Bismarck: Klara Johanson

![Bismarck](/wp-content/Otto_von_Bismarck_r.jpg @alignleft)Klara Johanson rör sig i sin essäistik obehindrat mellan de mest skilda områden; här under pausträdet har jag hittills låtit henne tala om romangenren, Rahel Varnhagen och Ada Negri. Idag vidgar jag perspektivet ytterligare – idag handlar det om Bismarck. Om någon till äventyrs skulle ha tröttnat på det enformiga tugget om Bismarck som järnkanslern och en Bismarckbild helt inklädd i Blut-und-Eisen, så kastar dagens text ett litet annat ljus över denne man. I kapitlet ”Den siste statskonstnären” (1924) i essäsamlingen ”Det speglade livet” finns bland annat följande intressanta reflektioner över Bismarckgestalten att läsa:

Leo XIII lär – efter 1890 – vid begynnande trassel i Europas affärer ha brukat jämra: ”Mi manca Bismarck”. Det var inte just en väns och bundsförvants bortfall Hans Helighet hade att beklaga: han sörjde, från ett högre plan, den oförliknelige kapellmästaren som en stund med sådan brio hade dirigerat den europeiska konserten.

Musikprestationen var kanske inte idealisk, om än mästerlig jämförd med nutida samspel, men man kunde hålla för öronen och ägna sig helt åt tjusad beskådan av dirigenten. Han var imposant och förfärande i sin hållning, fascinerande i sina oberäkneliga åtbörder. Sin taktpinne skötte han som en ekvilibrist, och gamle kejsaren i sin loge, häpen och oförstående, lät honom veta att han liknade en synförvändnade cirkusartist jonglerande med en hop klot.

Längre fram i texten vänder Klara Johanson blicken mot sin egen samtids politiker och jämför dessa med Bismarck:

Vad är detta för en statistpersonal som förmäter sig att bekläda hjälterollerna på världsteatern? Det är fullkomligt outhärdligt att se sådan dussinvara dag för dag fylla pressen och mänsklighetens sinne med sina entréer och sortier, sitt käbbel och sina statsaktioner och sina snapshots. Jag undrar om inte publiken snart skall tröttna. Den erfar redan en viss malaise men tolkar denna oriktigt: som vållad av de uppträdandes vårdslösa inverkan på liv och egendom. Skadegörelserna kunde vara hundra gånger värre och likväl bäras med gott humör om blott gärningsmännen ägde gåvan att charmera. Att bli lurad på både bröd och skådespel är något för starkt.

Här insmyger sig hos mig en fundering över hur dagens politiker skulle ha klarat den Johansonska granskarblicken.

I slutet av kapitlet infogar Klara Johanson ett par Bismarckcitat:

Själv bekände han en gång: ”Faust klagar över de tvänne själar som bor i hans bröst; jag härbärgerar en hel hop som ligger i gräl med varandra. Där går det till som i en republik. Det mesta de säger meddelar jag, men där finns också hela provinser där jag aldrig skall låta någon annan mänska titta in.” En premiärminister så själfull! Och mot slutet av sin karriär yttrade han sig i riksdagen så här oparlamentariskt: ”Det finns en massa mänskor som hela livet igenom bara har en enda tanke, och med den råkar de aldrig i motsägelse. Jag hör inte till dem, jag lär av livet, jag lär så länge jag lever, jag lär ännu i dag. Jag tycker också det borde vara angenämt för riksdagen och alla mina motståndare att jag inte var dag säger detsamma. Jag åtminstone känner det ibland som ett obehag att mina motståndare jämt och ständigt säger detsamma. Jag längtar ibland efter omväxling”… Också var han född på första april.

Det sista stycket i kapitlet lyder så här:

Ej heller överskattade han sitt yrke. En regeringschef höll han för en schackspelare eller en dansör på lina eller helt simpelt en väderspåman som i bästa fall gissar rätt. Han förväxlade sig inte som Wilson med Försynen eller som Mussolini med Messias, men att han hade tur det erkände han ofta med ett meningsfullt ordstäv (det bästa ting han tog från fransmännen): ”Ça va bien – pourvu que ça dure, sa han som ramlade ner från taket”.

![Fontane](/wp-content/fonte6.jpg @alignright)(För övrigt kan jag säga att Bismarckgestalten har haft en inte försumbar betydelse för Theodor Fontanes senare författarskap. Fontanes inställning till Bismarck var kluven, men Bismarck var utan tvivel en person som Fontane fann ytterst intressant – för övrigt figurerar Bismarck i flera av romanerna, visserligen i periferin, men dock. Längre fram tänker jag skriva något om Fontanes förhållande till Bismarck här. Ja, och Klara Johanson tänker jag fortsätta att vända och vrida på; det finns mängder av upptäckter att göra i hennes tankevärld.)

4 tankar om “Bismarck: Klara Johanson

  1. O Bismarck!
    Så tyst Ni är i graven.
    Därför darrar min underläpp.
    Och så stilla det är på haven,
    som nog saknar Järnkanslerns skepp.

    Ej skälver fälten av stöveltramp,
    eller upplyses av lustig kanonad,
    som driver mannamod till kamp,
    förvissad om segerparad.

    På fälten där förr Du red,
    i krigsfurstars stolta lag,
    och på kullarna där Du stred,
    flera tusende ädla slag,
    växa doftande blomster,
    som gör friska rymden kvav,
    och jag frukta mer än monster,
    låt oss hugga dem av!

    Ja låt dessa blommor falla,
    de hånar ju varje karl,
    som om Du med stridsropet kalla,
    så trosvisst skall ropa till svar.

    Så tala åter, Du Store,
    vars blick mer mäktig var,
    än kylan som kommer från Bore,
    eller kronan som kejsaren bar.

    Och mer fruktad var ock din värja,
    än alla de ryska gevär,
    som i Din frånvaro härja,
    och slita Ditt rike isär.

    Finge blott de unga beskåda,
    Järnkanslerns rynkade panna,
    som slutet för fienden båda,
    skulle barnaleken avstanna.

    Och barnen skulle bliva män,
    och söka horisontens rand,
    med örnblick finna fienden,
    och gå emot hans land.

    Och aldrig göra håglös halt,
    ropa ”Fienden finns inte här”,
    ty fienden är överallt,
    där Tyska knektars värjor är.

    Men vittrad är Er fagra staty,
    som veklingar stjälpt omkull.
    Om blott Ni Dödsriket kunde fly,
    och stiga ur kista och mull!

    Den värld du besteg och formade,
    De länder du ursinnigt stormade,
    skar upp medelst sabel och dolk.
    De ler nu i mjugg åt vårt folk.

    Det starka öl som tapperhet gav,
    i bröstet på dristiga män,
    har bytts emot fredsvinets söta sav,
    vi ska aldrig bli nyktra igen.
    Och vi kalla vår fiende vän!

    O Bismarck! Jag ber Dig,
    Träd åter fram,
    med lans ur Rhenlandets jord.
    Och led oss igen uti krigets dans,
    med fältherrens jublande ord.

    Låt oss minnas vår stormande styrka,
    driva fiendens män till reträtt,
    låt oss nedriva svaghetens kyrka,
    där modlösa uslingar bett,
    att Tysken må lockas att leka,
    och ej låta krigshundar skalla,
    att Tysken skall skamligt förneka,
    att Bismarck var störst av dem alla!

    Men, O Bismarck!
    Du den ende,
    du den störste,
    gudasände!

    Dessa mina verser skall färdas vida,
    och ingen skall Järnkanslerns dådkraft bestrida.

    Låt mig svära trohetsed,
    se! på knä jag stiger ned,
    den största gåva skall Du få,
    Minnet av Dig skall bestå!

    Vid Tyskland – det kära,
    Vid svärdet jag bär,
    Att besjunga din ära,
    Jag svär! Jag svär!

    /
    David

Kommentera