Il fantasma di Trieste

Trieste

Sedan någon vecka läser jag (vid sidan av en del annat) ”Il fantasma di Trieste”, en roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza. Romanen är ett slags variation på Thomas Manns ”Buddenbrooks Verfall einer Familie” förflyttad till Trieste och Östrerrike-Ungern. Tiden är i förhållande till tiden i Manns roman något senare, vi befinner oss i perioden mellan det förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott. Den unge Daniele Solospin är på sätt och vis (men bara på sätt och vis!) ett slags parallellgestalt till Hanno Buddenbrook. ![bild](/wp-content/castelloduino1.jpg @alignright) Det är en facinerande roman med suggestiva personporträtt och samtidigt ger den inblickar i det här områdets historia i en turbulent tid; dessutom innehåller den intressanta diskussioner om bland annat politik, konst och livets mening. Jag citerar här, som ett litet exempel, vad den triestinsk-judiske målaren Enrico Pfeffer tänker om förhållandet mellan konst och vetenskap:

La scienza non ha mai portato nulla di buono allo spirito artistico, anzi, in senso lato, non ha mai giovato allo spirito dell’umanità. Il dominio della scienza è il dominio di una mentalità frigida, ottimistica, catalogatrice, che auspica e crede in un progresso incondizionato, rettilineo, della civiltà: e tale illuminismo da quattro soldi, è quanto di più estraneo possa esserci per l’arte, che sempre si è alimentata in eguale misura di pessimismo e di ottmismo, di speranza e di profonda sfiducia, che è stata sempre disposta a tutte le avventure, a tutti i colpi di testa, pur di assecondare l’umanità nel suo intimo e oscuro sviluppo, il quale, badate, è una cosa diversa e ben più seria del ”progresso” ufficiale in cui fingono di credere gli scienziati, gli uomini di governo, i preti, i maestri di scuola e i grandi industriali.![miramare](/wp-content/Miramini.jpg @alignright)

Vetenskapen har aldrig haft något att tillföra konsten och i vidsträckt bemärkelse har den aldrig haft något att erbjuda mänskligheten på ett andligt plan. Vetenskapens herravälde innebär att vi behärskas av en kylig mentalitet, oövertänkt optimism och en iver att katalogisera, vilket för till en ovillkorlig framstegstro, blind för komplikationer. Och dessa upplysningsidéer av billigaste slag är så långt ifrån konsten som man kan komma. Konsten har alltid levt lika mycket på pessimism som på optimism, på hopp i lika mått som på djupaste misstro och den har alltid varit beredd att kasta sig in i alla äventyr, att följa de vildaste idéer för att ledsaga mänskligheten i dess innersta och dunklaste utveckling, vilken – lägg märke till detta – är något helt annat än och mycket allvarligare än den officiella ”utveckling” som vetenskapsmän, politiker, präster, lärare eller näringslivets män låtsas tro på. (min något fria översättning)

4 tankar om “Il fantasma di Trieste

Kommentera