Nu har Miki och jag varit här hos Mamma Maria i Rijeka en obestämd tid, fast kanske är det fem dagar sedan vi steg av tåget här, eller sex. Jag minns ännu tydligt den lille mannen med den välstrukna skjortan och den tunga väskan som satt tvärs över gången från oss räknat. Han hade rest ända från Vinkovci i östligaste Slavonien eller väl egentligen Srijem och hans resa tog tio timmar och inte fem som vår och ändå är fem timmar mycket. Tågresan från Zagreb till Rijeka följer ett krokigt spår och tåget stannar på över fyrtio stationer, en del nätt och jämnt antydda men förbluffande många har en uniformerad stins med ”spade”, fast inte den i Donje Dubrave, i alla fall såg jag ingen.
Vår medresenär bjöd mig på en banan och Miki fick en brödbit. När vi kom in i Gorski Kotar, Bergsområdet, började den lille mannen entusiastiskt prata för sig själv. Så väldiga berg och så höga träd fanns inte i hans trakter. Han tittade med kännarmin – eller med en min som han försökte göra till en kännares – på de stora virkesupplagen vid Moravice och mumlade menade att sådant här… Så ringde äntligen hans släkting från Rijeka och han klagade lite över att denne hörde av sig så sent, själv hade han ju försökt nå honom två gånger och han hade ”så här stora tomater hemifrån i väskan”. Sedan fick han syn på havet och det stod klart för mig att det var länge sedan han såg det. När vi slutligen kom fram till Rijeka hoppade den lille mannen av som en get med den tunga väskan. Miki och jag tog det lite lugnare och när vi kom av, ja, rätt brant steg, så såg vi honom just skaka hand med två poliser som han sedan frågade om vägen. Han såg mycket värdig ut och han hade en mycket lång resa bakom sig.
Men nu lever Miki och jag sedan ett tag här i vår Rijeka-värld. Vi bor hos Mamma Maria och om morgnarna dricker jag kaffe i hennes kök och om kvällarna bjuder hon på rakija och Miki får allt möjligt gott hon hittar i sitt kylskåp och ibland blir jag bjuden på mat. Idag fick jag fyllda paprikor. De första dagarna följde Miki med mig till den ”hemliga” badplatsen vid helikopterplattan mellan hamnarna.
Fast det har blivit varmare och varmare och allt svårare att hitta skugga, så Miki stannar numera hos Maria medan jag badar och det är han mer än nöjd med. Vi går tillsammans en morgonrunda till mitt kafé Batana vid marknaden nära hamnen och sedan köper jag lite frukt och kanske nötter. Någon gång tidigt på eftermiddagen tar vi en kort promenad i skuggan längs smågatorna uppåt. Sent eller ganska sent på kvällen strövar vi vid vattnet bort mot Žabica, det stora busstorget.
I huset där Maria bor är den första trappan av sten och den andra och den tredje av trä. Miki skuttar behändigt både uppför och nerför och ser liksom alltid fram mot något.
Hos Maria bor just nu en gammal bosnier som råkat illa ut på något sätt och jag tror han slipper betala, fast jag tänker inte ta reda på hur det är med den saken. Natten till den här dagen bodde det 13 filippinier i det ena rummet. Ja, de hittade ingen annanstans att bo som de hade råd med. Jag var ett slags tolk och jag fick säga att inte mer än fem-sex fick sova i sängen så att den inte skulle braka ihop. Maria suckade över fattigdomen. Men de sa att de hade hittat arbete i Zagreb.