Innan juli rinner ut i kvällsvärmen vill jag försöka minnas lite av besöket i Trieste nu sist mellan det korta uppehållet i Zagreb efter tågresan från Norden och min vardag här och nu: Rudolf, Miki och jag satte oss på tåget ännu en gång och for till Ljubljana och bodde över hos Igor och åt och drack med honom under en kväll och en förmiddag, men mer om det en annan gång – kanske. Dagen därpå tog vi oss med tåg till Opčine/Villa Opicina, där Alex mötte oss och vi var återförenade för första gången på två och ett halvt år. Vi gick med snabba steg i värmen till en busshållplats för att åka västerut till Kontovel/Contovello till osmizan Štoka där. Höjderna runt Triestes bebos av slovener även om man är i Italien och alla de här osmizorna drivs av slovener. Jag har talat om vad en osmiza är tidigare och nu har jag ingen lust att vara detaljerad där. Man dricker vin, helst från osmizans egen produktion och man äter prosciutto, salame, ost och annat i den stilen, helst ska detta också vara egenproducerat. När vi kom till Štoka kände jag genast igen mig, så jag måste ha varit där med Alessandra och Piero någon gång. Vi fick en bra plats inne i det gröna lummiga – den som vill kan se Rudolf och Alexandra här närmast genom grenverket, Miki syns inte – och blicken ner mot havet och Istriens böljande landremsa var vid och skön.
Vi var glada att ses igen och det vi åt och drack var gott så timmarna gled iväg. Jag minns ingenting av vad vi pratade om och när skymningen kom letade vi oss ner till bussen och kom ner till staden, där saker hände som jag nu låter ligga i skugga.
En av förmiddagarna gjorde jag ett helt privat återbesök på det gamla stadsbadet Pedocin som har en avdelning för kvinnor och en för män och namnet har både med ”lus” och ”mussla” att göra. Mer berättar jag inte nu, för jag är ganska säker på att jag berättat det förut och idag vill jag vara lite förtegen. Det var mycket varmt och kvinnorna runt mig låg i drivor i vattenbrynet. Bilden försöker vara diskret.
En dag gick till den gamla arbetarstadsdelen San Giacomo, där jag en gång ville bo, men sedan gav upp tanken på grund av allt det svåra med länder och gränser och regler. Alex tog oss först till en underbar riktig osteria, där gubbarna hängde längs fönsterbänkarna ute på gatan och vi blev inneslutna i ett sorl av röster och snart hade pratat med nästan alla. Efteråt fortsatte vi till Riccardos mycket speciella ”restaurang” som på sätt och vis egentligen är en mataffär och där Riccardo serverar det han just råkat laga. De som satt vid bordet bredvid oss var både gäster och betjäning, om ni förstår. Riccardo hade denna dag gjort ćevapi och olika saker med paprika. Han sa till Alex att hon skulle ha ringt för då, ja då, hade han lagat något särskilt. Vi åt gott och satt sedan kvar tills Riccardo drog sig tillbaka för en vilopaus. När han kom tillbaka satt vi ännu där och han grävde fram en stor flaska med någon amaro som han ställde på bordet framför oss till fritt bruk.
På kvällarna gick vi genom gränderna i Cavana, som visserligen blivit mer och mer turistiskt, men i gränden där Elvio en gång höll hus finns – för mig i alla fall – något av stämningen kvar.
