Stasiuk: Galiziska berättelser

![Andrzej](/wp-content/stasiuk.jpg@ alignright)Jag läser Andrzej Stasiuks ”Opowiesci galicyjskie” (1995) i tysk språkdräkt ”Galizische Geschichten”; boken finns inte på svenska (ännu). Kanske beror detta på att marknaden för kortare berättelser är för begränsad i Sverige – romaner är ett säkrare kort för förlagen. Jag vet inte hur sant det är, men jag har flera gånger fått höra att svenskar i allmänhet inte läser noveller eller kortprosa.

Berättargreppet i de här galiziska historierna skiljer sig delvis från det man finner i ”Världen bortom Dukla” och ”Nio”. Man skulle kunna säga att här berättas det mer och att det finns mer av en sammanhängande handling, personerna talar också mer med varandra och avståndet till det som iakttas är mer ”traditionellt” – berättaren tittar varken med lupp eller oändlighetskikare på det han vill skildra – åtminstone gör han det mycket mer sällan än i de båda romanerna. Och ändå är Stasiuk fullt igenkännbar.

Jag tänker här inte återge händelseförloppet eller förloppen utan jag ger bara ett par små fragmentariska inblickar: En av berättelserna handlar om en mycket gammal kvinna. Hon går böjd, hon ser och hör knappt och hon är mycket trött. I den här lilla historien sätter Stasiuk fingret på några av åldrandets aspekter:

Av och till satt hon under ett träd och en dröm plågade henne. Åldern upphäver på ett sätt dag och natt. Ansträngning och vila följer på varandra med kortare avstånd. Kanske för att livet har bråttom.

I flera berättelser dyker den kringresande småhandlaren Jan Zalatywój upp, ja, han är en av huvudpersonerna i boken som helhet:

Jan Zalatywój åkte just förbi en ängel av sten, som under vackra dagar såg ut att vara beredd att flyga sin kos från sin kulle, men nu stod den där tung och grå med hängande genomblöta vingar. Sedan kom inget mera. Jord och himmel var fasthäftade vid varandra med en osynlig söm.

I berättelsen ”Natt” finns den här lilla scenen, där en man betraktar en annan:

Lewandowski satt i sitt hus, i det mörka rummet, som Jona i valfiskens buk och möblerna liknade glänsande inälvor. Den heta, druckna natten gungade den jättelika byggnaden och försökte kasta upp den på land, men Lewandowski satte flaskan till munnen och sköt upp katastrofen. I bildskärmens undervattensljus gjorde män och kvinnor det som de alltid gör. Deras kroppar såg ut som svettiga, vackra maskinerier, Lewandowski tog fjärrkontrollen och lät figurerna stanna upp, lät dem fortsätta igen, stoppade dem, satte igång dem på nytt, ökade farten eller lät dem börja om från början igen. De fungerade oklanderligt.

Den lilla berättelsen ”Maryska” handlar om en flicka som i början påminner mycket om flickan som plötsligt dyker upp från ingenstans på dansbanan i det gröna flodlandskapet i ”Världen bortom Dukla” och förvrider huvudet på alla i sin närhet:

Alla huvuden vände sig åt hennes håll. Nej, hon var inte naken. Något hade hon på sig, men det var blåsigt och hennes svarta hår fladdrade, kanske var det därför hon såg så naken ut. Och tyst blev det… Hon gick till mitten av vallen. Vattnet var grönt, det hade visst regnat dagen innan, alldeles grönt var vattnet, det nådde till fotknölarna på henne och hon var brun, som om hon hade legat i solen i hela sitt liv. Hon tittade på pojkarna, det var som om hon ville skratta ut dem och sedan gjorde hon ett smidigt avstamp mot stenplattorna och dök i.

Kommentera