Else Lasker-Schüler

Jag har grävt lite i mina lådor och hittade igår en liten uppsats jag skrev om Else Lasker-Schüler i slutet av sjuttiotalet. Nu har jag tagit bort de flesta referenser och hänvisningar, så att texten blir mer behaglig att läsa. Här är det första avsnittet, som är ett slags biografi:

Ich bin in Theben (Ägypten) geboren, wenn ich auch in Elberfeld zur Welt kam, im Rheinland. Ich ging bis 11 Jahre zur Schule, wurde Robinson, lebte 5 Jahre im Morgenlande, und seitdem vegetiere ich.

Jag har valt att börja biografin med denna ofta citerade ”självbiografi” som bland annat återfinns i Kurt Pinthus’ antologi ”Menschheitsdämmerung”, för att den ger en bra bild av Else Lasker-Schülers inställning till det borgerliga livsmönstret. Inte bara i sin diktning utan också i det verkliga livet försökte hon sudda ut gränserna mellan fantasi och verklighet. Hon gav sig själv och sina vänner poetiska namn och levde sig in i denna av henne själv skapade värld. Hon föddes 1869 i Elberfeld vid Wuppertal av judiska föräldrar. Modern, som dog när Else L-S var 21 år, kom att bli en av de stora inspirationskällorna genom hela hennes författarskap:

War sie der große Engel,
Der neben mir ging?

Under barndomen hade förutom modern också hennes bror Paul stor betydelse för henne. När hon var tolv år dog han och i sitt prosaverk ”Konzert” beskriver hon den döde brodern så här: Ein Heiligenschein lag um seine Sonnenhaare – er lächelte, er war reinen Herzens gewesen und schaute den lieben Gott. Efter honom kom senare hennes ende son att få sitt namn. Hon älskade sin son Paul mer än allt annat i världen, men hon kände sig ofta misslyckad som mor:

Wo soll mein Kind hin?
Ich baute keinen Pfad froh,
Alle Erde ist aufgewühlt.

Hans tidiga död blev ett fruktansvärt slag för henne och hon sörjde honom hela livet.

Immer wieder wirst du mir
Im scheidenden Jahre sterben, mein Kind –

Denna händelse kom att förändra henne mycket. Hon blev ödmjukare och sökandet efter Gud och livets mening blev viktigare för henne än tidigare.

Två gånger gifte hon sig, men båda hennes äktenskap bröt samman. Tillsammans med sin förste man kom hon att flytta till Berlin, där hon under många år förde ett oroligt bohemliv med konstnärskaféet ”Café des Westens” som enda fasta punkt. Där kom hon att umgås med med många av den tidens unga författare och konstnärer; bland andra målaren Franz Marc och författarna Gottfried Benn och Georg Trakl. Om Marc, som dog i första världskriget, säger hon i en prosadikt:

Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen.

Också sin vän Georg Trakl förlorade hon i första världskriget.

Seine dreifaltige Seele trug er in der Hand,
Als er in den heligen Krieg zog.

– Dann wußte ich, er war gestorben –

Med Gottfried Benn hade hon en kort och intensiv kärlekshistoria. Han kom så småningom att lämna henne:

Aber dein Herz läßt keine Meere mehr ein
O du!

Som judisk författarinna bliv hennes situation i Tyskland under 30-talet snart ohållbar. Året efter att hon hade fått Kleist-priset (1932) förbjöds hennes böcker. Samma år flydde hon till Zürich, där hon till en början kom att leva mycket fattigt; hemlös och utan vänner. I ett brev till vännerna Ernst och Ruth Ginsberg säger hon : Ich will nicht schreiben wie mirs ging. Erste Tage logierte ich am See…

Dikten ”Ich liege wo am Wegrand” uttrycker också hennes smärtsamma upplevelse av landsflykten, fattigdomen och ensamheten som följde ur den:

Ich liege wo am Wegrand übermattet –
Und über mir die finstere kalte Nacht –
Und zähl schon zu den Toten längst bestattet.

Fram till 1939 levde hon som flykting i Schweiz med två avbrott för resor till Israel. 1939 åkte hon dit en tredje gång och bosatte sig då i Jerusalem, staden som hon hade drömt om sedan barndomen:

Gottes Herz ist: Jerusalem

Hennes sista år blev svåra. Det moderna Jerusalem hade inte mycket gemensamt med hennes dikters heliga stad och hon mötte mycket lite förståelse bland stadens invånare. Dessutom gjorde fattigdomen hennes liv hårt. 1945 dog hon. Vid begravningen lästes hennes dikt ”Ich weiß”:

Ich weiß, daß ich bald sterben muß
Es leuchten doch alle Bäume

Två dikter om ljus och mörker

Hälfte des Lebens

Mit gelben Birnen hänget
Und voll mit wilden Rosen
Das Land in den See,
Ihr holden Schwäne,
Und trunken von Küssen
Tunkt ihr das Haupt
Ins heilignüchterne Wasser.

Weh mir, wo nehm ich, wenn
Es Winter ist, die Blumen, und wo
Den Sonnenschein,
Und Schatten der Erde?
Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen.

Friedrich Hölderlin (1770-1843)

Då voro bokarna ljusa

Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat—

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.

Wilhelm Ekelund (1880-1949)

Är Ekelund påverkad av Hölderlin? Eller är den slående likheten i uppbyggnaden en tillfällighet? Är dessa båda dikter speglingar av en så allmänmänsklig erfarenhet att det kanske finns många fler liknande som börjar med en ljus första strof och slutar i en mörk andra strof?

Om böcker

Härom dagen fick jag av Thorvald ett kedjebrev med fyra/fem frågor om mina böcker. (Den femte uppgiften bestod i att skicka brevet vidare till fem personer.) Jag svarade i hans blogg, men jag har sedan brutit kedjan, eftersom jag inte är någon anhängare av kedjebrev. Jag ser nu i bloggvärlden omkring mig att svaren på dessa frågor poppar upp både här och där och då tänkte jag – varför inte här också? Därför har jag tagit texten jag skickade till T. och med några små förändringar satt in den här under pausträdet:

Antal böcker jag äger: Jag vet inte; det står ett par tusen böcker i vardagsrummet (en gång försökte jag räkna dem, men jag gör inte om försöket nu), alla är inte mina, en del är min mans. Barnen eller ungdomarna har i alla fall de flesta av sina i sina rum. Jag kan inte läsa dem som är på tjeckiska och min man kan inte läsa dem som är på tyska (inte utan stor svårighet i alla fall) och italienska.

Senast köpta bok: Jag vet inte vilken jag ska utnämna till sist köpt – jag har köpt rätt mycket böcker under den här våren. Jag drar till med två som ligger överst i det som jag tror är den sista inköpshögen: Andrzej Stasiuk: ”Galizische Geschichten” och Terésia Mora: ”Seltsame Materie”.

Senast lästa bok: Jag är inte riktigt säker. Ofta läser jag tre-fyra böcker samtidigt och detta liksom ”lappas på” undan för undan. En av de böcker jag håller på och läser just nu är ”Rubenstock und das Gesetz der schiefen Ebene” av Wolf Achilles. Det är en märklig berättelse om en man som i sin barndom plötsigt övergavs. Han blev till en kentaur eller en som inte hör hemma någonstans. Boken griper tillbaka på antik mytologi, men utspelar sig på en nutida psykiatrimottagning. Jag vet inte riktigt om jag tycker om den här boken…

![Faust](/wp-content/lips.jpg @alignleft)Fem böcker som betyder mycket för mig: Den här frågan känns också besvärlig. Var ska jag dra gränsen? Kommer jag hålla med mig själv imorgon? Det är så många böcker som betyder något för mig. Jag försöker, men jag lovar inte att jag lyckas:

”Faust I”, J.W. Goethe: Jag har läst den här boken 15-20 gånger och den är fortfarande full av nyheter varje gång. Det är ett drama om det mänskliga livet, om kampen för att förstå tillvaron.

”Il giardino dei Finzi-Contini”, Giorgio Bassani: Den är den tredje delen i en romancykel på sex delar, ”Il romanzo di Ferrara”. Det som särskilt fascinerar mig är en av huvudpersonerna i romanen, den unga flickan Micòl Finzi-Contini, hennes tragiska öde och hennes gåtfulla väsen.

”Effi Briest”, Theodor Fontane: Detta är en roman som jag tillbringat några år tillsammans med – jag har läst den ett tjugotal gånger, jag har skrivit om den och analyserat den och ändå har den kvar sin fräschör när jag slår upp den igen. Personerna i romanen är sällsynt levande, inte bara huvudpersonerna utan minsta bifigur har liv.

”Daghus, natthus”, Olga Tokaczuk: En fascinerande roman jag läst alldeles nyligen.

”Molloy”, Samuel Beckett: Det är något alldeles särskilt över denna berättelse. Den blinde luffaren Molloy stretar sig fram på kryckor eller hasar på magen i smutsen så fort han kan undan en förföljare. Jag skrattar av medlidande (kan man det?) när jag läser detta – allt är så förtvivlat hopplöst, men samtidigt så underbart modigt.

Ja, här skulle det då vara slut. Fem är fem. Jag skriver ändå upp några av dem jag kanske skulle satt överst på listan en annan dag än just denna: ”Racconti romani” av Alberto Moravia , ”Bagheria” av Dacia Maraini och ”Esilio” av Enzo Bettiza. Hermann Hesses ”Siddhartha” är en oförglömlig bok från min ungdom, en annan är Agnes von Krusenstjernas ”Tony växer upp” och Cora Sandels böcker om Alberte hör också till min ungdomsläsning. Else Lasker-Schülers och Edith Södergrans dikter vill jag gärna nämna. Giovanni Vergas noveller hör även de till det allra bästa jag läst. Kleists hisnande berättelser. Och Zagajewskis dikter; den här läste jag för en stund sedan och skrev av den:

Postumt opus

Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
Ewig, ewig, de sista orden i Das Lied von der Erde,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.

Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.

En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?

Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.

Pär Lagerkvist: Kärlekens visa

Igår fick jag i uppdrag av ”Litterär lördag” att skriva något om mina böcker. Därför tittade jag omkring lite i bokhyllorna här hemma och skrev sedan ihop en liten text.

Nu efteråt, så här på söndagmorgonen, slår det mig, att det intressantaste fyndet jag gjorde under mitt lilla bökande var en diktsamling av Pär Lagerkvist. ”Sång och strid” heter den och det är originalutgåvan från 1940 som ligger här framför mig på köksbordet nu. Jag skriver av en dikt ur den till er som läser det här:

Kärlekens visa

Kärlekens visa har inga ord,
nynnar som vinden i träden,
svävar lätt över blommande jord,
leker i sommarsäden.

Ingen hör den mera än vi,
du och jag vid din sida.
För det är oss den sjunger i
sin sång över jorden vida.

Olga Tokarczuk

Så är det då recensionsdag för ytterligare en intressant polsk roman. Svensk dagspress har sina fasta recensenter och ”Under pausträdet” har sin:

Dagens Polen verkar utgöra en särskilt bra grogrund för god litteratur, både lyrik och prosa. Eller är det bra en slump att så många intressanta, läsvärda och i sin uppbyggnad spännande böcker kommer just därifrån? Jag överlåter, lite fegt, åt någon annan att besvara den frågan.

Olga Tokarczuk (född 1962) hör till Polens främsta moderna prosaister. Hon har skrivit ett tiotal böcker, däribland fyra romaner. ”Daghus, natthus” (Dom dzienny, dom nocny) är en roman och den är det andra verket av Tokarczuk som översatts till svenska.

I ”Daghus, natthus” är det platsen eller trakten som är navet som berättelsen kretsar kring. Tiden eller snarare de olika tiderna byter av varandra i rummet. Romanens rum är Schlesien, sydvästra Polen nära den tjeckiska gränsen och tiderna är medeltiden, 1700-talet, förra sekelskiftet, andra världskrigets slut och nutiden och väl också drömtiden, den tidlösa tiden. På några få ställen i romanen förläggs handlingen undantagsvis till östra Polen; den del av Polen som efter kriget kom att tillfalla Sovjetunionen. Men detta är egenligen inte någon inkonsekvens utan snarare ett slags flerfaldig spegling av Schlesien: östra Polen är landet polackerna miste på samma sätt som Schlesien är landet polackerna vann och tyskarna förlorade.

Man skulle kunna beskriva romanen som en lager-på-lager-berättelse. Det finns olika återkommande stråk som liksom skiktas ovanpå varandra. Vi möter med ojämna mellanrum det medeltida helgonet Kümmernis som fick Kristi ansikte för att räddas från ett oönskat äktenskap. Helgonets levnadstecknare, den transsexuelle – ordet känns lite otidsenligt i sammanhanget – munken Paschalis, är också en återkommande figur i romanen. På nutidsplanet finns en jagberättare som verkar ha drag av Tokarczuk själv, en kvinna i 35-40-årsåldern som lever i byn Nowa Ruda tillsammans med sin man R. I ett annat historiskt skikt träffar vi Franz Frost, mannen som byggde huset där berättaren bor. Byn heter då Neurode. Nowa Ruda läggs på Neurode och tvärtom, och Klodzko på Glatz och vice versa.

En viktig person i romanen är den gamla perukmakerskan Marta. Hon finns med på nutidsplanet, men hon visar sig också i ett tidigare skikt, 1930-talet, då Franz Frost bygger sitt hus: ”Så han lät takstockarna förbli bara till hälften tillyxade, strök på tjockt med färg på väggarna, och lyssnade på grannfrun perukmakerskan som sa åt honom att strunta i dräneringsrören och släppa in vattnet i huset.” Marta är en kvinna som aldrig berättar något om sig själv och vars förflutna ligger i ett nästan ogenomträngligt dunkel. Ingenstans får vi reda på om hon är av tyskt eller polskt ursprung, hon är en del av den här trakten, det är allt som går att utröna och det ligger en djupare sanning i det. Att Martas yrke är just perukmakerskans skulle kunna ses som ett slags metafor som avbildar romanens grundstruktur i ”hårvärlden” – gammalt hår blir ny peruk, det nya är egentligen bara skenbart nytt.

Några gånger kommer en fårskock förbi i historien: ”skällorna klingar från fårhalsarna, det kliar i pälsen” – samma formulering gång efter annan, som en form av uttryck för det tidlösa, oföränderliga.

Något påminner Tokarczuks bok om Andrzej Stasiuks ”Världen bortom Dukla” – den lantliga miljön, gränstrakten, de noggranna iakttagelserna av tingens och materians beskaffenhet. Också de återkommande funderingarna över tiden och rummet finns hos både Stasiuk och Tokarczuk. Så här står det till exempel i Kümmernislegenden: ”Då insåg jag hela sanningen om världen – att det är tiden som gör det omöjligt att få ljuset att nå fram till oss.” Tematiserandet av ljus och mörker är också något som de båda romanerna har gemensamt. Redan titeln ”Daghus, natthus” ger uttryck åt detta grundmotiv, ett annat exempel är följande passage: ”Natten är inte så mörk som det sägs. Den rymmer i sig ett mera behagligt ljus som strömmar från himlen mot berg och dalar. Jorden avger också ljus. Det är ett mörkt, gråaktigt, lätt fosforescerande sken påminnande om det som benknotor och träsvampar avger. Det går inte att uppfatta det under dagtid eller ljusa månskensnätter och inte heller i upplysta städer och byar. Bara i det djupaste mörker går det att uppfatta ljuset från jorden.” Och i Stasiuks ”Världen bortom Dukla” säger berättaren en gång: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet”.

Det är något svävande över berättelserna eller de olika lagren, de rör sig fram och tillbaka över gränsen mellan fiktion och realitet. En sträng i romanen utgörs av drömmar samlade på en drömsajt på internet. Det finns för övrigt en del i romanens uppbyggnad som för tanken till datavärlden och internet, man länkas via en typ av nyckelord från ett plan till ett annat, från en värld till en annan. Vid ett tillfälle alldeles i början beskriver berättaren sig själv som en pil på dataskärmen: ”Och genast upptäcker jag också en annan sak – att jag kan se genom tiden, att precis som jag kan skifta fokus i rummet så kan jag också göra det i tiden, som vore jag en pil på en dataskärm”. Rent tekniskt kan man läsa boken på en mängd sätt: Naturligtvis kan man läsa den på vanligt sätt från början till slut, men man kan också följa drömlinjen genom boken, man kan låta sig ledas av helgonlegenden, man kan följa i hagiografen Paschalis spår eller så kan man läsa helgonlegenden och Paschalishistorien emot varandra, man kan läsa de märkliga giftsvamprecepten i ett svep eller så kan man följa berättaren i en hennes vardag med de återkommande samtalen med Marta. Slutligen – nej det finns naturligtvis många fler varianter – kan man läsa boken cirkulärt, så att man läser början i direkt anslutning till slutet. Bokens sista rader anknyter direkt till datametaforen i början: ”Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel. Och då kommer vi att få veta.”

Ibland liksom skimrar ett lager igenom ett annat. Kümmernislegenden dyker upp som relik på nutidsplanet, en märklig och fantasieggande relik i form av en korsfäst kvinnogestalt med mansansikte. Paschalis- och Kümmernishistorierna är liksom flätade i varandra genom bådas oklara och gränsöverskridande könsidentiteter. Gränsöverskridningar är ett tema i romanen också på andra sätt: En gammal tysk man som fördrivits efter andra världskriget återvänder till sin hembygd och dör just på gränsen mellan Polen och Tjeckien. Gränsvakterna på båda sidor vill befria sig från ansvaret för den döde och flyttar honom därför än hit än dit. Gränsen mellan liv och död är också ett framträdande motiv i romanen. Glidningarna mellan de tyska och de polska namnen på orterna är också ett slags klivande fram och tillbaka över gränser, ett klivande som till slut gör dessa otydligare.

Ett betydelsefullt om än inte explicit formulerat idéstråk i romanen är försoningstanken. Det här är kanske den första roman som så ingående behandlar den känsliga frågan om sammanhangen mellan det tyska och det polska i den här trakten utan att visa några som helst spår av partiskhet eller bitterhet. Det är inte heller fråga om ett argumenterande för försoning, utan försoningen framstår som självklar och oundviklig, som den enda möjliga vägen. Genom de storlinjiga blickriktningarna som inleder och avslutar romanen blir Schlesien också till ett exempel på en trakt i världen där människor har stridit och lidit, liksom ställföreträdande för många andra trakter. I början av romanen ser man jorden och mer specifikt en dal i Schlesien uppifrån himlen: ”Jag drömde att jag var ren blick, ett rent seende och att jag varken ägde kropp eller namn. Jag befann mig högt över dalen, i någon sorts obestämbar punkt från vilken jag kunde se allt eller nästan allt. Jag for iväg med blicken samtidigt som jag förblev orörlig. Den betraktade världen underkastade sig mig när jag såg på den, den förflyttade sig framåt eller bakåt på så sätt att jag kunde se allt samtidigt eller bara de minsta detaljerna.” I slutet av romanen är perspektivet det omvända: ”Han ska rikta in objektivet mot himlen över de två tvillinggranarnas toppar och låta stativet stå kvar där över sommaren. Varje dag ska han ta en bild, även de dagar då himlen är jämngrå. R. är övertygad om det ändamålsenliga i sitt projekt och att vi till hösten ska få ta del av en fullt logisk sekvens himlabilder, vars djupare innebörd vi säkert kommer att kunna uttyda. Det kommer att bli möjligt att sätta ihop fotona som ett slags pusselbitar. Eller att lägga in dem ovanpå varandra i datorn. Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel.”