Efter djupdykningen i minnenas Domodossola verkade allt för mig på något vis redan gjort eller redan sett, men det kom en dag efter det också. Vädret lät bli att le och bar en sträng grå kappa, men det hindrade inte vår trio att ge sig ut på ännu en resa. Steph bestämde att vi skulle till en by som bär det underliga namnet Calolziocorte och där steg vi av tåget och började gå längs sjöarna i riktning mot Lecco vid Lago di Comos östra tåspets. Större delen av vandringen följde Lago di Garlates västra strand.
Säkert ett leende landskap vid solsken, men landskap kan inte alltid le och detta var nog så vackert också i grått. Vi trampade på, blev hungriga men allting var stängt utom en japansk restaurang som ännu hade tillräckligt öppet för att kunna sälja oss några matlådor. Vi betalade och slog oss ner på en stenbänk med bord nära vattnet strax intill ett annat bord där två flickor gjorde sina läxor. Steph, Miki och jag satt på rad med varsin låda framför oss. Vi blev mätta och så fortsatte vi att gå. Nej, det regnade inte men lite småkallt var det, så vi människor ville gärna ha en kopp kaffe. Vi nådde en stor, rätt ful byggnad nära vattnet, ja, den såg ut som ett slags gymnastiksal. Utanför satt ett par och drack något, så vi gick fram mot dörren. Ovanför den fanns en skylt där det stod Circolo ARCI garlate – bocciodromo.
En ung kvinna som kunde vara en servitris kom just ut och jag frågade: ”Bisogna essere soci?” Nej, man behövde inte vara medlem i klubben, så vi gick in. Därinne var ljudnivån och stämningen hög. (Bilden ger tyvärr inte rättvisa åt denna täta atmosfär.) Män, de flesta äldre eller rent av riktigt gamla satt runt träbord och spelade kort. Korten smällde i bordet och rösterna steg och sjönk och då och då dunkade man varandra i ryggen.
Så här kul kan bara gubbar ha, tänkte jag och vi slog oss ner vid ett ledigt bord och beställde kaffe och blåbärssaft. Vi la märke till att mycket få av männen drack något. Här och där stod en ölflaska eller en kaffekopp på borden, men det viktigaste var leken! Vi tittade också över räcket bredvid oss. Långt där nedanför spelade ett annat mansgäng boccia, mycket metodiskt och åtminstone skenbart med en tydlig rollfördelning. Några rullade kloten med utstuderad långsamhet, andra gjorde plötsliga snabba kast och en verkade uppträda som ett slags joker. Fråga mig inte vad jag menar med det.
Ja, detta uppehåll i Garlates ”herrklubb” blev höjdpunkten för mig. Nej, ni behöver inte förstå mig. När vi var nöjda med inomhuslivet fortsatte vi vår vandring upp mot Lecco och därifrån tog vi sedan tåget tillbaka till Milano.
Det är alltid en glädje att följa dig på resa Bodil. Tack för dina senaste texter.
Thomas, tack för läsning.