Som en del av er vet översätter jag sedan ett par år äldre tyskspråkig litteratur för det djärva och egensinniga lilla förlaget Hastur, som leds av eldsjälen Ola Svensson. I år har jag börjat publicera mina förord till de översättningar jag gjort för förlaget. Här följer nu mitt förord till bok nummer tre i ordningen.
Den tyskspråkiga realismen (1850-1890) kallas ibland för ”Bürgerlicher Realismus”, för att borgerskapet under denna period kom att få större betydelse än det haft tidigare, ibland för ”Poetischer Realismus”, eftersom målet inte var att visa upp verkligheten direkt som den var utan man ville att verken skulle bära fram dess ”inre kärna” med hjälp av författarens ”skapande fantasi”. Genom detta och genom att vara mindre inriktad på samhällsförändring avgränsas realismen från den därpå följande litterära strömningen, naturalismen. Några av de mest kända namnen från den litterära realismen i de tysktalande länderna är Theodor Fontane, Gottfried Keller, Friedrich Hebbel, Conrad Ferdinand Meyer, Wilhelm Raabe och Theodor Storm, sinsemellan egentligen mycket olika författare.
De två bland de ovannämnda författarna som bär förnamnet Theodor kände varandra och uppskattade i hög grad varandras arbeten och de brevväxlade under närmare 35 år, dock ganska glest och även om de träffades ett antal gånger under Storms tid i landsflykt i Potsdam, växte det aldrig fram någon riktig vänskap mellan dem. I de 104 breven som givits ut från deras brevväxling kan man hitta ett och annat som kanske förklarar detta. I ett av breven skriver Storm att han tycker att Potsdam är för stort jämfört med födelsestaden Husum och att trädgårdarna i Potsdam är för välvårdade för hans smak och att han saknar ”de dammiga potatisåkrarna” runt Husum. Fontane, som då bodde i grannstaden Berlin, tycker att detta är ett underligt påstående och menar att det utanför Potsdams stadsportar finns hur många dammiga potatisåkrar som helst. På liknande sätt talar de ofta förbi varandra genom åren men aktningen för varandras verk består och Fontane beskriver sig ännu efter Storms död i sina minnesanteckningar som en ”livslång Stormian”.
Den lilla staden Husum vid Nordsjön spelar en betydelsefull roll för Theodor Storm, både i liv och verk. Här föddes han 1817 och här växte han upp. Han beskriver vid ett tillfälle atmosfären i föräldrahemmet så här: ”Jag blev inte särskilt uppfostrad, men luften i hemmet var sund; om religion eller kristendom hörde jag ingen tala.” I första meningen i novellen ”Skimmelryttaren” låter han en glimt ur barndomen i staden skymta fram: ”Det som jag nu vill berätta fick jag veta för mer än ett halvt århundrade sedan hemma hos min mormorsmor, den gamla senatorskan Feddersen”. I Husum gick han också i skolan, men för de vidare studierna lämnade han hemstaden för att bland annat läsa juridik i Kiel. Vid återkomsten öppnade han en advokatbyrå och några år senare gifte han sig och fick så småningom en stor familj. Under det europeiska revolutionsåret 1848 kom det också till uppror i Schleswig-Holstein, ett uppror riktat mot det danska styret. Storm anslöt sig till rörelsen och när upproret senare slogs ner av danskarna blev läget efter några år ohållbart för honom och han lämnade staden och kom att för några år bo i Potsdam och sedan ytterligare några år i Heiligenstadt. I förskingringen saknade han hela tiden sin gamla hemtrakt och när Preussen 1864 besegrade Danmark återvände han till Husum efter att han där blivit utnämnd till ”Landvogt” (motsvarar ungefär ”häradshövding”). Någon månad efter återkomsten dog hustrun i barnsäng och efter en intensiv sorgperiod då han skrev diktcykeln ”Tiefe Schatten” (djupa skuggor) gifte han om sig. Efter pensionen flyttade han till Hademarschen på den holsteinska landsbygden. Här dog han 1888, samma år som han avslutade ”Skimmelryttaren”.
I sitt författarskap betraktade Storm sig själv främst som lyriker och han såg sina berättelser och noveller som sprungna ur dikterna. Många av hans samtida, bland andra Fontane, värderade också hans lyrik mycket högt och den marxistiske filosofen Georg Lukács betraktade honom som ”en av det obrutna gamla borgerskapets sista stora diktare”. Den mest kända dikten är säkert den om Husum, ”Die Stadt”:
Staden
Där ligger grå på stranden grå
och långt avsides staden,
tung hänger dimman på,
ur öde tystnad brusar havet
entonigt omkring staden.
Ej susar skog, ej fågel fri
slår drillar här om våren,
vildgässen blott med ödsligt skri
i höstnattmörkret dra förbi,
i sanden prassla snåren.
Dock hänger all min själ vid dig,
du gråa stad vid havet,
dock ler min ungdom än för mig
som fjärran trollglans över dig,
du gråa stad vid havet.
(översättning Vilhelm Ekelund)
Hans lyrik bär inom sig arvet från romantiken och han inspirerades av Joseph von Eichendorff och Heinrich Heine för att nu nämna två av de mest kända. Hans tidigaste noveller har utpräglat lyriska drag och flera av dem innehåller också insprängda dikter. Både dessa noveller och dikterna kan genom sitt stämningsmåleri och sina flytande och gäckande nyanser sägas föregripa impressionismen. Den sannolikt mest kända av dessa noveller, ”Immensee”, en berättelse om en äldre mans återblickar på en kärlek som aldrig nådde fram, präglas mer av stämningar och känslor än av händelser och handling. Men längre fram eller åtminstone i teorin ser Storm novellen som ”dramats syster”, på grund av dialogens framskjutna plats och eftersom den likt dramat ofta kretsar kring en central konflikt. Hur som helst är hans novellistik i romantikens anda genreöverskridande – prosa, drama och lyrik är i hans noveller ofta sammanflätade. Ett annat kännemärke för hans noveller är att han gärna omger dem med ramberättelser, ibland mer än en. Två av den mest lästa novellerna från tiden efter ”Immensee” är ”Pole dockspelare” och ”Aquis submersus” och särskilt den förra har en stramare och mer dramatisk uppbyggnad än ”Immensee”. Innanför en konstfullt gestaltad ram berättar Storm historien om den gamle dockspelaren Joseph Tendler och hans dotter Lisei. Ett betydelsefullt spår i novellen är konflikten mellan konstnär och borgare, ett tema som senare kom att spela en framträdande roll i Thomas Manns författarskap. Boken vänder sig till en ungdomlig läsekrets och Storm säger något om detta med orden: ”Om du vill skriva för ungdomen så får du inte skriva för ungdomen!” Runt ”Aquis submersus” finns också en ramberättelse och i den hittar två pojkar en målning i en kyrka, en målning föreställande en drunknad pojke. Den inre historien är en olycklig kärlekshistoria från tiden efter trettioåriga kriget.
Theodor Storms karaktär släppte in ljus från många mycket olika fönster. I sin poesi var han som sagt en ofta melankolisk romantiker, men han var också mycket intresserad av det praktiska och handfasta och ägnade stor energi åt att läsa in sig på hårda fakta och tekniska detaljer för sina verk. Det är nog inte svårt att föreställa sig Storm på ålderns höst själv genomföra samma experiment som han låter den unge Hauke Haien göra i ”Skimmelryttaren” när han sitter med baljan framför sig och formar en miniatyrvall av lera han hämtat på stranden för att pröva sig fram till ett bättre sätt att bygga vallar mot Nordsjöns vågor. Dessutom fascinerades Storm av det övernaturliga och spöklika och även om han en gång i ett samtal med den schweiziska författarkollegan Gottfried Keller sa att han inte trodde på övernaturligheter måste han ändå i nästan samma andetag tillägga att ”det naturliga ännu inte alls är känt”. Han berättade långt upp i åren gärna spökhistorier med stor inlevelse och suggestivt knarrande röst, helst sent på kvällen vid dämpad belysning.
I sitt sista och kanske mest uppskattade verk ”Skimmelryttaren” låter Storm det övernaturliga om och om igen möta det detaljerat sakliga. Han var uppvuxen i ett landskap där genom århundraden mycket i tillvaron hade handlat om kampen för att skydda den landremsa där man levde, det land som havet om och om igen hotar att återerövra. Och som novellens början antyder hade Storm burit stoffet med sig länge, först under många år på ett mer omedvetet plan men så småningom på ett alltmer konkret sätt. I början av 1885 skriver han bland annat följande rader i ett brev till sin äldsta dotter: ”Nu spökar en vallsaga, som jag läste om som barn, i mig; men förstudierna är mycket krävande och invecklade.” För sitt novellprojekt använde han mer än femtio angivna källtexter om allt från vallbyggande och lagar och förordningar gällande detta till krönikor om katastrofer vid de återkommande stormfloderna. Dessutom lät han sig i detta vägledas av lantmätare och andra experter på området som exempelvis vännen Christian Eckermann. När det gäller de spöklika och kusliga elementen kan man också märka inflytandet från den av honom beundrade store romantikern, skräckromantikens mästare E.T.A. Hoffmann, men mycket kom från honom själv eller den egna läggningen, hans fascination för det oförklarliga, det som ligger bortom det vi ser. På samma gång var det muntliga draget i hans novellkonst hela tiden påfallande, inte minst i ”Skimmelryttaren”. Berättelserna kommer ur berättarens mun och detta blir extra tydligt genom ramberättelserna som samtidigt framkallar en känsla av pendlande mellan närhet och avstånd. ”Skimmelryttaren” har två ramar, en yttre som bara finns som början och en inre som ett par gånger bryter igenom eller avbryter det inre kärnförloppet. Berättaren sitter där nog så påtaglig i värdshuset vid vallen med tunga ylleförhängen framför fönstren och grogg på spisen, så det är svårt att inte ta honom på orden.
”Skimmelryttaren” avslutades bara några månader före Storms död under hans kamp mot cancern. Thomas Mann skriver att Storm genom en ”sammansmältning av mänsklig tragik och vilda naturhemligheter, något dunkelt och tungt, stort och mystiskt som havet” lyckades föra ”novellen – enligt hans synsätt, dramats episka syster – till en sedan dess aldrig uppnådd höjdpunkt”.