Om Eichendorff och tyskarna

Igår när jag gjorde min morgongympa till Morgenmagazin i ARD/ZDF (Tysklands program 1 och 2 i TV), gick en reporter omkring på gatorna i någon mindre tysk stad och ställde frågan till förbipasserande om de kände till Eichendorff. De flesta svarade nej eller något vagt eller så föreslog de att det kunde vara en politiker eller en möbeldesigner eller något annat som inte stämde. Efter detta gjorde reportern en ny runda men denna gång med sin fråga utstyrd i ny dräkt. Han läste eller deklamerade två rader ur en dikt av Eichendorff och se där, nu kunde nästan alla klämma ur sig en fortsättning som var den rätta eller i alla fall nästan rätt. Jag blev lite fascinerad av detta och undrade för mig själv hur resultatet av en motsvarande kortintervjuräcka om någon av romantikens diktare hade blivit i Sverige.

Anledningen till den lilla undersökningen var att det igår var 150 år sedan Eichendorff dog och också här i svenska media uppmärksammades faktsikt detta, i Svenska Dagbladet till exempel kunde man läsa en understeckare med namnet ”Han diktade dagdrivarens vemod”. (Fast det där ordet ”vemod” i titeln tycker jag kanske inte är så välfunnet – det verkar vara ett slags försvenskning av ”Taugenichts”, som jag allt tycker har ett lättare och luftigare sinne. Taugenichts är ju ett slags vän för mig efter alla läsningar av boken – jag vet inte om det är tolv eller kanske femton gånger jag läst den.)

cdf
Caspar David Friedrich: Sommer

Fliegt der erste Morgenstrahl
Durch das stille Nebeltal,
Rauscht erwachend Wald und Hügel:
Wer da fliegen kann, nimmt Flügel!

Und sein Hütlein in die Luft
Wirft der Mensch vor Lust und ruft:
Hat Gesang doch auch noch Schwingen,
Nun so will ich fröhlich singen!

ur novellen ”Aus dem Leben eines Taugenichts”

Läs mer

En ”tyskbild”

Om Eichendorffs ljusa lätta novell ”Aus dem Leben eines Taugenichts” tänker jag tala någon gång längre fram på ett mera riktigt sätt – den är min vårbok framför andra. Idag vill jag låta er höra vad Thomas Mann tänkte om huvudpersonen i novellen och om hur han såg något typiskt tyskt i den här unge mannens sätt att vara. Detta är än en gång en bild av tysken och det tyska som är oändligt avlägsen från de gängse svenska klichéerna.

bok

Här följer nu två avsnitt ur Thomas Manns text om Taugenichts:

Der Charakter des Taugenichts ist folgender. Seine Bedürfnisse schwanken zwischen völligstem Müßiggang, so daß ihm vor Faulheit die Knochen knacken, und einem vag-erwartungsvollen Vagabundentriebe ins Weite, der ihm die Landstraßen als Brücken – über das schimmernde Land sich fern über Berge und Täler hinausschwimmende Brücken zeigt. Er ist nicht allein selber nutzlos, sondern er wünscht auch die Welt nutzlos zu sehen, und als er ein Gärtchen zu bewirtschaften hat, wirtf er Kartoffeln und anderes Gemüse, das er darin findet, hinaus und bebaut es zum Befremden der Leute ganz mit erlesenen Blumen, mit denen er allerdings seine hohe Frau beschenken will und die also wohl einen Zweck haben, aber nur einen unpraktisch-empfindsamen. Er ist von der Familie der jüngsten Söhne und dummen Hänse des Märchens, von denen niemand etwas erwartet und die dann doch die Aufgabe lösen und die Prinzessin zur Frau bekommen. Das heißt, er ist ein Gotteskind, dem es der Herr im Schlafe gibt, und er weiß auch; denn als er in die Welt zieht, wiederholt er nicht seines Vaters Wort vom Broterwerb, sondern erklärt leichthin, er gehe, sein Glück zu machen.

Er ist Mensch, und er ist es so sehr, daß er überhaupt nichts außerdem sein will und kann; eben deshalb ist er der Taugenichts. Denn man ist selbstverständlich ein Taugenichts, wenn man nichts weiter präsentiert, als eben ein Mensch zu sein. Auch ist sein Menschentum wenig differenziert, es hat etwas Abstraktes, es ist bestimmt nur im nationalen Sinn, – dies allerdings sehr stark; es ist überzeugend und exemplarisch deutsch, und obgleich sein Format so bescheiden ist, möchte man ausrufen: wahrhaftig, der deutsche Mensch!

Och det här är min översättning av Thomas Manns ord:

”Odågans” karaktär kan beskrivas så här: Hans sätt att vara pendlar mellan den absolutaste overksamhet, så att det knakar i benknotorna på honom av lättja, och en vagt förväntansfull vandringslust bort över vidderna, som låter honom se landsvägarna som broar – som svävande broar som sträcker sig långt ut över det skimrande landskapet, över berg och dalar. Han är inte bara själv till ingen nytta alls, utan han önskar sig också världen helt utan nyttoinriktning och när han får till uppgift att sköta en liten trädgård kastar han ut potatis och andra grönsaker som han finner där och odlar i stället till folks förvåning utsökta blommor, som han vill beskänka sitt hjärtas dam med, dessa blommor har alltså visst ett syfte, men bara ett opraktiskt-känslomässigt sådant. Han tillhör de yngsta sönernas och sagans dummerjönsars familj, som ingen väntar sig något av och som sedan ändå klarar prövningarna och får prinsessan till fru. Det betyder att han är ett Guds älsklingsbarn som Herren ger allt i sömnen och han vet det också; för när han drar ut i världen upprepar han inte sin fars ord om att kämpa för brödfödan utan han säger i lätt ton att han ger sig av för att söka lyckan.

Han är människa och han är det så helt, att han inte alls vill eller kan vara någonting förutom det; just därför är han odågan. För man är självklart en odåga, om man inte kan visa upp något annat än detta att vara just en människa. Hans sätt att vara människa är emellertid inte särdeles differentierat, det har något abstrakt över sig, det är bestämt bara i nationellt hänseende – men där är det det i och för sig väldigt tydligt; det är övertygande och exemplariskt tyskt och även om hans format är så anspråkslöst, så skulle man vilja utropa: sannerligen, den tyska människan!

Läs mer

En Tysklandsbild

![Fest](/wp-content/PICT5/PICT5718_05.jpg @alignright)I kapitlet om Arnulf Baring i Joachim Fests bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde” kommer Fest på ett ställe in på det han kallar ”den tyska urlasten realitetsförlusten”. Denna kritik av tyskarna eller det tyska befinner sig mycket långt ifrån de tjatiga schabloner som en svensk Tysklands- eller tyskkritik brukar innehålla. I Sverige är nästan all kritik av det tyska eller omdömen om Tyskland och tyskarna över huvud taget knutna till Nazityskland, stöveltramp eller möjligen – när man vill vara lite positiv – ordning och arbetsamhet.

Så här skriver Fest – han talar om hur Baring och han först kom i beröring med varandra och om hur en liknande syn på händelser i tysk 1900-talshistoria förde dem närmare varandra:

Dazu zählte vorab, wie wir in etlichen Gesprächen erörterten: daß die Politik mehr Wirklichkeitssinn verlangt, als gerade die Deutschen wahrhaben wollen, zumal alle fünf Regime des Landes im Verlauf des zwanzigsten Jahrhunderts, vom Kaiserreich bis hin zur DDR, am deutschen Urlaster des Realitätsverlusts gescheitert sind; daß die Kraft zum Träumen und zur Utopie, anders als viele glauben, immer nur das Ideal oder, in der Hochsprache der deutschen Philosophie, die ”regulative Idee” meinen darf, niemals die Verwirklichung; daß Pragmatismus und Skepsis die eigentlich demokratischen Tugenden sind und die Bundesrepublik, politisch wie kulturell, um den Preis ihrer Existenz zum Westen gehört; auch daß die Regime im Osten inhuman und widerwärtig sind, was bei allen taktischen Annäherungen immer bewußt bleiben müsse. Heute ist vor aller Augen, wie oft das vergessen wurde und wie sehr sie noch vor kurzer Zeit diejenigen, die es vergaßen, ebendies zugute hielten.

Och här är min översättning av textavsnittet:

Dit hörde till att börja med något som vi dryftade i åtskilliga samtal: att politik kräver mer verklighetsförankring än just tyskarna vill medge, i synnerhet som alla landets fem regimer under 1900-talets lopp, från kejsardömet till DDR, kommit på fall till följd av den tyska urlasten realitetsförlusten; att kraften till drömmar och utopier – till skillnad från vad många tror – endast bör syfta mot ett ideal eller som det heter på den tyska filosofins högspråk den ”regulativa idén”, aldrig mot förverkligandet; att pragmatism och skepsis är de egentliga demokratiska dygderna och att Förbundsrepubliken, politiskt såväl som kulturellt, för att över huvud taget kunna existera hör till väst; och också att regimerna i öst är inhumana och vedervärdiga, vilket trots alla taktiska närmanden alltid måste finnas i medvetandet. Idag står det klart hur ofta detta glömts och hur ännu för en kort tid sedan de som glömde detta ansåg just detta vara något fördelaktigt.

Läs mer

Bokmässor: Leipziger Buchmesse

Apropå Agnes’ Leipzigtext vill jag här plocka fram en text jag skrev om bokmässan i Leipzig i mars (alltså direkt efter mässan) i år. Den ger en liten återblick på årets mässa och samtidigt vill den blicka fram mot nästa års begivenhet. För den som tänker besöka mässan kan det för övrigt snart vara dags att boka övernattning, för det kan vara svårt att hitta något prisvärt alternativ redan om någon månad:

Eingang

Intresserar sig svenska läsare eller svenska media för bokmässan i Leipzig? Inte särskilt mycket skulle jag tro och lite märkligt är väl detta om man tänker på att det bland annat finns ett speciellt nordiskt forum på mässan i år, där författare som Per Olof Enquist, Eva Ström och Gunnar D. Hansson gjorde framträdanden. En kanske ännu större orsak till speciellt intresse från Sveriges sida är väl att Slavenka Drakulic fick mässans stora pris för ”Europäische Verständigung” (ömsesidig inomeuropeisk förståelse) i år för boken ”Inte en fluga förnär”. Andra som fått detta pris är till exempel Imre Kertész och Hanna Krall. Två teman står i förgrunden i Drakulic’ bok: ondskans banalitet och terrorns psykologi. Kroatiskfödda Drakulic skriver visserligen inte på svenska, men hon bor i Sverige under delar av året i alla fall och vad som är viktigare: hon känd för en svensk läsekrets och ibland talas det om henne på ett sätt som om vi räknade henne till de svenska författarnas skara.

Men det är naturligtvis inte bara anknytningar till Sverige och svenska författare som borde kunna vara en orsak till svenskt intresse för denna mässa. Själva storleken på evenemanget i sig och dess mångsidighet borde locka till sig uppmärksamhet också från vårt land. Är det språket som hindrar? Är det så att det numera är så få i Sverige som kan tyska att vi därför inte har något möjlighet att ta till oss denna stora kulturhändelse? Kanske har jag fel i mina spekulationer, kanske är det så att man i Sverige helt enkelt inte känner till denna förnämliga bokmässa. Till nästa år kan det möjligen komma att se annorlunda ut om lite information sprids: Nästa års bokmässa i Leipzig pågår under perioden 16-19 mars. Mässområdet är lätt att nå till – ta till exempel spårvagn 16 som stannar direkt utanför Leipziger Hauptbahnhof. Resan till mässområdet tar ungefär en kvart och bussarna går var femte minut. Till Leipzig kan man ta sig med bil, tåg eller flyg – flygplatsen ligger 18 km nordväst om staden. Leipzig är dessutom värt ett besök för sin egen skull. Staden har en halv miljon invånare, med omland 7-800 000. Det var här frigörelsen från DDR-diktaturen hade sin början, det var här några av de största demonstrationerna som förde till murens fall ägde rum. Mycket i de centrala delarna är nybyggt eller nyrestaurerat, men staden har samtidigt en egenartad lite ruffig och sträv charm. Ett kvarter kan vara skinande nytt medan kvarteret intill ser ut som ett monument över gammal DDR-arkitektur eller som något som glömts bort sedan andra världskrigets slut. Denna blandning ger staden ett spännande utseende, fullt av överraskningar. Det är också väldigt tydligt att det här är en stad man verkligen lever i, det är ständigt något på gång, det finns mässor av alla de slag, teater- och musiklivet är mycket livligt och det finns mängder av barer och restauranger.

Auerbachs Keller

Den mest bekanta restaurangen heter ”Auerbachs Keller” och den finns omnämnd redan 1525. Här utspelar sig en scen ur Goethes Faust och på väggarna hittar den intresserade citat ur dramat. Restaurangen är mycket välbesökt, men eftersom den är så rymlig sväljer den ett oerhört stort antal gäster. Inte ens i bokmässetider, då den har extra många matgäster behöver man boka i förväg om man vill äta där. Och hundar är, som nästan överallt på tyska restauranger, välkomna. Vår labradortik Londi serverades sitt vatten innan min man och jag fick vårt öl.

Messe

Hur ser mässlokalerna ut då? Det finns fem jättelika utställningshallar – en i mitten som kallas för Glashalle, den har ett välvt tak och är helt genomskinlig – runt omkring denna är fyra fyrkantiga hallar belägna och de förbinds med glashallen genom passager på ett flertal ställen. Trots utställningsområdets väldiga omfång är det mycket överskådligt och det går förbluffande lätt att lära sig att hitta där. På otaliga punkter finns det tydliga översiktskartor som man kan orientera sig efter. Det existerar knappast några köer även om antalet besökare är ofantligt. När jag samtidigt med ett hundratal människor kom fram till huvudingången den ena dagen, så väntade jag mig en del köbildning, men allt flöt på så smidigt att jag aldrig hade mer än högst två, tre personer framför mig vid biljettkassan eller kappinlämningen. I glashallen finns en läktare som har ungefär en hästskos form. Här finns bland annat en serie rum där de olika TV-kanalerna håller till med sina evenemang. Jag räknade till minst tolv sådana rum. I ett av dem slog jag mig ner och såg och hörde en intervju med just Slavenka Drakulic. Det var kulturkanalen 3SAT, som samproducerar kulturprogram från Tyskland, Österrike och Schweiz, som hade sitt säte i det rummet. Den tysk-franska kulturkanalen Arte höll till inte långt därifrån. Jag hann se slutklämmen av ett program med översättning mellan fransk och tysk litteratur som tema. Författare och översättare bytte av varandra i läsandet av texter på de båda språken. På samma ställe lyssnade jag sedan på en intervju med den turkiskfödda författarinnan och skådespelerskan Emine Özdamar. Hon skriver på tyska och har vid det här laget en framskjuten plats inom modern tysk litteratur. En särskild sal i en av hallarna var reserverad för koreansk litteratur och där pågick läsning på koreanska med simultantolkning till tyska.

I en av hallarna, hall 4 tror jag det är, finns en stor mässbokhandel där böcker som behandlas under mässans olika arrangemang kan köpas. Inte heller där är det några köer att tala om, det finns tillräckligt många kassor och informationsdiskar för att få det hela att flyta harmoniskt. Alldeles innanför stora ingången finns ”Das blaue Sofa” och på denna soffa intervjuas kända författare och samtidigt kan man se det hela på en storbildsskärm och höra samtalen genom förstärkare. Här får man ett slags försmak av allt som sedan bjuds. Genom att det finns mycket luft och stora tomrum i lokalerna är det mycket sällan som det blir bullrigt. Det är lätt att höra det man väljer att lyssna på. Stora avdelningar är reserverade för barn- och ungdomslitteratur och fackböcker av olika slag har också sina speciella sektioner. Dessutom finns det en stor avdelning för serier.

För mig blev höjdpunkten på mässan mötet med den tysk-ryska författarinnan Irina Liebmann. Hon läste högt ur två av sina böcker. Den första var ”Letzten Sommer in Deutschland”, som handlar om en resa lite på måfå genom Tyskland en sommar på nittiotalet. Stilen i boken är en blandning mellan reportage och fri vers. Hennes läsning ur den gjorde ett mycket suggestivt intryck och både platserna och människorna hon mötte kom mig mycket nära. Den andra boken, som är hennes senaste, heter ”Die freien Frauen”. Den är dels en modern Berlinskildring, dels handlar den om en medelålders kvinnas vägval och väg. Språket beskrivs i recensioner som magiskt och Irina Liebmann som en språkmagiker. Dessutom befinner sig den här boken i ett slags intertextuell dialog med en bok av den tjeckiske författaren Jiri Kratochvil. Jag är bara i början av boken, så mer kan jag inte berätta om den…

Nästa vår i Leipzig då….

2006

PS Jag var lite slarvig och glömde att lägga in en länk till nästa års bokmässa i Leipzig. Klicka här om ni vi se program eller annat mässrelaterat.

Läs mer

Obalans i kulturutbytet

Vid ett tidigare tillfälle tog jag här under pausträdet upp den märkliga obalansen i bokflödet mellan Sverige och Tyskland. Det lär översättas tio gånger så många böcker från svenska till tyska som tvärtom. Idag hittade jag en kort artikel i SvD av Johan Tralau om kulturutbytet mellan de båda länderna där liknande förhållanden redovisas. Eftersom jag inte hittar artikeln i nätupplagan av tidningen skriver jag av den här:

Humboldtuniversitetets stora senatssal är nästan helt full. Långsamt, långsamt föreläser Sture Linnér om Dag Hammarskjöld. Det är helt tyst i den stora åskådarskaran: jag tror inte att det finns någon enda person som inte är gripen. Utan stora åtbörder berättar Linnér om människan Hammarskjöld, om hans självuppoffring, hans tro, hans intellektualitet, hans storhet och hans sårbarhet.

Och någonstans blir jag rörd av att tyskarna är så intresserade av Hammarskjöld och Sverige och svenskarna. Vår egen historia rymmer få verkligt stora författare och nästan inga stora tänkare. Ändå lär sig förvånansvärt många tyskar svenska.

I Sverige däremot lägger man på skolor och universitet ned undervisningen i tyska.

Tyskarna läser Strindberg. Tyska studenter kommer för att lyssna när Linnér talar om Hammarskjöld. För Sveriges del har Goethe och Schopenhauer däremot levt förgäves. Det tar emot att erkänna det, men ibland känns det nästan genant att vara svensk. Befriande då att vi har haft personer som Hammarskjöld – och har Sture Linnér som kan berätta om honom.

Vad är det som gör att tyskarna är så ojämförligt mycket mer intresserade av Sverige och svensk kultur än vice versa?

Läs mer