Vardagsglädje

När Miki och jag nu går till Branimirova tržnica så går vi, eftersom vi har flyttat, från Kornatska och inte från Hvarska, inget konstigt med det utom jag ibland glömmer var vi bor. Avståndet är ungefär detsamma, men den första eller sista biten är lite annorlunda. Jordklotet liksom svänger lite åt sidan.

Värmen steg medan vi gick dit idag men i skuggan var det fint och lätt. Vi gick in på torget ”bakvägen” och uppför trappan in i hallen där ostarna finns. Min ostdam visste vad jag ville ha och hon stoppade som vanligt in osten i min ryggsäck och kallade mig vänligt, skämtsamt ”mitt barn”. Det kan jag ju inte ha något emot.

Och så bar det av nerför trappan och jag köpte blitva, vitlök, körsbär och aprikoser där jag brukar köpa sådant. Miki hade ett kort hårt ”samtal” med en annan krulltott och så gick vi förbi klädbodarna och damen som sålde den gröna klänningen till mig härom dagen kom fram och synade mig och så att färgen passar mig bra, eftersom jag är svart. Vi ste crna. Ja, betraktaren ser det den ser, så jag är kanske ett svart barn, tänkte jag och så satte vi oss i parasollvärlden utanför vår bar, denna ex-ribarnica av bästa slag.

Parasollsvalkan var ganska varm men bra och jag fick ut mitt kaffe och Miki sin vattenskål. En bra gubbe kom förbi och hälsade på oss eller egentligen på Miki. Och sedan satt eller låg vi där rätt länge och tittade på alla förbipasserande, denna tillvarons lugna film. Inga önskningar, inga besvikelser.