Februari är här så även om våren skulle backa någon dag så betyder det så lite, ja nästan ingenting alls. Och så var det dags för Miki och mig att bli stadsmässiga igen. Iförda koppel och skor och en del annat gick vi upp mot stan. Vi tog den vanliga vägen och snart var vi vid Glavni kolodvor där vi svängde åt höger och sedan gick vi längs parkerna och jag tog för omväxlings skull en bild på den danska ambassaden som ligger så mycket vackrare än den svenska.
Vid Trg tog vi åt höger och slog en liten ögla runt Europski Trg och jag upptäckte att man med ett högt plank spärrat av den där lilla gränden vars namn jag inte minns och inte heller kan hitta. Den har visst flyttats till en annan dimension, det otydliga minnets dimension kanske.
När vi kom ut från denna ögla var vi i ett av de övre hörnen av Dolac – ja, nu trollar jag kanske lite. Vi strök längs ena sidan av torget och gick nerför trappan till ”burekhålet” där jag snabbt fick ut ett hett paket. Ja, vi kom precis när en omgång var färdig. Nu kan ni skriva fortsättningen: … Ja, vi korsade Trg Krempuha och så var vi uppe på Opatovina där vi satte oss vid ett bord på ”Carpe diem” och jag packade upp vår burek medan Miki väntade.
Den här gången slipper ni titta på maten och kaffet. Jag säger bara att vi åt och drack och att vi när tiden var inne började gå neråt igen. När vi kom till Glavni kolodvor gjorde vi ett avsteg från vanan och gick in där och jag tittade på tidtabellen för att se om man fortfarande kan åka till Dugo Selo, Jastrebarsko eller Mraclin eller till någon annan liten ort. För säkerhets skull frågade jag om det verkligen går tåg dit eller dit eller dit, Miki får ju inte åka buss. Det blev ja på allt, så kanske gör vi en resa på någon halvtimme någon dag snart.
När vi kom till Branimirova tržnica såg jag att baren på hörnan såg inbjudande ut i solskenet och att den dessutom heter ”Roberto”. Fast ovanför står det fortfarande ”Ribarnica”.
