I oktober förra året strök jag tillsammans med min numera nästan triestinska dotter omkring bland de små bokborden på Piazza Garibaldi i Trieste. Nästan genast fick jag syn på en ganska tunn bok med ett omslag i blyblått och grått föreställande en avflagnad husfasad under ett smått äventyrligt toppigt tak. ”Storie dell’Ottavo Distretto” heter boken och den är skriven av tvillingbröderna Giorgio och Nicola Pressburger, slovakiska judar födda 1937 i Budapest, döda med årtionden mellan sig, ett tidsavstånd som gjorde saknaden hos den överlevande brodern Giorgio lång. 1956 flydda de från det kommunistiska Ungern och slog sig ner i Italien och bodde undan för undan i olika städer där. Nicola dog i Milano men är begraven på den judiska begravningsplatsen i Trieste och Giorgio levde i staden under många år och kom att bli en känd triestinsk kulturpersonlighet och har som brodern sin grav där. Trieste blev för honom förbindelsen bakåt med det Centraleuropa han förlorat; dessutom är Trieste en stad med ett inneboende judiskt element, vi behöver bara tänka på Italo Svevo eller kanske ännu intensivare på poeten Umberto Saba och det gamla judiska kvarteret i närheten av Piazza Cavana, en gång ett kvarter för sjömän, judar och prostituerade. I prosaverket ”Ricordi, racconti” (Minnen, berättelser) finns också en samling noveller under titeln ”Gli ebrei” (Judarna), där inte minst novellen ”Il Ghetto di Trieste” har ett anslag som liknar det i historierna i den här boken. Men det finns också trådar som löper mellan bröderna Pressburgers berättelser och Isaac Babels ”Berättelser från Odessa”. Babel sa en gång att han praktiserade en ny stil, att han var en ”mästare i tystnadens genre” och helt säkert gömmer bröderna Pressburgers texter även de på mycket som ligger bortom det utsagda, men kanske liknar de honom mer i själva berättandet, i skildringarna av miljöer och märkliga personligheter, och kontrasterna mellan det färgstarka och det dova. Om Babels historier tänkte jag en gång så här: ”Av och till är det frodigt och livligt och gestalterna far omkring som ollonborrar i en Chagallsk himmel, men så kastar Babel plötsligt en svart säck över det hela och läsaren vinglar liksom till.” Något sådant kan också gälla för historierna om det åttonde distriktet i Budapest som vi har framför oss här.

Låt oss nu ta en titt på platsen där allting utspelar sig, detta det åttonde distriktet i Budapest är ju på sätt och vis bokens huvudperson. Stadsdelen befinner sig på Pest-sidan, den närmaste bron över Donau är Petőfi hid och den del av ringvägen som bär namnet József körút utgör stadsdelens västflank. Som nöjesflanör undvek man fram till ganska nyligen denna del av Budapest, men min ungerska väninna säger att distriktet idag till stor del är ”sanerat”, fast ”lite skumt är det allt ännu i vissa gränder”, tillägger hon och kastar en menande blick på mig. I bokens inledning kan man läsa att ”en turist som har som mål att bese Budapests sevärdheter bara kan hamna i de här kvarteren av misstag”. Ändå projekterades stadsdelen under 1800-talets senare del som ett välordnat och behagligt område för borgerskapet, men utvecklingen blev en annan än den tänkta och mycket snart var det åttonde distriktet befolkat av judiska småkrämare och lumphandlare och av fattiga zigenska mångsysslare och där fanns varken några aktningsvärda monument eller leende bostadskvarter. Här samexisterade en myllrande livaktig handel med ”ett liv i lidande, smärta och misär”. Och antisemitismen finns här ständigt, under vissa tider lömskt smygande, under nazismen öppen och brutal, men också under stalinismen.

Bokens tio berättelser rör sig genom gränderna, längs gatorna och över torgen, inte minst Teleki, där handeln sjuder och frambringar de dunklaste blomster, in i synagogan, in i lägenheterna av vilka en del är trånga och mörka. Människorna som befolkar boken kliver ibland från en historia till en annan, hur ofta möter vi till exempel inte den överdådigt tjocka och gränslöst företagsamma Selma Grün? Och ja, det är hon som en gång säger: ”Den bästa medicinen är döden.” Vi får tro att de här gestalterna är avbildningar av släktingar, vänner, bekanta och till hälften obekanta människor från bröderna Pressburgers barndom och tidiga ungdom.

Bröderna Pressburger är födda 1937 så deras barndom är märkt av en tilltagande antisemitism, av nazismens allt hårdare grepp, vänner och släktingar försvinner. Ofta beskrivs detta bara indirekt till exempel genom en viss sorts förskjutningar i de närmast rituella besöken hos släktingarna om söndagförmiddagarna. Barnen i familjen brukade gå med hälsningar från familj till familj, gata upp och gata ner, genom släkten. När tvillingarna var mycket små, kanske fyra eller fem år gamla, var det nära mellan släktingarna och de flesta bodde mycket trångt i små skamfilade mörka lägenheter. Efter kriget, efter holocaust, hade avstånden blivit större för att det var så få kvar i livet. Samtidigt hade en del av de kvarvarandes lägenheter blivit större: ”Också vår bostad var större och ljusare än den vi hade tidigare.”

Berättelsen ”Templet” är ett mästerverk, nej, inte det enda i den här tunna boken, men det är ovanligt mäktigt genom hur djärvt, hur tragiskt djärvt, det rör sig mellan de sorglösaste ljusa lekfullheter och den mörkaste hopplöshet, den första barndomens glada upptåg nedsänkta i bottenlös evig sorg. I början ser vi en liten pojke gå in i synagogan. Vi får vara med om hur han både fascineras och skräms, på ett lustfyllt sätt skräms, av ritualerna där inne. Han är fem år. Han tänker då eller kanske formulerar minnet långt senare det så här: ”Ja, detta marknadsjudarnas tempel hade något av det himmelska Templet, av Salomos tempel, det judiska folkets eviga skatt.” Han tittar på männen som rytmiskt gungar i bön ”sökande en extas som aldrig kommer”. Men för honom och de andra barnen var det bästa med templet att de fritt kunde leka där mellan och under bänkarna, att de vuxnas tillsägelser alltid tedde sig så milda som om allt var tillåtet, vilket å andra sidan inte betydde att man gjorde detta allt. I templet fanns hos barnen eller hos den här pojken den högtidliga glädje som tillhör den som utforskar mysterier. Men 1944 upphör allt detta. En dag förs kvarterets barn till synagogan som till ett slags exil. Föräldrarna får inte följa med och barnen tvingas in i ett liv i något helt okänt. Ett par vuxna håller uppsikt över dem, bland andra rabbinen, barnen sover på madrasser på golvet och äter soppa av bönor eller kål, ibland finns det larver i soppan. Var och en känner sig ensam och övergiven, ingen orkar stödja någon annan. Månaderna går och barnen fortsätter att vara instängda och blir alltmer vanvårdade, de magrar, uträttar sina behov på golvet, de är fulla med löss och sover där de råkar ramla ihop. De vuxnas ord har ingen makt över dem, apatin breder ut sig. Till slut finns det inte ens vatten och efter tre dagar utan vatten släpps de plötsligt ut i vinterkylan, det är februari 1945. Ute faller bomberna och en faller alldeles intill synagogan och många av barnen dödas. Decennier senare återkommer berättelsens huvudperson till synagogan. Han stiger in och strupen snörs samman: ”Den outgrundliga arkitekturen från förr är borta, som om alla de många judarnas försvinnande också utplånat teglet och stenarna. Platsen för de heliga sammankomsterna hade stelnat, bleknat, förkommit.”

Inne bland bokens sidor finns den vackra och liksom sorglöst sorgsna berättelsen om Ilona Weiss, som en gång var kvarterets skönhet men som i kapitlets nutid är en gammal dam med ett hår som blivit mycket skört av alla färgningar och benen har förlorat sin härligt fylliga ”kurvatur”, men hon sjunger ännu i barerna, rösten har blivit hes av alla livets cigaretter, inte sällan sjunger hon sången: ”Jag har inga vackra minnen med dig…” Hon sjunger den också med och för en av bröderna Pressburger, vi vet aldrig vilken broder som vid det ena eller andra tillfället har ordet och det är något särskilt med detta. Ilona var älskad eller beundrad av många, men förälskade sig nog aldrig i någon. Mannen hon gifte sig med hade ingenting som kvinnor enligt våra föreställningar brukar dras till, han var inte vacker, saknade charm, han var sjuklig, men han tog sig fram ganska bra som skräddare på landet. Hustru och barn hade han förlorat till koncentrationslägren. Hans stora fråga förblev: Varför de, men inte han? När han efter tjugo år med Ilona dog av sin ständiga hosta förskaffade hon honom en riktigt fin grav nära ingången till den judiska begravningsplatsen och Ilona fortsätter att vilja vara vacker och hon färgar varje vecka håret i en blekröd ton.

I det åttonde distriktet under tiden som boken skildrar är tuberkulosen en sjukdom som särskilt ofta drabbar unga människor. Rädslan är stor och metoderna att på de tidigare stadierna dölja sjukdomen är många. Franja, kallad Räven, anar den som ung hos fästmannen, ”en lukt av kamfer och sjukhus” håller henne tillbaka, fast bara lite, men så hostar han en dag upp en flod av blod över ett festligt dukat bord och deras historia är slut. Han dör och Franjas liv fortsätter genom bottenlöst elände och tillfälliga mirakler och på ett ställe säger författaren: ”Detta – och mycket annat och långt hemskare, när det gällde Franja – stod skrivet i ödets bok.” Och Franja var förresten en släkting till författaren och när han många år senare besöker hennes grav störtar en räv upp ur den för ”den arma judiska begravningsplatsen har lämnats i fullständig vanvård. I gravarna har vilda djur sina bon.”

Under läsningen av de här berättelserna kan det hända att man som läsare stöter på en person som man i den ena historien bara ser utifrån, men som i en annan blir till den inifrån sig själv talande huvudpersonen. Robert Leuchtner är en så kallad ”drabbad” och bara en enda gång i livet lyckas han tala så att andra förstår vad han säger. Detta varar i en halvtimme. Han vill en gång sjunga ”A jiddische Mame” för sin mor, men det blir för svårt. ”Alla förebrår mig alltid för att det inte går att förstå vad jag säger och att det när jag talar bara hörs ett fult mumlande.” Och han tänker med rädsla på den mörka cirkel han allt oftare ser på väggarna eller ovanför tabernaklet.

Här och där faller ett strålande ljus in i människornas krets i det åttonde distriktet och allt är för en stund eller längre oerhört lätt och lyckosamt, nästan himmelskt, men så tilltar med ens tillvarons andra röst i styrka. ”Det goda och det onda går alltid sida vid sida, de är tvillingbröder som oskiljaktiga vandrar tillsammans till Messias’ stora dag och även då förblir de kanske förenade.” Och Aron Schreiber, syssling till bröderna Pressburger, återvänder efter svår tortyr och år av flykt från plats till plats till det åttonde distriktet och han säger en gång till en av bröderna: ”Livet är som Rákóczy, gatan här, i början har vi teatern, i mitten sjukhuset, på slutet begravningsplatsen.”

Den sista berättelsen, ”Natan”, är en svindlande uppenbarelse, bortom det fattbara. Natan är en mager, blek och sjuklig man som lever mycket ensam under enkla förhållanden. Han sysslar med omutlig flit med bokföring för ett ganska stort företag. Hans liv är tomt och enahanda. Men så börjar saker hända och efter en rad metamorfoser får han genom en rabbin i Venedig en vink om att han borde lära sig hebreiska och läsa de heliga skrifterna. Och med denna läsning strömmar det nya in, portarna öppnar sig. Natan stiger och stiger genom texterna och befinner sig plötsligt utanför tiden bland änglar och heliga rabbiner och han ställer frågor han inte får ställa, men han ställer dem ändå, han ställer frågor om sitt folks måttlösa lidande. Ett skälvande crescendo tar fart och han möter judarna från det åttonde distriktet som förintats i gaskamrarna, han möter dem klädda i vita högtidskläder. Darrande hälsar Natan dem var och en för sig. Han möter förfäderna, hans ser släktled passera framför sig. Tid går in i evighet.

Och kapitlets berättare får sedan som avslutning höra Natans ord om att de som mördats i lägren och gaskamrarna kommer att få ett nytt liv i frid och visdom också i det åttonde distriktet, där magnifika hus kommer att vara omgivna av underbara trädgårdar och människorna kommer att leva i lycka, välstånd och sämja. Och berättaren säger: ”Detta sa Natan till mig. Och jag kan inte tvivla på hans ord.”

Muggia den 19 april 2023

The post Storie dell’Ottavo Distretto: Giorgio e Nicola Pressburger first appeared on Bodil Zalesky.

Ja, och idag tog vi ett krafttag för att komma upp någorlunda tidigt. Det är söndag och vi ville till Hrelić och Hrelić är en het plats som nästan helt saknar skugga och vatten. Vi var redan lite svettiga efter vandringen längs nasip men stärkte oss med kaffe och Miki fick köpt vatten.

Medan vi satt där och samlade oss inför strövandet över det heta grus- och lerfältet med alla de märkliga sakerna kom den vanliga zigenska blåsorkestern in bland borden och liksom pressade sitt musikaliska erbjudande över allt och alla tills barägarinnan körde iväg dem medan hon ursäktade sig till gästerna som brummade mot henne.

Och så var vi ute i hettan och provade kläder, plockade bland saker och jag köpte ett kilo mycket fina tomater för en euro. Nej, Federico köpte till sist inte den där färgglada jackan.

Efter ett tag, någon timme kanske, blev det för hett och tröttsamt för Miki så han och jag slog oss ner i skuggan på ena sidan av en bar. Jag hittade en låda att sitta på och Miki hade sitt vatten i skålen som vi fick till skänks av en man på nasip.

Sedan satt eller låg vi två där och slappade i väntan på att de båda tappra kämparna skulle dra ytterligare några varv.

Vi avslutade det hela med en måltid i en av ”restaurangerna”: langos (denna ungerska specialitet som är ganska ny här och heter pogača) och korvar och öl och vatten. På hemvägen tog vi bussen till spårvagnen så vi slapp hettan på nasip. När vi kom hem var det dags för eftermiddagsvila.

The post Het dag på Hrelić first appeared on Bodil Zalesky.

Och kvällen rann iväg och vi gick i sakta mak hemåt, satt uppe en stund till och så blev det natt, tyckte vi och det blev sovdags.

Morgonen var solig och vacker. Vi åt vår frukost och gick sedan en av rundorna man kan gå här under lindar, björkar, valnötsträd och lönnar. Och så hamnade vi på Cooltura igen och fick samme kypare som dagen innan – vi log lite alla tre och Alex och jag funderade över hur långa hans arbetspass kunde vara.

Miki var mest intresserad av gottor som han serverades då och då. Vi satt behagligt i halvskuggan och undan för undan fylldes terrassen alltmer.

Och nu har Miki och jag följt Alex till flygbussen. Ja, hon åker till Sverige, men snart tittar hon in här igen.

The post Alex mellanlandar hos oss first appeared on Bodil Zalesky.

Muggia ligger på en udde utanför Trieste åt det slovenska hållet. Det bästa sättet att ta sig dit är över vattnet, man är inte långt ute på havet utan man stryker förbi il Faro della Lanterna, stadsbaden Pedocin och Ausonia och Triestes nya hamn. Jag brukar sitta på landsidan i den lilla färjan för att titta på alla detaljerna på land. Nej, jag är ingen havsvarelse, jag tycker om mötet mellan hav och land, den där linjen mellan elementen. Till skillnad från Trieste, som ju bär mycket av det gamla Österrike-Ungern i sig, är Muggia ett stycke Venedig, av havsrepubliken Venedig, på väggarna och över portarna ser man den typiska reliefen av Markuslejonet – Leone di San Marco. Och Muggia är i sin litenhet en verklig stad med stadsportar och domkyrka och värdliga byggnader med de där speciella venetianska fönstren. Och den gamla innanhamnen Mandracchio är kanske hjärtat i detta möte mellan hav och land, tid och rum. Ordet ”mandracchio” lär ha sina rötter i ett italienskt sjömansspråk och det betyder just det här trånga havsutrymmet mellan husen där båtarna ligger som en tät fårskock och rör sig ut och in enligt en sinnrikt utformad havsbalett.

Miki och jag kom till Muggia för kanske tio dagar sedan. Vi kom dit för att jag sökte en tillflykt från en kris eller ett hot eller ett ödesslag. Nej, inget om detta. Vi kom dit för att vara där i ro. En kväll tog vi Delfino Verde från Trieste ut i solnedgången förbi Faro della Lanterna.

Jag hade hyrt ett rum på Calle Oberdan mitt i stan. Allt är mitt i stan. Elisa, vår värdinna kom oss till mötes strax intill porten vid Mandracchio. Och så bodde vi där och lärde oss snart att Calle Oberdan är en mycket bra gata, vackra hus, vackra färger, inga bilar. Det finns inga bilar mer än längs två stråk, ett vid vattnet och ett på andra sidan stadskärnan. Ganska snart, kanske första dagen letade vi oss lite uppåt så att vi fick staden och havet under oss. Vi gick där vi gick, ofta runt borgen och lite uppför och nerför de gatstumpar som kom under våra fötter.

En dag klättrade vi ända upp till Muggia vecchia, men det vill jag inte tala om nu, något kan jag spara till en annan gång eller bara lämna till tanken. Ofta gick vi längs Mandracchios kajer och vi åt lite fisk och musslor i de små trattoriorna där omkring. Jag vet nu ungefär vad man kan äta när.

På morgnarna drack vi kaffe på ett ställe på ”insidan” där de flesta gästerna var Muggia-damer med hundar, ofta pudlar som satt i knät sina mattar, ja, det fanns herrar också, en del gick med käpp. Betjäningen var rätt sträv fram till kanske tredje eller fjärde morgonen men det gjorde väl egentligen ingenting och dessutom kompenserades vi i rika mått vid våra besök på Bikers Cafe i hamnen där Miki fick leka med schäferflickan ända in i köket och jag blev bjuden på vin och pussad på kinderna. Allt har sin tid och plats och någonting balanserar tillvaron och ofta sken solen på oss.

Vi lärde också känna de hemliga passagerna genom kyrkan San Francesco och dess labyrintiska innergårdar. Ibland var vi inne, ibland var vi ute och vi följde den enda regeln som gällde: inget skrymmande fick föras genom de trånga utrymmena. Det vilade något milt tillåtande över det hela.

The post Dagar i Muggia first appeared on Bodil Zalesky.

Och så fick vi ut kaffet av Zdenkos fru. Miki fick sina gottor som han beställde ner med befallande blick och jag blundade mot solen och tyckte att jag satt så bra man någonsin kan sitta.

Det var som sagt tomt på Makaos ”platta” men härligt solbelyst. Då och då gick någon förbi som jag hälsade på, fast det syns inte på bilden.

Jag tittade på kvittot, vi har ju euro här nu och ”allt har blivit dyrare” – har det verkligen det? Och Schengen är vi också med i. Alla gillar det inte, men jag tycker det är bra att inte fastna i Dobova en halvtimme eller mer varje gång vi ska till Ljubljana eller Trieste och praktiskt är det att inte behöva växla. Och 1,33 euro är väl inte farligt för en ”kava sa mlijekom”?

The post På Makao med euro first appeared on Bodil Zalesky.

Miki och jag klev vant av på Trieste Centrale och travade sedan igenom de lägre centrala delarna av staden, över Canal Grande, förbi Piazza dell’Unità och in i Cavana och så uppför Via Madonna del Mare till Knulp där Alex hade lämnat nyckeln åt oss. Resten av kvällen minns jag inte, minnet är en hal duk som det mesta glider av ifrån. Ja, ja. Nästa morgon satt vi i alla fall med Alex på Pinguino vid vattnet och drack vårt morgonkaffe. Miki drack vatten. Vi satt ganska länge och det hann bli rätt varmt så vi flyttade in i skuggan och bytte dryck. Vi hade något att avhandla eller bearbeta, bara Miki kunde slappa, fast det gör han ju sällan när han är ute bland folk och hundar.

Och så gav vi oss av uppåt genom Largo Barriera och vidare till San Giacomo, som jag ju brukar tjata om att just den här den triestina stadsdelen egentligen skulle ha blivit platsen för mitt nya hem. Aber es kam anders. Vi gick till Osteria de Pino, där vi ju var senast med Rudolf i början av augusti. Det är en plats för gubbar, en plats av den gamla stammen för den gamla stammen. Hit går man inte om man vill hålla sig för sig själv för här vill man veta saker eller berätta hur det är – helst rakt i ögat. Vi lyckades få Pinos sista panini och så tog vi varsitt glas vitt vin med vatten. Vi klämde in våra saker på fönsterbänken mellan ett gammalt par och några män som var inne i ett tätt samtal om affärer. Innanför fönstret syntes några gubbar som kämpade om att få läsa ”Il Piccolo” först.

Miki drog snabbt till sig uppmärksamhet och han blev bjuden på prosciutto och annat han gillar. En mycket talför man kom fram till oss och så småningom utspann sig ett samtal om Istrien (här finns mer att säga än ni tror), om det gamla Trieste och om annat som tillhör det förgångna. Mannen kryddade sitt språk med tyska, ungerska och kroatiska uttryck och han bjöd oss på rödvin och jag kunde naturligtvis inte låta bli att dribbla lite både med ord och med idéer. En stillsam man i utkanten sköt då och då in en milt humoristisk kommentar – jag önskar att jag kunde komma på någon av dem, men minnet är ju blabla.. Så småningom blev samtalet ganska intensivt och högljutt och Alex bad mig att hålla igen lite för ”hon ville kunna gå dit igen”. Jag la band på mig och det gjorde faktiskt den explosive mannen också och vi enades om att man kan ha olika åsikter, åtminstone om vissa saker. Tako je.

Så småningom letade vi oss ner mot Largo Barriera igen och åt något kanske lite förkommet, men ingen mådde illa efteråt och värdinnan var så rar. Efteråt var det dags att gå ner mot Cavana igen. På bilden ser ni en snutt av Via San Michele.

The post Återblickar på oktoberresan – del sex first appeared on Bodil Zalesky.

Och så korsade vi Via Felice Cavallotti och gick vidare till den korta gatan Via Premuda. Den här sträckan finns inristad i mitt minne sedan jag var kanske nitton år och jag hälsade på Roberto här. Egentligen har jag ett uselt lokalsinne men vissa inre kartor står över lokalsinnet. Kanske drack jag en kopp kaffe någonstans sedan, jag minns inte, i alla fall masade vi oss ganska snart tillbaka till stationen och därifrån tog vi en ”freccia” – kanske ”rossa”, kanske ”d’argento” – som tog oss mycket snabbt till Milano. Det starkaste minnet från färden var blicken ut genom fönstret mot Desenzano del Garda, en blick som kom att få följder. På Milano Centrale mötte oss Steph och så for vi hem till henne någonstans i väster i den centrala delen. Ja, när jag rör mig under jorden vet jag ingenting, men jag tror inte det är långt till Navigli, fast det kanske är väldigt oprecist sagt. Skaffa er en bättre Milano-guide! Jag var där för att hälsa på Steph och för att se en viktig plats ur mitt avlägsna förflutna. Och Miki var där för att han och jag hör ihop. Bilden är tagen vid grinden till ”Casa di riposo per musicisti” och på platsen utanför står eller sitter Giuseppe Verdi staty.

En kväll tillbringade vi i Navigli strövande längs vattnen och över broarna. Luften var ljum och det var lätt att vara där. Steph sa något om att hon först hade letat efter någonstans att bo där, men sedan hade hon släppt tanken.

Och nej, jag besökte varken Il Duomo eller Galleria Vittorio Emanuele och inte brydde jag mig om att uppsöka La Scala. Jag har ju bott i trakten – och inte heller då sett särskilt mycket av stadens monument. Allt har sina förklaringar, om man vill kalla det så. En av de bästa sakerna med Milano denna gång var för mig 10:ans spårvagn, så högbent och skenbart bräcklig och den tar en faktiskt förbi vinklar där man ser domen och ännu bättre ser man L’Arco della Pace.

Och inuti ser den ut som Orientexpressen fast med träbänkar. Den andas gångna tider och rör sig smidigt längs spåren i mörkret.

The post Återblickar på oktoberresan – del två first appeared on Bodil Zalesky.

En tidig eftermiddag för snart två veckor sedan klev på tåget här i Zagreb. Vi färdades sedan i solsken under en mild himmel längs Sava. Detta är en av de vackraste tågsträckorna jag vet och jag har rest här nästan hundra gånger… kanske överdriver jag lite, men säkert är det inte. Vi for förbi den emblematiska trädgruppen runt det där monumentet som jag nog vetat något om. Träden är nu inte längre så där runda som de var för tolv-tretton år sedan, utan står nu höga och graniga, kanske är de granar. (Jag har tagit minst hundra bilder på dem och detta är helt säkert.)

Vi steg av i Ljubljana, gick lite längs Ljubljanica, åt något jag inte minns bakom (eller framför) marknaden. Inga besök, vi hade siktet riktat mot Trieste, och i kvällningen for vi genom det mörknande slovenska landskapet. Vid gränsen i Sežana uppstod det ett plötsligt tumult i det annars lugna och glest befolkade tåget. En grupp unga afghaner rusade fram och tillbaka genom vagnarna. Miki och jag tryckte oss instinktivt mot väggen. Några – två eller tre – poliser patrullerade igenom tåget. En ny rusning uppstod och vi duckade igen. Sedan såg vi de unga afghanerna springa förbi utanför tågfönstret. Sedan blev det stilla och tåget liksom tvekade med att ge sig av. Men så ”lossnade” något och vi kom iväg och kort därefter var vi i Općine/Villa Opicina i Italien. Sedan covid-tiden byter man tåg här av oklar anledning. Jag får bara svävande svar. Och så satt vi på tåget till Trieste och for den där av landskapet dikterade omvägen ner mot havet någonstans bortom Duino och Sistiana för att sedan göra den där hårnålen för att fortsätta västerifrån längs havet mot Trieste. Testa själva, så får ni se att det är så här eller i alla fall nästan. Och så var vi i Trieste. Här är mitt minne lite luddigt – ibland blir tio dagar till ett slags passato remoto – men jag vet att vi gick lite vid Canal Grande med Alex. Sedan blev det sovdags.

Dagen efter hade Alex ganska mycket tid för oss mellan lektionerna och på morgonen gick vi vid havet och tittade på det sidenböljande vattnet och den eländiga ryska oligark-yachten.

Och så drack vi morgonkaffe på Club Nautico som verkar vara öppnare för allmänheten än den var förr. Vi tittade på Faro della Lanterna och jag sa något svävande om att jag skulle se efter om Pedocin hade vinterstängt eller om jag kunde ta ett dopp där, men detta med Pedocin stannade vid prat. I stället gick vi upp till Largo Barriera, ett lite ”rufsigare” kvarter än Cavana som nu har blivit lite väl turistiskt. Det var helt annorlunda där ännu för tio år sedan.

På Piazza Garibaldi stannade vi en god stund hos en bekant till Alex som säljer saker mycket billigt. Böckerna kostar till exempel en euro styck och här kan man hitta allt och det gjorde vi båda två. Jag köpte ”Il franco cacciatore” som jag av ”sekretesskäl” inte säger något närmare om nu. Den som tittar noga på bilden kan ta reda på mer, men verkligen inte allt. Den andra boken, som jag är nyfiknare på, heter ”Storie dell’Ottavo Distretto” och är skriven av ett slovakisk-judiskt tvillingpar Giorgio och Nicola Pressburger, som levde en del av sina liv i Trieste i slutet av 1800-talet. Titeln anspelar på ett kvarter i Budapest. Den ska jag läsa så snart jag kan.

Vi åt på en underbar liten osteria som nog heter ”La bella Trieste”. Mustig och bra mat, trångt på ett bra sätt. Och så blev det eftermiddag och vi rann nerför en gata med vackra solfärgade hus och så var det dags för Alex att arbeta och Miki och jag sökte oss till Milo Audace där vi skulle träffa Alessandra som mot förmodan lyckats låna en bil, så efter lite tvekan mellan Carso och mare, valde jag Muggia, denna lilla undangömda stad vid havet strax intill den slovenska gränsen. Vi strosade runt en stund i stadens smala gränder (som jag har visat förr) och gick sedan längs havet till småbåtshamnen.

The post Återblickar på oktoberresan – del ett first appeared on Bodil Zalesky.

Några av försäljarna bodde hos Mamma Maria och hon fick plommon och päron av dem. Ibland satt Miki och jag där i köket också när det inte var morgon och vi lärde känna både gäster och Marias döttrar och barnbarn. Och jag känner sedan tidigare till familjens tragedier.

Om förmiddagarna gick vi fortfarande till havet och jag simmade och Miki mediterade i skuggan av betongblocken och lät bli att bada.

En dag var den lilla ganska bossiga hunden Lady på besök tillsammans med ett av Marias barnbarn. Lady kissade lite här och där i hörnen och Maria suckade och tyckte hon var så ”livlig” och så fick hundarna korv som Maria skar upp i luften med en stor kniv. Allt detta var bra och lättsamt. Livligt.

Men så hände något med min ena axel – nej, det är inte intressant vad – och jag blev Marias patient: Hon masserade mig med örtsalvor, hällde i mig loza (grappa, kan vi säga) och så bjöd hon mig på sina smärttabletter. Axeln gick inte att fly från men annars var allt egentligen bra och jag fick höra mycket om Banija, Marijas gamla hemtrakter som drabbades hårt av kriget och nu senast också av den svåra andra jordbävningen 2022 – en olycksförföljd fattig bygd. Hon talade om var de gömt sig under kriget, om hus som finns kvar och hus som inte finns kvar och om hur hon i barndomen badade i floden Una vid Kostajnica. Jag sa att jag hade varit där.

Miki och jag gick inte längre till havet eftersom jag tyckte det blev för osäkert att simma med bara en arm. Och Miki tyckte väl att det var lika bra. I stället gick vi nya rundor ganska högt upp bland stadens kvarter, ja, precis som i Trieste är den plana delen av staden mycket begränsad, resten vetter uppåt.

På kvällarna och ibland annars också läste jag i Nelida Milanis bok ”Di sole, di vento e di mare”. Det är ett slags självbiografisk roman från fördrivningen av den italiensktalande befolkningen efter andra världskriget. Eller den handlar om både dem som inte klarade att stanna och om dem som ändå gjorde det trots allt. Platsen i boken är Pola/Pula.

Jag har tagit en dålig bild av en av bokens första sidor. De första raderna om ”la castrazione dei polesani” och uttrycket ”mille non più mille” lämnar jag åt er att fundera över om ni vill och jag går till det här stycket:

Il lunedì mio fratello Gianni non va più alla scuola italiana, ma a quella croata. Decreto. Il mercoledì la mia casa non si trova più in via Piave, ma in via Katalinića Jeretova. Decreto. Quanti colpi di mano contro la memoria, tutto rinominato, tutto ribattezzato. La gente non sa pronunciare le parole delle nuove insegne dei negozi, ma tutti zitti, altrimenti si rischia la tiritera che tuttavia ci accompagnerà tutta la vita, di essere la quinta colonna dell’irredentismo, di esser fascisti.

(På måndagen går min bror Gianni inte längre till den italienska skolan, utan till den kroatiska. Dekret. På onsdagen ligger inte mitt hem vid Via Piave utan vid Katalinića Jeretova. Dekret. Så många plötsliga attacker mot minnet, allt har nya namn, allt är omdöpt. Folk kan inte uttala orden på affärernas nya skyltar, men alla tiger, annars riskerar man smädelser som ändå kommer följa oss resten av livet, vi är irredentismens femtekolonnare, vi är fascisterna.)

Det här pratar jag inte med Marija om, det finns ingen anledning, men själv vill jag veta mer om detta, även om jag vet att en del, inte så få, tycker att ett sådant vetande är olämpligt. Detta är ett obearbetat kapitel här i landet och det är inte helt lätt att komma åt. Och kanske kan denna min vilja att veta provocera fram ett och annat ”Men vad gör du här då?” Ja, vad gör vi här i världen?

The post Tillvarons underströmmar first appeared on Bodil Zalesky.

Och nu när jag sitter här i mitt kök på Kornatska gläder jag mig åt en upptäckt som från och med nu kommer att göra mitt liv lättare: Det är helt oviktigt att övertyga meningsmotståndare, det går lika bra och lätt som att spotta ut en kärna att veta att jag aldrig kommer att bli förstådd på det sätt som jag en gång ville eller drömde om. Och de saker jag tycker jag gjort väl behöver alls inget erkännande. Vad gör det om tusen år eller hundra? Eller ens nästa år? Detta är så lugnande. Marken under fötterna bär mig väl och ännu en bit.

Jag lutar mig ut genom fönstret: Fikonträdets stora löv ser heta ut och jag kan med blotta ögat se hur tvätten torkar på den långa linan under mig.

The post Canal Grande och en senkommen upptäckt first appeared on Bodil Zalesky.