Den här veckan är Erika Riemann på Kamtjatka, den stora halvön öster om Sibirien. Hon är inbjuden dit av en grupp studenter som på eget initiativ översatt hennes bok ”Die Schleife an Stalins Bart” till ryska. Boken handlar om Erika Riemanns tid i stalinistiska fängelser mellan 1946 och 1954. Hon fängslades som fjortonåring för att hon ritat en rosett på Stalins mustasch på porträttet i skolan med sitt läppstift. Hon dömdes till tio års straffläger i Sibirien, men kom aldrig dit utan hamnade i stället i fängelser och koncentrationsläger i Östtyskland: Bautzen, Sachsenhausen, Oranienburg och flera andra. Under december och januari översatte jag hennes bok och hon var på besök här i Vänersborg i mitten av januari för att hjälpa mig med en del översättningsproblem. Jag reste under våren till Bautzen (tillsammans med Agnes) för att i verkligheten se ett av fängelserna hon satt i. Nu ska hennes bok bli film också, berättade hon när hon ringde mig för någon vecka sedan. Och på hemvägen från Kamtjatka ska hon på audiens hos Putin – det är något jag har svårt att föreställa mig. Han har ju på intet sätt avsvurit sig det ideologiska släktskapet med den regim som är ansvarig för allt hon utsattes för… De flesta av studenterna hon är på besök hos där på Kamtjatka är för övrigt ättlingar till hennes olyckskamrater. Andra läger, men samma system.
Här är ett kort utdrag ur ”Die Schleife an Stalins Bart”:
”Boskapsvagnarna väntar redan på oss. Jag vet inte vilket som är värst, okända eller kända fasor. Skräcken från hitresan vaknar igen. Jag inbillar mig att jag känner stanken från fisktunnorna igen och mina fötter blir blytunga. Jag vill inte in där! Men från både höger och vänster slår man nu in på oss med påkar och gevärskolvar. Med hugg och slag och hetsande ”Davai, davai” sätter man fart på oss.
Jag är bland de första och jag kämpar mig den här gången fram till en plats nära en av luftspringorna. Det blir min enda tröst under de kommande åtta dagarna. Kvalmig hetta om dagen, iskyla om natten, tryckande tystnad, när tåget blir stående i ett ingenmansland mellan A och B, stånkandet och skramlandet, när vi sätter oss i rörelse igen – allt detta försöker jag att sova mig bort ifrån. För det mesta är det bara ett slags vegeterande eller halvslummer, som avbryts av gråtrista drömmar eller av att dörrarna skjuts upp med ett dån, när nya tunnor ska lastas av eller på.
Också den här transporten når någon gång sitt mål.
Kvinnofängelset i Bautzen, som också kallas Gula Eländet, tar emot oss innanför sina murar.
Jag har försjunkit i ett slags halvdvala. Jag vet inte hur vi kom hit från stationen och egentligen intresserar det mig inte heller. Om platsen där man håller oss fångna heter Bautzen eller Torgau eller något annat, det kan verkligen göra detsamma.”
