Vandringstiden är nog här, så det blev en vandring idag också. Vesna hämtade oss med bilen vid kinesrestaurangen här intill och så for vi till Savica Šanci. Inte långt, nej, och för det mesta går vi dit till fots, men Vesna ville att vi skulle lite längre in i djunglerna där den här gången. Savica Šanci är ett obegripligt område, där natur, ruiner efter gamla fabriks- eller lagerlokaler och sophögar möts. Det ska finnas tolv eller fjorton ”sjöar” där, ja, ett slags korvsjöar som Sava fött. Längs vägen finns det skyltar som varnar för sköldpaddor och någonstans där inne finns ett fågelskyddsområde. Och så löper en gammal järnväg rakt fram mot ingenstans. Efter att ha passerat några sjöar följde vi den för att gå lite torrskodda en stund.
Vesna sa något om att om hon bodde där, alltså just i den första bilden här, då skulle hon ha ankor. Jag bestämde riktningen eftersom jag är mest hemma i den här borstiga vildmarken. Min plan var att följa järnvägen ut till industriruinerna och sedan svänga in bland sjöarna igen, men Vesna blev mer och mer skeptisk och jag litade inte heller på mig som vägvisare så vi svängde av lite tidigare, men då blev det riktigt fel. Vi vadade fram genom sopor och Vesna tyckte att ruinerna påminde om kriget och jag blev plötsligt rädd för minor, fast det sa jag inte. Allt var väldigt fult på ett lite oroande sätt – inom mig balanserade jag mellan spänning och oro. Vi skämtade lite om att vi nu visste vilken väg man inte ska ta, fast samtidigt var vi inte så säkra på att vi inte skulle göra om dumheten. Det är en labyrint! Men så såg vi en öppning i snåren och ett hus, antagligen övergivet, men ett hus.
När vi kom förbi det öppnade sig världen och allt blev lätt och behagligt. Vi gick längs ett ganska nyplöjt fält och Miki spanade ut över vidden. I diket växte snödroppar.
Med ens var vi nöjda och skulle ingenstans. Här kunde man gå. Fast lite funderade vi över hur vi skulle komma tillbaka och Vesna ville till sjöarna igen.
Så småningom hamnade vi nedanför nasip och då visste vi ju riktningarna: Sava där, sjöarna här. Och så hittade vi en väg som ledde in i vildmarken igen, en väg utan sopor. Först tvekade vi men så tänkte vi att vad kan gå fel. Vi förstås. Fast vi gick ganska ”rätt” och passerade sjö efter sjö i en halvcirkel, nej, nu hittar jag nog på, hit och dit var det kanske, men bra.
