Först av allt vill jag tacka er som deltagit i samtalet kring ordet ”sentimental” under gårdagens rubrik ”Semantiskt talko”. För att inte allt ska rinna ut i sanden, så försöker jag göra en sammanställning av huvudtankarna här:
Först en definition från en engelsk etymologisk ordbok: A vogue word with wide application mid-18c., commonly “a thought colored by or proceeding from emotion” (1762), especially as expressed in literature or art. The 17c. sense is preserved in phrases such as my sentiments exactly. At first without pejorative connotations; meaning “having too much sentiment” had emerged by 1793 (sentimentalist).
Varför har ”sentimental” blivit ett ord med pejorativ laddning?
Den socio-ekonomiska ställningen har betydelse för vad man kan/kunde vara sentimental om: Det är/var lättare att längta tillbaka till gångna tiderna om förhållandena under de gångna tiderna inte var alltför knapra och svåra – fast ibland kan man ändå vara sentimental/skriva sentimentalt om lidanden och svåra tider.
Realismens förhållande till begreppet ”sentimental” – var det under denna epok den negativa klangen föddes?
Hur förhåller sig materialismens och industrialismens idéer och praktik till känslouttryck och går det möjligen att i dessa spåra uppkomsten av den negativa klangen i ordet ”sentimental”?
Har det samhälle vi lever i idag har behov av att få kontroll över starka känslor genom att döma ut vissa av dessa som sentimentalitet?
Kan sentimentalitet ha med känslomässigt hyckleri att göra?
Sentimentalitet är besläktat med nostalgi.
Vad betyder "sentimental" i den gamla jazzhiten ”Sentimental Journey”?
Är sentimentalitet en längtan efter det som var eller snarare efter hur något kunde ha varit?
Det råder ett slags motsatsförhållande mellan begreppen ”sentimental” och ”rationell”.
Vi är alla sentimentala – det är en ”obotlig farsot” som följer oss genom livet. Det går inte att frigöra sig ifrån den.
I denna sammanfattning saknas det naturligtvis en del och kanske har jag någonstans snedvridit någons tanke – i så fall ber jag er att rätta mig.
Under diskussionen kom det också upp ett förslag om ett annat ord vi skulle kunna undersöka, nämligen ordet ”tolerans”. Jag tänker ta upp det inom den närmaste veckan, så den som vill kan börja fundera. Samtalet om ”sentimental” behöver inte ses som avslutat – fyll gärna i med sådant ni tycker saknas. Än en gång: Tack till er som medverkat!
Hmm. Tore Janson skrev om de fyra kroppsvätskorna (svart galla etc) i sin bok ’Latin’ och tog upp sånt som melankoli. Undrar om han skrev även om sentimentalitet? Ska tjuvkolla när jag kommer hem…
Aron: Är detta möjligen (också) ett förtäckt förslag på att vi skulle kunna dissekera ordet ”melankoli” vid något tillfälle under rubriken ”Semantiskt talko”?
Schillers essä om skillnaden mellan ”naiv och sentimental diktning” är en klassiker, som jag dock har allt för luddiga minnen av för att säga något vettigt om. Någon som minns bättre?
Sterne (både Diderots och Nietzsches favoritförfattare…) använder ”sentimental” som positivt begrepp, i Tristram Shandy och (förstås) A Sentimental Journey. Vid denna tid var ju känslosamhet något nytt inom litteraturen, men efter ett par decennier hade väl den trenden vuxit tillräckligt lavinartat för att provocera fram en backlash, tänker jag mig.
”Är sentimentalitet en längtan efter det som var eller snarare efter hur något kunde ha varit?” — det förstnämnda tänker jag mig, i normalt svenskt språkbruk. Men i båda fallen handlar det om att det förflutna per definition är förlorat, ”temps perdu”. Vilket är därmed sentimentalitetens förhållande till elegin?
Malte: Om ”naiv och sentimental diktning” kan man väl kort säga att den naive diktaren lever i samklang med det ursprungliga eller naturen medan den sentimentale diktaren är medveten om ”förlusten av paradiset” eller av sambandet mellan konst och natur. Den sentimentale diktaren är den moderna människan som strävar efter något som egentligen inte går att uppnå -nämligen ett återställande av enheten mellan konst och natur – och det är han/hon medveten om.
Detta i all korthet, kanske vill någon utvidga detta…
PS Angående förhållandet mellan elegi och sentimentalitet så tycker jag rent spontant att elegin är ärligare än sentimentaliteten. Tja…
Ja, jag tycker att ’känslornas historia’, eller vad man nu ska kalla det hela, är väldigt intressant. När uppfinner man begrepp som hybris, sentimentalitet, samvete, moral, avundsjuka, melankoli etc.
Hemma i bokhyllan (liten, men naggande god) står också ’Känsla och estetik’, en skrift med professorsföreläsningar från Dramatiska institutet under hösten 2001-våren 2002. En hel del intressant just om detta, med Peter Englund som redaktör. Återkommer med citat.
Aron: Jag hoppas att det kommer någon hit som vet något närmare om denna historiska aspekt – när uppfanns de här begreppen?
När jag läser din kommenter så fastnar min blick på ordet ”samvete” – jag undrar om inte det vore något att analysera gemensamt…
Jag ser fram emot citaten.
Schillers uppsats som trycktes i Die Horen hade också en liten baktanke, nämligen att stödja Goethe som just blivit ganska kritiserad för sina romerska elegier (som innehåller en för den tiden rätt frispråkig skildring av en erotisk romans). Schiller skiljer alltså på två sorters diktare, de naiva och de sentimentala.
Till den förra gruppen, som själv är natur, ska underförstått Goethe höra:
”Von den Kritikern, den eigentlichen Zaunhütern des Geschmacks, werden sie als Grenzstörer gehasst, die man lieber unterdrücken möchte”
Medan Schiller anser sig själv tillhöra den sentimentala skaran, den som söker bli till ”die Zeugen und als die Rächer der Natur”, nämligen då de ständigt söker den förlorade naturen.