns aldrig uttryckligen och orterna där handlingen är små och okända med undantag för Cartagena (som i och för sig kanske också finns i något sydamerikanskt land) och möjligen någon till. En man som hörde till Francosidan (om nu mitt antagande om det spanska inbördeskriget stämmer) och hans minderårige son mördas brutalt i sitt hus på landsbyggden av tre män. En dotter, som fadern gömmer i ett slags litet lönnutrymme under golvet, klarar sig. Den yngste av männen upptäcker henne emellertid, men han låter henne vara och avslöjar henne inte för de andra.
Många år senare möts flickan och den unge mannen – hon är då i sextioårsåldern och han är över sjuttio. Hon har sökt efter honom, men inte för att straffa honom och mötet blir till en akt av försoning.
Texten är mycket medvetet och noggrant konstruerad till exempel använder Baricco på några ställen identiska eller delvis identiska formuleringar för att binda samman olika textställen. Gården där morden ägde rum beskrivs på bokens första rader så här: ”Nella campagna, la vecchia fattoria di Mato Rujo dimorava cieca, scolpita in nero contro la luce della sera. L’unica macchia nel profilo svuotato della pianura.” (Ute på landet låg den gamla gården Mato Rujo; den avtecknade sig i svart mot kvällsljuset. Den enda fläcken i slättens tomma profil.) Mot slutet av det första av bokens två kapitel upprepas, efter att morden skett och gården stuckits i brand, beskrivningen med en avvikelse: ”scolpita in rosso fiamma contro il buio della notte.” (den avtecknade sig i flammande rött mot nattmörket.)
Två gånger beskrivs den kvinnliga huvudpersonen mycket noggrant när hon ligger ihopkrupen på sidan. Bilderna av henne som liten flicka och åldrad kvinna läggs liksom på varandra och blir till en – eller ska vi säga två varianter av en – genom en beskrivning av hur hon ligger i jordkällaren i början av boken och hur hon ungefär femtio år senare i slutet av historien ligger i en hotellsäng. Så här ligger hon som barn i jordkällaren: ”Rannichiata su un fianco, si mise a cancellare una ad una le imprecisioni. Allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla. Ricontrollò la simmetria della scarpe, accoppiate come in una vetrina, ma di taglio, avresti detto sdraiate, per stanchezza. Le piaceva quell’ordine. Se sei una conchiglia, è importante l’ordine. Se sei guscio e animale, tutto deve essere perfetto.” (Ihopkrupen, liggande på sidan utplånade hon undan för undan bristerna i symmetrin. Hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra. Hon kontrollerade skornas symmetriska position, den ena bredvid den andra som i ett skyltfönster, men liggande skulle man kunna säga, på grund av trötthet. Hon tyckte om denna ordning. För en snäcka är ordning viktig. För den som måste vara både skal och djur, måste allt vara perfekt.) I slutet av boken beskrivs kvinnan där hon ligger i en hotellsäng med formuleringar som ligger mycket nära dem som Baricco använde för flickan i jordkällaren:
”Si rannichiò alle sue spalle: tirò su le ginocchia verso il petto: allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla: si strinse un po’ tra le spalle e fece scivolare le mani, unite, in mezzo alle gambe. Si guardò. Vide una vecchia bambina. Sorrise. Guscio e animale.” (Hon kröp ihop bakom honom: hon drog upp knäna mot bröstet: hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra: hon drog ihop axlarna lite och lät händerna glida in mellan benen. Hon såg på sig själv. Hon såg en gammal flicka. Hon log. Både skal och djur.)
![senza sangue](/wp-content/bariccosenzasangue.jpg @alignleft)Boken är ett vackert ordkonstverk sammanfogat med stor precision och stilsäkerhet, men romanfigurerna är egendomligt livlösa, som om de funnes till bara för att användas som råmaterial för Bariccos formuleringsekvilibristik.
(Översättningarna är mina egna, även om jag genom Malte Persson sedan någon dag vet att boken finns i svensk översättning.)
Hej!
Jag skulle vilja köpa Senza sangue på italienska.
Kan Du hjälpa mej?
Och tack för värdefulla recensioner!
MVH
Jan Blomqvist
Varberg/Göteborg
Jan: Hej, själv köpte jag boken i Italien i en bokhandel på ”vanligt sätt”. Kanske kan den finnas på http://www.internetbookshop.it Hoppas du får tag i den!