I Westdeutscher Rundfunk (jag tror det är den kanalen i alla fall) i tysk TV finns det ett program som visar om nyhetsprogram som ursprungligen visades för 20 eller 30 år sedan. Det är alltid rätt datum, men året är ett helt annat. Förfaringssättet ger rätt intressanta effekter och man får upp ögonen för tidens gång och förändringarna i samhället.
I början av 1980-talet var jag under ett år utlandslektor i Greifswald i dåvarande DDR. Under tiden jag levde där förde jag dagbok ganska regelbundet och med en viss intensitet. De här anteckningarna hittade jag under dagens datum för tjugotre år sedan:
13.5 1982
Jag får inte leva som om jag redan hade allt detta bakom mig! Varför tiger jag så ofta, varför kämpar jag inte längre? Jag får inte reducera det här året till en ”intressant erfarenhet”. Det finns människor som för alltid lever under det här trycket, som aldrig kommer att komma ut.
Hur är det möjligt att jag varje gång jag lämnar det här landet, om så bara för en dag, börjar glömma det och nästan inte kan tro att det verkligen finns något sådant?
Min dagbok har nästan kommit att bli löjligt viktig för mig. Sedan Jan gav upp och lämnade DDR i mars har jag ingen som jag kan dela min erfarenheter här med. Med östtyskarna måste jag alltid se upp så att jag inte råkar berätta något om den ene för den andre, för man vet ju aldrig. Och när jag berättar om det här landet för människor i Väst så blir mycket inte trott eller i alla fall uppfattat som överdrifter. Kan man över huvud taget berätta för någon om det här landet, hur det verkligen är? Kommer jag själv att i framtiden tro på det som står här?
Mycket intressant inlägg! Jag är väldigt nyfiken vad du har gjort för erfarenheter då, alltså konkreta exempel. Jag menar, jag var visserligen ännu ett barn för 23 år sedan, men jag är ju uppvuxen i DDR. Därför skulle jag vara mycket intresserat av att höra, vad du har att berätta om den tiden…
Barbara: Det var en stor fråga. Var ska jag börja? Kanske ska jag göra ett nytt inlägg om någon dag, men lite kan jag ta upp här: Jag undervisade i svenska i vid universitet i Greifswald 1981-82. Under hela denna tid var det förbjudet för studenterna som jag hade i mina undervisningsgrupper att ha några som helst personliga kontakter med mig, vilket egentligen hade varit naturligt eftersom jag var i deras ålder. Jag lärde mig att gå hemliga vägar – vi träffades i skogen eller i någon by på landet, men det kändes alltid oroligt, eftersom det innebar stora risker för dem och det kunde jag ju knappast blunda för. Andra lärare beskrev mig som en ”spion från kapitalismen” när de ”informerade” studenterna om mig. Etc etc
Mycket intressant läsning! Det är alltid så svårt att föreställa sig för hur det såg ut i östblocket…
Vilken underbar idé! Det vore väldigt intressant att få läsa mer ur din dåvarande dagbok där, men jag antar att du kanske skrev för hand i en bok? Då är du kanske inte så lockad av att sitta och skriva av den… Men jag tror du skulle få uppskattande läsare.
Susanne: Jag ska fundera på hur jag kan göra – dagboken som helhet är skriven för hand, men jag har ställt samman delar av den på tyska för en publicering i en liten tidskrift för sex-sju år sedan. Efter det har jag skrivit ut samma urval av dagbogsanteckningar på svenska och försökt få det publicerat, men hittills utan framgång. Eventuellt skulle jag kunna publicera delar av detta urval i bloggen.