Våren är här så allting rör sig snabbare än nyss. Imorse var Miki och jag på Branimirova tržnica och köpte frukt, grönsaker, ost och špek. Sedan satt vi en kaffestund utanför Mates bar på hörnan och så galopp, galopp hemåt. Just när vi skulle svänga förbi Zlarinska hörde vi Đurđicas starka råa röst ropa: Idemo na pumpu? Jag tvekade en sekund men sa sedan ja, varför inte dricka kaffe en gång till ute på bensinmacken vid Slavonska? Medan Hajdi och Miki halvbrottades i farten yrde vi iväg mot Kornatska, där Miki och jag störtade uppför trapporna, Đurđica och Hajdi fortsatte framåt. Jag packade upp allt ur ryggsäcken, skar av en späckbit, stack den i munnen, det fick bli frukosten, Miki fick lite mat, jag printade ut mitt senaste översättningsförsök ur Ana Brnardićs diktsamling ”Vuk i breza”, vek ihop pappret och så ut, iväg mot Slavonska där de två andra väntade på macken. Jag ropade in min beställning genom dörren och så satt vi människor där och hundarna hälsade på varandra på nytt.
För ett par dagar sedan hade jag valt att ge mig i kast med titeldikten, ”Vuk i breza” (Varg och björk, Vargen och björken). Đurđica läste igenom den, skrattade till lite, himlade med ögonen och så satte vi igång.
Första raden är lätt, men sedan kastar dikten loss och vi fick arbeta ett tag med hur vargen inte var omklädd till björk eller hur vi inte såg den klädd till björk. En lång stund satt vi med vargens tänder nedstuckna i tankarna. Hundarna växlade tempo fram och tillbaka mellan vilt och lugnt. Vi nosade på markens status inne i dikten.
En bit fram i dikten ryckte vargen av ett löv från en kvist och Đurđica ryckte demonstrativt loss ett hörn från pappret, eftersom jag hade ett letargiskt ögonblick och behövde väckas. Otkinuti är verbet.
När vi kommit igenom lite över hälften sa jag stopp för huvudet kändes för proppfullt för att stoppa in något mer. Imorgon kör vi ett nytt varv, bestämde vi. Đurđica gick in efter cigaretter och Hajdi tittade långt efter henne och Miki och jag såg på varandra.
