Den första diktsamlingen ”Styx” kom ut 1902. Motiven i ”Styx” kom Else Lasker-Schüler att återkomma till gång på gång under hela sin livstid. Erotiska teman, barnslig lekfullhet och existentiella frågeställningar blandar sig med varandra. På det formella planet är dikterna i ”Styx” mycket olika hennes senare produktion. Språket är extatiskt och fyllt av fantasifulla infall. Stroferna är oregelbundna och hon använder hellre assonans och inrim än slutrim. Hennes bildspråk är oerhört färgstarkt och som helhet utstrålar dikterna i denna samling lidelse och ohämmad subjektivitet. Jag har valt att gå lite närmare in på dikten ”Eros”:
O, ich liebte ihn endlos!
Lag vor seinen Knien
Und klagte Eros
Meine Sehnsucht.
O, ich liebte ihn fassungslos.
Wie eine Sommernacht
Sank mein Kopf
Blutschwarz auf seinen Schoß
Und meine Arme umloderten ihn.
Nie schürte sich so mein Blut zu Bränden,
Gab mein Leben hin seinen Händen,
Und er hob mich aus schwerem Dämmerweh.
Und alle Sonnen sangen Feuerlieder
Und meine Glieder
Glichen
Irrgewordene Lilien.
Både språkligt och innehållsmässigt är dikten typisk för hennes tidiga poesi. Verslängden är oregelbunden och det finns ingen strofindelning. Visserligen använder hon sig av slutrim, men också här är oregelbundenheten stor. Bildspråket är färgsprakande och fullt av irrationella inslag: Wie eine Sommernacht sank mein Kopf blutschwarz auf seinen Schoß, Und alle Sonnen sangen Feuerlieder.
Huvudinnehållet i dikten är ovedersägligt den erotiska kärleken, men man kan också se religiösa motiv invävda i den. Diktens namn ”Eros” är ju namnet på en gud. Och i orden Lag vor seinen Knien und klagte Eros meine Sehnsucht ligger det något av en religiös tillbedjan. Ett annat ställe i dikten som kan tolkas religiöst är Gab mein Leben hin seinen Händen, und er hob mich aus schwerem Dämmerweh; en högre makts handlande med en människa.
Den andra diktsamlingen ”Der siebente Tag” (1905) är mera dämpad och inåtvänd, mindre lidelsefull. Hon börjar finna en egen stil med fasta metaforer och bilder, som till exempel stjärnan och ängeln. De symboliska färgerna, blått och guld, börjar också spela sin roll. De religiösa motiven får större plats och ofta kretsar dikternas innehåll kring tanken på enheten mellan Gud och människa. Hon uttrycker också sitt främlignsskap i denna tid, sin känsla av ensamhet. Hon är emellertid stolt över sitt judiska ursprung och hon upplever sig som ett språkrör för en svunnen värld, en svunnen tid; ett Guds språkrör.
Formellt börjar hennes dikter få fastare byggnad: två-, tre- eller fyraradig versgrupper med fritt vandrande rim. Varje versgrupp blir till en självständig följd av växlande bilder som svävar mellan verkligt och overkligt. Dessa rader av bilder hålls samman genom klangeffekter. Dikten ”Unser Liebeslied” får här representera samlingen.
Laß die kleinen Sterne stehn,
Lenzseits winken junge Matten
Meiner Welten, die nichts wissen vom Geschehn.
Und wir wollen unter Pinien
Heimlich beide umschlungen gehn,
In die blaue Allmacht sehn.
Zwischen Garben
Und Schilfrohrruten
Steigen Schlummer auf aus Farben.
Und von roten Abendlinien
Blicken Marmorfresken
Und verzückte Arabesken
Den andra strofen uppfattar jag som diktens kärna. Genom kärleken (wir wollen unter Pinien heimlich beide umschlungen gehn) kan människan nå fram till det gudomliga (die blaue Allmacht). I första strofen möter vi stjärnan igen. Vad die kleinen Sterne står för är jag osäker på. Kanske menar hon stjärnor som inte är riktigt ”äkta”, stjärnor som man inte ska låta sig föras på avvägar bort från det gudomliga av. I samma strof uttrycker hon också sitt främlingskap i denna värld: Meiner Welten, die nichts wissen vom Geschehn.
Vad gäller själva uppbyggnaden är dikten ganska typisk för samlingen: Treradiga versgrupper med oregelbunden rimflätning. Versraderna är sammanhållna genom allitteration (auf aus, Sterne stehn) och andra klangeffekter (Schilfrohr- […] Marmor, umschlungen […] Schlummer).
Nästa samling dikter som hon gav ut var ”Meine Wunder” (1911). Många av dikterna här har stora likheter med böner eller psalmer. Den religiösa grundtonen i hennes poesi blir ännu mer urskiljbar än tidigare. Innehållet blir mera allmängiltigt, mindre subjektivt. Huvudmotiven här är hennes känsla av utanförskap i världen, lidandet och längtan efter försoning med Gud.
1913 kom diktsamlingen ”Hebräische Balladen” ut. Fyra av dessa ballader återfinns i ”Der siebente Tag” och fyra är från ”Meine Wunder” och de övriga sex är nytillskott. Dikterna här är personliga tolkningar av berättelser och gestalter ur Bibeln. Mycket av bildspråket har sitt ursprung där, men hon använder det på ett nyskapande sätt. Från den hebreisk-orientaliska formtraditionen har hon hämtat den parataktiska bild-, klang- och satsradningen, rimlekarna, bildförskjutningarna och cirkelformen. ”Hebräische Balladen” betraktas som en höjdpunkt i hennes verk; dikterna har befriats från det subjektivt begränsade och fått en universell räckvidd.
Jag tar här upp dikten ”Versöhnung” som finns både i ”Meine Wunder” och ”Hebräische Balladen”.
Es wird en großer Stern in meinen Schoß fallen…
Wir wollen wachen die Nacht,
In den Sprachen beten,
Die wie Harfen eingeschnitten sind.
Wir wollen uns versöhnen die Nacht –
So viel Gott strömt über.
Kinder sind unsere Herzen,
Die möchten ruhen müdesüß.
Und unsere Lippen wollen sich küssen,
Was zagst du?
Grenzt nicht mein Herz an deins –
Immer färbt dien Blut meine Wangen rot.
Wir wollen uns versöhnen die Nacht,
Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht.
Es wird ein großer Stern in meinen Schoß fallen.
I hennes prosaverk ”Das Hebräerland” dyker denna dikt upp under titeln ”Der Versöhnungstag” och dikten ansluter sig mycket nära till den judiska försoningsfestens ritual.
I andra strofen talar hon om bönen (som är ett viktigt inslag i försoningsfesten): In den Sprachen beten, die wie Harfen eingeschnitten sind. Denna metafor kan förklaras med hjälp av ett ställe i hennes prosaskrift ”Der Malik”, där det framgår att hon syftar på de hebreiska bokstäverna: Alltså bön på hebreiska, det heliga språket. Stjärnan finns med även i denna dikt och symboliserar här denna gudomliga kärlek och befrielsen från dödens makt. Wenn wir uns herzen, sterben wir nicht. Och i kärleken är våra hjärtan barn: Kinder sind unsere Herzen och barnet lever ju för henne ännu i paradiset, i direkt kontakt med Gud.
Dikten börjar och slutar med samma mening. Denna cirkelform griper tillbaka på en hebreisk-orientalisk stiltradition och får här illustrera själva försoningstanken. Liksom i de flesta andra av sina dikter utnyttjar hon här olika klangeffekter som exempelvis allitteration (Wir wollen wachen) och assonans (müdesüß).
För att inte ge en alltför ensidig bild av ”Hebräische Balladen” tar jag kort upp också en annan dikt ur samlingen. Jag har valt dikten om Bibelns Rut.
Und du suchst mich vor den Hecken.
Ich höre deine Schritte seufzen
Und meine Augen sind schwere dunkle Tropfen.
In meiner Seele blühen süß deine Blicke
Und füllen sich,
Wenn meine Augen in den Schlaf wandeln.
Am Brunnen meiner Heimat
Steht ein Engel,
Der singt das Lied meiner Liebe,
Der singt das Lied Ruths.
Denna dikt har mer direkt anknytning till Bibeln än den föregående, men som i alla sina dikter med bibliska motiv ger hon sin helt personliga tolkning. Man kan i den här dikten tala om identifikation. Else Lasker-Schüler är Ruth. Der singt das Lied meiner Liebe, der singt das Lied Ruths.
I prosaboken ”Konzert” (1932) finns också ett mindre antal dikter. De är fyllda av en svårmodig gudslängtan och rop efter en avlägsen Gud. Språket och bilderna är enklare än tidigare och stroferna fastare till sin uppbyggnad.
Som exempel tar jag här bara upp första strofen ur dikten ”Aus der Ferne”.
Die Welt, aus der ich lange mich entwand,
Ruht kahl, von Glut entlaubt, in dunkler Hand;
Die Heimat fremd, die ich mit Liebe überhäufte,
Aus der ich lebend in die Himmel reifte.
Formen är här fast (parvisa rim) och bildspråket är dämpat jämfört med tidigare dikter. Dessa rader utstrålar en stilla längtan bort från världen (Die Welt, aus der ich lange mich entwand), en längtan till den andra sidan (Aus der ich lebend in die Himmel reifte).
Hennes sista diktsamling ”Mein blaues Klavier” (1943) kom ut under hennes Jerusalemstid. Liksom i ”Konzert” präglas dikterna här av världsfrånvändhet och hinsideslängtan. Hon klagar över en förråad värld, en hård och omänsklig tid. Dödsskräck och dödslängtan blandar sig med varandra, men starkast framstår, som så många gånger förr, hennes längtan efter försoning mellan människa och Gud.
Hon använder samma bilder som tidigare, men i mycket sparsammare omfattning. Dessa vinner därigenom ofta i kraft och uttrycksfullhet. Allt eventuellt överflödigt är borta. Kvar finns en form som är ett med innehållet. Den dikt ur denna samling som jag har tänkt behandla här, bär samma namn som denna.
Ich habe zu Hause ein blaues Klavier
Und kenne doch keine Note.
Es steht im Dunkel der Kellertür,
Seitdem die Welt verrohte.
Es spielten Sternenhände vier
– Die Mondfrau sang im Boote –
Nun tanzen die Ratten im Geklirr.
Zerbrochen ist die Klaviatür…
Ich beweine die blaue Tote.
Ach liebe Engel öffnet mir
– Ich aß vom bitteren Brote –
Mir lebend schon die Himmelstür –
Auch wider dem Verbote.
Dikten återger en djup smärta över en brutaliserad värld, en värld som missförstått och krossat hennes poesis ”blaue Klavier”. Den blåa färgen står för det gudomliga i hennes diktning; hon var ju ett Guds sändebud. Dikten visar också hennes känsla av ensamhet och förlorad kärlek: Es spielten Sternenhände vier. Fyra händer – två älskande. Nun tanzen die Ratten im Geklirr. Hennes kärlekspoesi är besudlad och nertrampad.
Sista strofen är en bön om att få lämna denna värld med alla dess plågor, Ich aß vom bitteren Brote, och förena sig med Gud.
Formellt är dikten sammanhållen genom varannanradsrim med ett markant brott vid Nun tanzen die Ratten im Geklirr. Det understryker kontrasten mellan den tidigare harmonin och den nuvarande disharmonin. Kontrasten skärps ytterligare genom att de harmonisk å-ljuden i Die Mondfrau sang im Boote ställs mot de vassa och taggiga ljuden i raden efter.
Symbolerna känner vi igen från hennes tidigare dikter; stjärnan, ängeln och den blåa färgen, som alla på något sätt anknyter till det gudomliga.
Jag låter första strofen i dikten ”Herbst” i hennes sista diktsamling få avsluta min presentation av Else Lasker-Schülers lyrik.
Ich pflückte mir am Weg das letzte Tausendschön…..
Es kam ein Engel mir mein Totenkleid zu nähen –
Denn ích muß andere Welten weiter tragen.