Text av Oksana Zabuzjko (publicerad i DN)

Oksana Zabuzjko: Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren

Rysk litteratur har under tvåhundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle ska ömkas, inte fördömas, skriver Oksana Zabuzjko. 
Väst har förblindats av sin egen tradition av att försöka förstå och förhandla med ondskan – men för den som kan rysk historia och rysk litteratur är Rysslands anfallskrig ingen överraskning alls. Den ukrainska författaren Oksana Zabuzjko uppmanar europeiska läsare att granska vilken människosyn som egentligen finns i deras bokhyllor.

”Varför?”, frågar en tysk vän som med fasa betraktar bilderna från massakern i Butja. ”Varför gör de så?”
Precis som ett majestätiskt träd kan gömma sig inuti det minsta av frön, gömmer sig många hyllmeter böcker i den frågan.
Dessa böcker, med löften om att omarbeta europeisk historia från djupaste rot till yttersta gren, kommer snart att fylla bokhandlarna. Utan dem vore det omöjligt att förstå hur väst kunde bli så kulturellt bortkommet att det under mer än tjugo års tid envist ignorerat ett typexempel på hur en ny totalitarism vuxit fram och mognat i Ryssland och i stället återupprepat precis samma beteendemönster som under 30-talet manade på Adolf Hitler.
Efter Butja annonseras fortfarande en artikel ur The Economist (19 mars) i mitt Facebook-flöde där John Mearsheimer skriver att ”väst i grunden är skyldiga till krisen i Ukraina” samt ger uppdaterade råd om hur vi kan blidka dagens Führer.
Trots all min aversion mot Mearsheimer, som från sitt avlägsna Chicago föreläser för världen om hur jag och 40 miljoner andra ukrainare bör lämnas åt vårt öde i händerna på en seriemördare, och trots min tillgivenhet gentemot min tyska vän, med sin oklanderliga smak och subtila själ, måste jag erkänna att deras tankemönster liknar varandras: de är människor uppfostrade i samma kultur, med samma privilegier, som resulterat i samma blinda fläckar.
Min vän är genom sin egen mors berättelser väl bekant med Röda arméns brutalitet i Berlin 1945. Hon känner till skjutningarna riktade mot civila och tågen fulla med stulna mattor och klockor som skickades till Ryssland; hon känner till mödrarna som våldtogs framför sina barn och flickorna med sönderslitna underliv – samma skeenden som i dag, i en makaber form av copy-paste, inträffat i småstäderna runtom det Kiev som nyligen befriats från ryssarna. Men som alla tyskar besitter min vän ett skuldkomplex gentemot Ryssland och söker förklaringar till Rysslands agerande i Europa 1945. Logiken lyder: Vi behandlade ju knappast dem bättre.
Men vad har i så fall Ryssland för ursäkt för sina handlingar i Ukraina i dag? Förutom det uppenbara faktum att Ukraina inte attackerade Ryssland är Ukraina enligt Rysslands egna historieböcker en ”brodernation” med en gemensam historia. Så var finns källan till denna flod av sadism? Vad är orsaken till ryska befälhavares order, som snappats upp av ukrainsk säkerhetstjänst, om att ”bomba skiten ur dem” och hur kommer det sig att ett ryskt barn ber sin pappa att ”döda alla ukrainare så snart som möjligt” så att han kan komma hem sedan?
Precis som hos Mearsheimer kan man i min väns reaktion mot våldet få syn på ett tydligt grundbehov människor i väst delar: behovet av att rationalisera ondska, att försöka se saken ur förövarens perspektiv, att söka förståelse för hans mål och motiv och inta en skolastisk position som ”djävulens advokat” (något som synliggörs i kartesiskt lagda sinnens oändliga försök att förstå sig på ”vad Putin vill”).
I slutändan antyder allt detta att vi kan nå en överenskommelse med ondskan och bör gå i dialog med den. Dialog är trots allt luften som västerländsk kultur har andats under 2500 år, och för de som fostrats i den öppna atmosfären av den antika agoran är det svårt att föreställa sig att det bara en dörr bort finns en annan uråldrig kultur där människor enbart andas under vatten och bär på ett banalt hat mot dem som andas med lungor i stället för gälar.
En annan utmaning för västerlänningar är att förstå att detta inte helt enkelt är en avvikelse som går att åtgärda med hjälp av ”demokratiska reformer”. Att ett helt land faktiskt kan befinna sig i undervattensandningens grepp. Att monologen som dikteras från toppskiktet kan bli så dominant att den inbegriper landskapet, arkitekturen, språket, och ideologin; den producerar identiska städer, gator och monument, filmer och tv-program; en enda gigantisk fängelsecell där en brutal hierarki härskar. Att det ur ägget som lades i Nordkorea av Sovjetunionen under Stalin (och den ryska federationen har fortsatt att obehindrat lägga sådana små ägg i Europa under trettio års tid, ända sedan Sovjetunionens kollaps, från Transnistrien till Abchazien till ”Donbass-republikerna”) tre generationer senare skulle kläckas en färdig modell för en televiserad virtuell verklighet av en ny stalinism som (så här långt) omfamnar hela Ryssland och Belarus. Att Butja inte var något överskridande, utan något oundvikligt.

Man skulle kunna nämna dussintals orsaker till västs blindhet gentemot rysk totalitarism. De mest uppenbara är förstås läxorna som aldrig lärdes om Sovjetunionen, framför allt den förvillande diskursen kring andra världskriget där alla brott mot mänskligheten i tyst konsensus tillskrevs den besegrade totalitarismen.
Samtidigt ägnade den segrande totalitarismen nästan femtio år åt att befästa sig och svälla, helt ostört av lagens fördömande, så att när Ryssland till slut överlät sitt ledarskap åt en KGB-officer – en organisation som sedan 1918 ansvarat för några av de mest storskaliga och längst pågående brotten mot mänskligheten i modern historia – var det ingen i väst som reagerade med samma förskräckelse som om ledaren i fråga varit en tidigare officer i Gestapo. Såvitt jag vet var det ingen som ens reflekterade över det faktum att det ryska samhället, efter fyra generationer av statlig terror, skulle vara redo att bekräfta det som en norm, och då är ändå fyra generationer redan längre än vad levande minne kan sträcka sig (”Det har alltid varit såhär!”).
Väst var varken moraliskt eller intellektuellt rustat för denna utmaning. Vi väntar fortfarande på en heltäckande studie kring hur Kreml systematiskt över decennier korrumperat väst, likt Dmitrij Nechljudov besudlar Katjusja Maslova i Tolstojs ”Uppståndelse”. Och nu menar jag inte enbart det samröre som registrerats i FSB:s stängda arkiv, utan också något mer subtilt – en långsiktig utsuddning av gränserna för det acceptabla i västerländsk kultur, det gradvisa skiftet från en europeisk rationalisering av ondskan till en rysk normalisering av den.
Tolstoj observerade att mänskligt medvetande är böjligt och utmärkt skickligt på självrättfärdigande. När Katyusja blir prostituerad förändras hennes bild av världen så till den grad att upplåtandet av hennes kropp till män som våldtar den mot betalning blir, om än inte ärbart, åtminstone ett fullständigt normalt beslut. Detta är faktiskt en modell för all rysk litteratur, som fortfarande betraktas som europeisk och humanistisk: Rysk litteratur har under tvåhundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle ska ömkas, inte fördömas. Vi ska sympatisera med honom, för ”det finns inga skyldiga människor i världen” (Tolstoj, igen). Alla är beredda att skära av sin grannes hals, det hela hänger på priset.
Detta är alltså ”rysk humanism”. Om du accepterar dess tes, gratulerar – du har välkomnat den ryska armén in i ditt hem.
På många sätt var det rysk litteratur som vävde kamouflagenäten till Rysslands stridsvagnar. Jag gick i skolan i Sovjetunionen, med rysk litteratur som obligatoriskt ämne på schemat, och jag minns ännu min barnachock över Turgenjevs ”Mumu”: den stumma livegna, en god själ, som på order av sin ägarinna mördar den enda varelse i världen han har kär: sin trogna valp. Våra lärare hoppades att berättelsen skulle väcka sympati för protagonisten och hat mot ägarinnan. Nu kan jag se den sortens skolning hos dem som förbannar Putin och samtidigt tycker synd om soldaterna han skickat till Ukraina för att mörda mycket mer än bara valpar: stackars pojkar, som de måste lida!
Det är fortfarande oklart hur rysk litteratur lyckades förföra väst genom att presentera sig själv som en vacker prinsessa inlåst av en grym regim och hur den lyckades övertyga väst om att dess passivt infantila oemottaglighet för ondska är en dygd. (Minns ni hur Natasja Rostova i ”Krig och fred”, våldsamt förälskad i sin fästman, springer efter första bästa slyngel som ler mot henne så snart fästmannen lämnat scenen och hur Tolstoj tycker fasligt synd om henne?). Detta är en fråga för professionella Rysslandsvetare.
Tyvärr har de, med få undantag, utgått från samma myt om rysk kulturs europeiska karaktär, en myt där KGB-officeren så snart han demonstrerat att han talar flytande tyska och framträtt hos den amerikanska talkshowen ”Larry King Live” enkelt kunde passa in. Det var tillräckligt för att eliten i väst skulle enas om att acceptera honom som ”en av oss”, snarare än att i hans bakgrund urskilja gravida kvinnors uppskurna magar i NKVD-fängelset i Lviv 1941 eller ukrainska konstnärers och tänkares krossade skallar under Sovjeteran. Avrättningar av medlemmar i den ukrainska intelligentian i ockuperade städer på sistone (till exempel Tacitusöversättaren Oleksandr Kysliuk i Butja) är på så sätt en logisk fortsättning på hur KGB agerat i Ukraina inom levande minne.
Och grunden för Putins seger över väst lades faktiskt tidigare än så. När New York Times år 1985 publicerade Milan Kunderas essä ”En introduktion till variation”, där författaren exkluderade rysk litteratur från europeisk kultur och förklarade varför han inte klarade av att läsa Dostojevskij (på grund av hans känslokult och fullständiga förkastelse av rationalitet), slängde sig Joseph Brodsky fram för att försvara rysk litteratur genom att förklara för oss med all den moraliska auktoritet en poet som sänts i exil av den sovjetiska regimen kan uppbära ”varför Milan Kundera har fel om Dostojevskij” och tystade på så sätt sin motståndare likt ett aggressivt troll på sociala medier.
Samtidigt behöver man knappast påpeka hur mycket Putins offensiv den 24 februari är skyldig Dostojevskijismen, som Kundera förstod den, och det är enbart genom en sådan prisma invasionen kan begripas: som ett utforskande av ren, destillerad ondska, av hat och avund som tryckts ned alltför länge (”Varför ska ni ha ett bättre liv än vi?” uppges ryska soldater ha frågat ukrainare) och som förökats genom en känsla av total straffrihet. Denna inställning ligger långt från såväl Descartes och Kant som Clausewitz.
Ja, allt detta hade kunnat förstås mycket tidigare om inte en gränsdragning gjorts mellan den ryska staten och den ryska litteraturen (eller, som en glamorös inbjudan jag en gång fick från en litteraturfestival i Bryssel uttryckte det, mellan ”de smärtsamma ögonblicken i rysk historia” och ”skönheten i rysk litteratur”), och om man varit överens om att litteratur är av samma kött och blod som samhället i vilket och för vilket den skrivs.
Då hade väst kunnat inse att soldaterna i Butja, som enligt uppgifter våldtog en elva år gammal pojke och band hans mor vid en stol så att hon tvingades bevittna övergreppet, är precis samma sorts hjältar som befolkar stor rysk litteratur, samma hjältar som för ett hundra eller två hundra år sedan. Rysk litteratur är på så sätt också ansvarig för hur dessa människor har formats.
Om Brodsky och hans ryska ”lag” inte hade pressat undan Kundera (och andra ”icke-ryssar”) från den kulturella kartan av slaviska språk hade experter i väst kanske inte varit i en sådan knipa nu, efter att först ha hävdat att Putin var ”för smart” för att attackera Ukraina eftersom det vore fullständigt irrationellt, för att sedan förutsäga att Ukraina skulle orka stå emot max nittiosex timmar innan de överväldigades – för vad kunde denna ”ryska bakgård” någonsin åstadkomma mot en sådan gigantisk motståndare?
Många slavister har nu medgett ett behov av att ”avkolonisera” sitt fält som en konsekvens av Rysslands invasion. Men innan den 24 februari hade jag endast träffat en europeisk slavist som år 2014, djupt oroad av den orwellska vändningen i Moskva, bad om ursäkt till ukrainare för att han ägnat sitt liv åt att betrakta Kiev ”genom ryska glasögon” som ”den tredje staden i det ryska imperiet” i stället för att klarsynt skåda en huvudstad i en tusenårig lokal kultur som det ryska imperiet i mångt och mycket behandlat likt den ryska armén behandlade Butja: Det som kunde stjälas har de stulit, och det de inte kunde stjäla har de förstört. Sådana insikter kan komma att bli allt vanligare.
För vägarna som bär fram bomber och stridsvagnar är stensatta med böcker, och vi blir nu vittne till hur miljontals människoöden kan bestämmas av vad vi valt att läsa. Det är dags att ta en rejäl, kritisk titt på vad som egentligen ryms i våra bokhyllor.
°°
Översättning från engelska: Johanna Käck
Essän har tidigare publicerats i Times Literary Supplement.

Oksana Zabuzjko.
Född 1960 och bosatt i Kiev, författare, litteraturhistoriker och vice ordförande i ukrainska PEN.
Med romanen ”Fältstudier i ukrainskt sex”, om både förtryckande könsroller och sovjetisk övermakt, fick hon ett internationellt genombrott. Boken kom första gången på svenska 2006 och den återutges nu till hösten av Norstedts, med ett nytt förord skrivet direkt för de svenska läsarna.
Det är också planerat att Oksana Zabuzjko ska komma till Bokmässan i Göteborg i september.