Efter närmare fem dagar i Slavonski Brod är vi tillbaka i Zagreb igen. När jag blickar tillbaka inser jag att detta var en av mina allra bästa resor någonsin. Det är sant att jag satt min fot i staden tidigare, att jag åkt förbi med tåg eller buss, men egentligen visste jag ingenting när jag nu kom dit och det människor här berättat om staden var alltid så lite och så liksom ”bortvänt”: ”det är bara en liten stad, där finns inget särskilt och ibland kommer dålig luft över från industrierna i Bosanski Brod”. Ungefär detta hade jag fått veta innan Nilla, Miki och jag steg på tåget som – långsamt – skulle ta oss några timmar i sydöstlig riktning.
Vi for iväg en lite småmulen men ganska ljummen dag och landskapet vi for igenom var ganska platt men långa åsar följde oss på den norra sidan. Vi for sakta genom byar och skogar utmed fält och ofta kunde man se får och hönor utanför tågfönstret. På stationerna vinkade uniformerade stinsar värdigt av tåget. Det är ju så det ska vara när man åker tåg på riktigt.
Vår ankomst i Slavonski Brod minns jag bara otydligt för när man stiger av finns egentligen ingenting att fästa blicken på. Bred och tom låg ”ingången” till staden där. Kanske spår av olika krig och bombningar. Vi gick och gick tills vi så småningom passerat genom detta limbo och vi gick förstås en omväg, det gör man lätt när man går på okänd mark. Och så var vi med ens på det vidsträckta Trg Ivane Brlić-Mažuranić (Slavonski Brod är nämligen en av den stora sagoberättaren Ivana Brlić-Mažuranićs hemstäder), som trots sina enorma dimensioner ger den som går där en känsla av trevnad och omslutenhet, kanske för de vackra, inte alltför höga ljusväggade husens skull eller för det täta sorlet av röster från barer och kaféer. Torget slutar – eller börjar, om ni så vill – vid Sava med en storslagen utblick över vattnen. Stadens skapare och invånare har verkligen förstått att göra floden till en del av staden.
De första två nätterna bodde vi i ett rum vid en vackert sliten gammal innergård. Det enda störande var att värden var trist, så efter två dagar flyttade vi tvärs över gatan till en vänlig dam som hyr ut rum vid en annan behaglig innergård. Avståndet till torgets kortsida och floden från båda platserna var en halv minut och priset var rätt. Och redan första dagen hittade vi vår restaurang, Kuća Piva, där vi dagligen åt mäktiga vällagade kötträtter. Vi åt bara en gång om dagen utom någon småsak till frukost. När man är mätt så är man mätt.
Redan andra dagen var vädret högsommaraktigt härligt och himlen välvde sig blå högt över oss under alla de kommande dagarna. Ofta gick vi längs flodpromenaden och ibland satt vi i någon av barerna under platanerna där eller så strövade vi omkring vid det vackra duvblå franciskanerklostret.
En gång gick vi till stadens stora fästning, Tvrđava Brod, som byggdes på1700-talet som en del av Militärgränsens befästningar. När man går runt i fästningsområdet växer avstånden på ett nyckfullt sätt och man kan lätt hamna utanför både rum och tid och förvåningen är stor när man plötsligt upptäcker hur nära stadens hjärta och floden fästningen ligger. Detta är sådant som egentligen inte går att beskriva. Bara med egna fötter kan man förstå denna obegriplighet.
Höjdpunkten för oss kom den dagen då vi gav oss av österut längs floden till Poloj. Först kom vi till Splavarska ulica, som är en ”flodgata” med ett åttiotal husbåtar längs strandkanten. (En skymt av dem syns på bilden.) Vi gick mest uppe på vallen men ibland slank vi nerför någon av stigarna mot floden. Plataner, valnötsträd och pilar stod höga och vackra längs vattnet. Vi greps av en stilla glädje över tillvarons mirakler. Luften var mjuk och varm och solljuset flödade över oss. Och efter en tid, kanske lite mer än en halvtimme, var vi framme vid Poloj med dess härliga sandstrand. Där stannade vi resten av dagen och solade och simmade och spanade in i Bosnien. Kanske var detta den här sommarens bästa dag för mig. Och jag vet nu att jag vill tillbaka till Slavonski Brod för där finns allt man kan önska, där bor ett särskilt slags glädje.