Jag kommer att tänka på Fabrizio de Andrè och hans sånger igen. Den senaste de Andrè-länken jag satte in här var: Pier Paolo Pasolini in memoriam. Sången ”Andrea” som jag har i tankarna nu, hör till dem som jag tillbringade min italienska ungdom med.
Andrea
Andrea s’è perso, s’è perso e non sa tornare
Andrea aveva un amore
riccioli neri
Andrea aveva un dolore
riccioli neri.
C’era scritto sul foglio ch’era morto
sulla bandiera
c’era scritto e la firma era d’oro
era firma di re
ucciso sui monti
di Trento
dalla mitraglia.
Occhi di bosco
contadino del regno
profilo francese
occhi di bosco
soldato del regno
profilo francese
e Andrea ha perso, ha perso l’amore
la perla più rara
e Andrea ha in bocca, in bocca un dolore
la perla più scura.
Andrea raccoglieva, raccoglieva violette
ai bordi del pozzo
Andrea gettava riccioli neri
nel cerchio del pozzo
il secchio gli disse, gli disse "Signore,
il pozzo è profondo
più fondo del fondo degli occhi
della notte del pianto".
Lui disse "Mi basta, mi basta che sia
più profondo di me".
Jag försöksöversätter ett litet stycke mot slutet utan något som helst anspråk på att det ska bli annat en lite begripligt för den som inte förstår den italienska texten:
och Andrea har mist, har mist kärleken
den raraste pärlan
och i munnen, i munnen bär Andrea en smärta
den mörkaste pärlan
PS Andrea är alltså ett mansnamn på italienska.
Här kan ni lyssna på den.
PS Jag drar mig tillbaka härifrån för några dagar, men någonstans i början av nästa vecka dyker jag upp igen.
Kul med Fabrizio De André! Jag hörde hans sånger på 70-talet. Det var en italiensk student som sjöng en massa sånger en kväll i Rögle Kloster. Den jag älskade var Bocca de Rosa. Först långt senare fick jag veta att det var en av Fabrizio De Andrés mest berömda. Och förra året hittade min dotter den på nätet, så vi kunde lyssna. Jag kan inte italienska men älskar ”soundet”.
Nu har jag lyssnat på Andrea också. Tack!
Kristina